Buchenwald

koncentrationsläger i den tyska delstaten Thüringen

Buchenwald var ett koncentrationslägerEttersberg, cirka 7 kilometer nordväst om staden Weimar i nuvarande Thüringen. Koncentrationslägret var ett av de största och inrättades av den tyska regeringen 1937. Under en period gjordes experiment med tyfusvaccin, vilket dödade minst 154 personer. Martin Sommer, som var SS-Hauptscharführer, var en av lägrets mest brutala vakter och lät korsfästa prästerna Otto Neururer och Mathias Spanlang för deras tro.

Buchenwald
Buchenwald Prisoners Roll Call 10105.jpg
PlatsWeimar
I bruk15 juli 1937 – 11 april 1945
KommendantKarl Koch (1937–1941)
Hermann Pister (1942–1945)
Antal döda56 545
Befriat av6th Armored Division, USA:s armé
Slavarbetare på Buchenwalds koncentrationsläger.
(Elie Wiesel är den sjunde från vänster på andra raden)
Senator Alben W. Barkley, medlem i undersökningskommittén för naziförbrytelser skapar sig själv en bild av situationen i Buchenwald, 24 april 1945.

Koncentrationslägret Buchenwald var uppdelat i tre separata områden och hade också över hundra permanenta arbetsavdelningar och underläger i centrala och västra Tyskland fram till krigsslutet.[1]

Under andra världskriget hölls här mer än 248 000 fångar. Sammanlagt 56 500 människor avrättades eller avled i lägret till följd av sjukdomar, undernäring, hårt arbete och nazimedicinska experiment. Det var tekniskt sett inte ett utrotningsläger, men i lägret dog 24 procent av fångarna. Det låg flera fabriker på området, i vilka fångarna arbetade 12-timmarsskift. Medicinska experiment utfördes på fångarna. Det fanns ingen gaskammare som i andra läger. Bland de döda fanns danska polismän, som tagits tillfånga av nazisterna. Även norska motståndsmän fördes hit. Folke Bernadotte försökte få dem fria.

I maj 1941 öppnades en biograf i Buchenwald. Det fanns också en viss, men högst begränsad, tillgång till böcker och tidningar i lägret. Bland de tillåtna tidningarna fanns Völkischer Beobachter, de lokala nazistbladen och tidningar från fångarnas hemkommuner.[2]

I Buchenwald drev SS från 1944 en lägerbordell med polska kvinnor speciellt för den ukrainska vaktpersonal som arbetade under SS:s befäl.[3]

Den 24 augusti 1944 blev Buchenwald bombat av amerikanerna. Ungefär fyrahundra fångar dödades, bland annat den italienska prinsessan Mafalda av Savojen.

Befrielsen redigera

Lägret var det andra som befriades av amerikanska trupper, den 11 april 1945. Det fortsatte att användas fram till 1949 av den sovjetiska ockupationsmakten för förvaring av politiskt oliktänkande. Det var då känt som Специальный лагерь № 2, Specialläger nummer två. Under den perioden dog cirka 7 000 personer i lägret. Efter 1958 byggdes flera monument för att hedra de döda. Idag är stora delar av lägret rivna men tyska staten har etablerat en så kallad Gedenkstätte och restaurerat lägret för eftervärldens behov av påminnelse. I den stora förvaltningsbyggnaden finns numera stora öppna arkiv och bibliotek. Historiker och arkeologer har gjort några fångbaracker tillgängliga genom att använda material från flera baracker. I de enskilda cellerna för prominenta politiska fångar och krigsfångar, som till exempel tillfångatagna störtade piloter, har minnesmärken satts upp över de enskilda som inte överlevde fångenskapen. Sjukhuset står kvar som ett närmast orubbat monument över den verksamhet som bedrevs i dessa lokaler: Transportbanan från inleverans av döda passerade experimentrummen och den centralt placerade obduktionssalen och avslutades vid en lastbrygga för utleverans av kvarlevorna, som fördes till kremeringsugnarna. För vård fördes fångarna till en särskild läkarmottagning, som också användes för att med nackskott avrätta den som trodde sig bli läkarundersökt. Lägerpersonal var då utklädd till vårdpersonal, som ställde upp fångar för att vägas och mätas; men på andra sidan väggen bakom längdmätaren stod en bödel och sköt ett dödande nackskott. Denna läkarmottagning ligger i nästan direkt anslutning till krematoriet.

