Carl-Henrik Hermansson, vanligen kallad C.-H. Hermansson, född 14 december 1917 i Bollnäs församling, Gävleborgs län, död 26 juli 2016 i Stockholm,[3] var en svensk politiker (kommunist). Han var partiledare för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) 1964–1975 (fram till 1967 under namnet Sveriges kommunistiska parti, SKP) samt riksdagsledamot 1963–1985. Han var gift från 1941 med Märta Katz (1916–2001) som han hade två döttrar med.

C.-H. Hermansson

C.-H. Hermansson, 2003.

Mandatperiod
1963–1985
Valkrets Stockholms kommun

Tid i befattningen
19641975
Företrädare Hilding Hagberg
Efterträdare Lars Werner

Född Carl-Henrik Hermansson
14 december 1917
Bollnäs, Gävleborgs län
Död 26 juli 2016 (98 år)
Stockholms Oscars distrikt
Gravplats Skogskyrkogården[1][2]
kartor
Nationalitet Svensk
Politiskt parti Vänsterpartiet
Yrke Politiker, journalist, författare
Maka Märta Katz
(1941–2001; hennes död)

Biografi redigera

 
C.-H. Hermansson, 1968.
 
C.-H. Hermansson (mitten) under ett valmöte i Örebro 1968, tillsammans med Cornelis Vreeswijk (vänster).

Hermansson växte upp i Sundsvall där han i mitten av 1930-talet blev politiskt engagerad i SSU. Han har själv beskrivit hur skotten i Ådalen 1931 och nazismens framfart väckte hans politiska engagemang.[4] Efter att ha flyttat till Stockholm för akademiska studier blev han medlem i den socialistiska studentorganisationen Clarté. Detta ledde till att han blev utesluten ur SSU och gick därför 1941 över till Sveriges kommunistiska parti. Sedan han blivit pol. mag. anställdes han 1941 av tidningen Ny Dag och var dess chefredaktör 1959–1964.

Hermansson bidrog under hela sin verksamma period i partiets ledning och särskilt under sin tid som partiledare till att partiet skulle fjärma sig från Sovjetunionen och ansluta sig till eurokommunism.[5] Han var "en av de få i partiledningen som kritiserade de sovjetiska övergreppen".[6] På partikongressen 1967 deklarerades det att internationell solidaritet inte bara skulle begränsas till kommunistpartier, utan även innefatta alla rörelser, partier och grupper som i olika länder kämpar för fred, nationellt oberoende, frihet och socialism. Det betydde också samverkan med vänstersocialistiska partier, såsom socialdemokratiska partier.[7]

1968 tog Hermansson starkt avstånd från Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien under Pragvåren. Han krävde omedelbart att Sveriges diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen skulle frysas – något som gjorde honom ensam bland de svenska partiledarna. Två år senare hade Hermansson emellertid tonat ner kritiken, och VPK sände delegater till Tjeckoslovakien för att närvara vid en partikongress organiserad av den sovjetlojala regering som installerats efter invasionen. Hermansson förklarade att även om VPK fortfarande var kritiskt mot Warszawapaktländernas invasion, ville han "upprätthålla goda förbindelser" med Tjeckoslovakiens kommunistiska parti.[8]

Trots det offentliga avståndstagandet från den sovjetiska ledningen vårdade VPK under Hermanssons partiledartid sina relationer med det sovjetiska kommunistpartiet. Hermansson uttalade den 27 januari 1981, i radioprogrammet Apropå, sin orientering österut:

"Här handlar det ju inte heller om att man skall sitta i ett litet land uppe i Norden och moralisera över utvecklingen i andra länder och säga att det där är bra, det där är dåligt. --- Man kan inte göra det, därför att det skulle vara att tillämpa, så att säga, svenska fördomar och svenska föreställningar på utvecklingen i hela världen. Det vore helt orimligt. Det är ju dock så att det pågår en politisk kamp i världen. Imperialismens krafter väjer inte för ett tredje världskrig och det är oerhört viktigt att se till att man är placerad i rätt kraftfält i den kampen."[källa behövs]

Markant i Hermanssons arbete var ett stort intresse för ekonomisk politik och de konkreta ägarförhållandena i det svenska näringslivet, något som han skriver om i boken Monopol och storfinans - de 15 familjerna från 1965. Han var också tidig med att förfäkta en bredare förståelse av klassbegreppet och betonade exempelvis att den växande gruppen offentliganställda var en del av arbetarklassen i bred bemärkelse, och att detta borde påverka vänsterns strategier och retorik.[9]

Under sin tid i SKP:s ledning före Ungernrevolten var Hermansson, liksom hela partiet, lojal mot Sovjetunionen och dess ledning. Hermansson reste även till Josef Stalins begravning den 9 mars 1953 i Moskva, där han höll ett tal som han efteråt kom att ångra.

Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Människor gör, understryker Marx, själva sin historia. De stora personligheterna spelar en betydelsefull roll i historien, men de blir stora endast om de förstår de föreliggande historiska förutsättningarna och vet hur man skall förändra dem. Stalin var en sådan stor historisk personlighet med den djupaste kunskapen om naturens och samhällets utvecklingslagar. Han förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin var en av alla tiders mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade den under de nya betingelser som utvecklingen skapat.[10]

Hermansson har kallat sitt ovannämnda uttalande för ”okunnigt och dumt”.[11]

Hermansson har blivit känd för uttrycket "Någon jävla ordning ska' det va’ i ett parti"[12]. Detta uttalande, som TV-sändes, fälldes i ett tal på en partikongress 1969 med anledning av all splittring och internt bråk inom partiet. Eftersom det vid denna tid var ytterst ovanligt att någon svor i TV har uttrycket "någon jävla ordning" närmast blivit bevingat.

Hermansson avled den 26 juli 2016, 98 år gammal i sitt hem på Gärdet i Stockholm, där han bott sedan 1960-talet.[13] Han är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.[14]

Bibliografi redigera

Referenser redigera

Externa länkar redigera

Företräddes av
Hilding Hagberg
 Vänsterpartiet kommunisternas partiledare
1964–1975
Efterträddes av
Lars Werner