Efterdyningarna redigera

Buchenwaldrättegången redigera

Trettio SS-förövare i Buchenwald ställdes inför en amerikansk militärtribunal 1947, bland annat högre SS- och polisledare Josias Erbprinz zu Waldeck und Pyrmont, som ledde SS-distriktet där Buchenwald låg, och många av de läkare som ansvarade för nazisternas människoexperiment. Nästan alla anklagade dömdes och 22 dömdes till döden. Endast nio dödsdomar verkställdes dock, och i mitten av 1950-talet hade alla förövare släppts fria utom Ilse Koch. Ytterligare förövare ställdes inför tyska domstolar under 1960-talet.[4]

Minnesmärke redigera

Det första monumentet för offren uppfördes av Buchenwaldfångarna dagar efter den första befrielsen. Det var tillverkat av trä och var endast avsett att vara tillfälligt. Ett andra monument till minne av de döda uppfördes 1958 av den tyska demokratiska republikens (DDR) regering i närheten av massgravarna. Det invigdes den 14 september 1958 av DDR:s premiärminister Otto Grotewohl.[5] Inne i lägret finns ett monument av rostfritt stål på den plats där det första, tillfälliga monumentet stod. Dess yta hålls hela året på 37 °C (99 °F), temperaturen i människans hud.[6] De tre nationella minnesplatserna i DDR, som byggdes intill eller på platsen för de tidigare koncentrationslägren Buchenwald, Sachsenhausen och Ravensbrück, spelade en central roll i DDR:s minnespolitik under Erich Honecker[7] och kontrollerades av kulturministeriet och därmed av regeringen. Enligt deras stadgar fungerade dessa minnesplatser som platser för identifiering och legitimering av DDR.[8] Den politiska instrumentaliseringen av dessa minnesplatser, särskilt för DDR:s aktuella behov, blev särskilt tydlig under de stora firandet av befrielsen av koncentrationslägren, vilket historikern Anne-Kathleen Tillack-Graf analyserar i sin avhandling om den officiella partitidningen Neues Deutschland.[9]

I dag fungerar lägerområdet Buchenwald som ett minnesmärke över förintelsen. Där finns ett museum med permanenta utställningar om lägrets historia. Det förvaltas av Buchenwald and Mittelbau-Dora Memorials Foundation, som också sköter om lägerminnesmärket i Mittelbau-Dora.

Litteratur redigera

Bland de överlevande som har skrivit om sina lägerupplevelser kan nämnas Jorge Semprún, som i Quel beau dimanche! beskriver samtal mellan Goethe och Léon Blum, och Ernst Wiechert, vars bok Der Totenwald skrevs 1939 men inte publicerades förrän 1945, och som också involverade Goethe. Forskare har undersökt hur lägerfångarna använde sig av konst för att hantera sin situation, och enligt Theodor Ziolkowski gjorde författarna det ofta genom att vända sig till Goethe.[10] Konstnären Léon Delarbre skissade, förutom andra scener från lägerlivet, Goethe-eken, under vilken han brukade sitta och skriva.[11] En av de få fångar som lyckades fly från lägret, belgaren Edmond Vandievoet, berättade om sina upplevelser i en bok vars engelska titel är "I escaped from a Nazi Death Camp" [Editions Jourdan, 2015]. I sitt verk Night berättar Elie Wiesel om sin vistelse i Buchenwald, bland annat om sin fars död.[12] Jacques Lusseyran, ledare för det underjordiska motståndet mot den tyska ockupationen av Frankrike, skickades så småningom till Buchenwald efter att ha arresterats, och beskrev sin tid där i sin självbiografi.[13]

Personal redigera

Kända fångar redigera

Se även redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Laurenz Demps, Christiaan Frederik Rüter: DDR-Justiz und NS-Verbrechen. Sammlung ostdeutscher Strafurteile wegen nationalsozialistischer Tötungsverbrechen. S. 334.
  2. ^ Eugen Kogon, SS-staten, s. 173–174
  3. ^ Eschenbach, 2010, sid. 66
  4. ^ Zegenhagen, Evelyn (2009). "Buchenwald Main Camp". In Megargee, Geoffrey P. (ed.). Encyclopedia of Camps and Ghettos, 1933–1945. Vol. 1. Translated by Pallavicini, Stephen. Bloomington: United States Holocaust Memorial Museum. sid. 293-294.
  5. ^ Overesch, Manfred (1995). Buchenwald und die DDR oder Die Suche nach Selbstlegitimation. Göttingen. sid. 325–326.
  6. ^ Young, James E. (2000). At Memory's Edge: After-Images of the Holocaust in Contemporary Art and Architecture. New Haven: Yale University Press. sid. 105.
  7. ^ Tillack-Graf, Anne-Kathleen (2012). Erinnerungspolitik der DDR. Dargestellt an der Berichterstattung der Tageszeitung „Neues Deutschland“ über die Nationalen Mahn- und Gedenkstätten Buchenwald, Ravensbrück und Sachsenhausen. Frankfurt am Main: Peter Lang. sid. 94.
  8. ^ Gesetzblatt der Deutschen Demokratischen Republik vom 4. September 1961, Teil II, Nr. 61.
  9. ^ Tillack-Graf, Anne-Kathleen (2012). Erinnerungspolitik der DDR. Dargestellt an der Berichterstattung der Tageszeitung „Neues Deutschland“ über die Nationalen Mahn- und Gedenkstätten Buchenwald, Ravensbrück und Sachsenhausen. Frankfurt am Main: Peter Lang. sid. 2–3, 88–91.
  10. ^ Ziolkowski, Theodore (2001). "Das Treffen in Buchenwald oder Der vergegenwärtigte Goethe". Modern Language Studies. 31 (1): 131–150.
  11. ^ Jenkins, David Fraser (2000). John Piper: The Forties. New Age International. p. 84.
  12. ^ Wiesel, Elie (2007). La Nuit (2nd ed.). Paris: Éditions de Minuit. sid. 194–200.
  13. ^ Lusseyran, Jacques (1998). And There Was Light: Autobiography of Jacques Lusseyran, Blind Hero of the French Resistance. Translated by Elizabeth R.Cameron (2nd ed.). New York: Parabola Books. sid. 272–309.
  14. ^ Elin Ternander (2 maj 2023). ”Förintelseöverlevaren Leon Rytz avliden: "Ville tala för de som inte längre kunde"”. Sveriges Radio P4 Sjuhärad. https://sverigesradio.se/artikel/forintelseoverlevaren-leon-rytz-har-avlidit. 
  15. ^ ”The Symbols Of Bliss” (på engelska). www.bbc.co.uk. https://www.bbc.co.uk/mediacentre/proginfo/2017/29/bbc.com/mediacentre/proginfo/2017/29/the-symbols-of-bliss/. Läst 6 april 2022. 

Vidare läsning redigera

  • Bedürftig, Friedemann (2008). Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz. sid. 76–77. ISBN 978-91-88858-32-0 
  • Demps, Laurenz / Rüter, Christiaan Frederik Rüter (2010). DDR-Justiz und NS-Verbrechen. Sammlung ostdeutscher Strafurteile wegen nationalsozialistischer Tötungsverbrechen. (tyska)
  • Jenkins, David Fraser (2000). John Piper: The Forties. New Age International. (engelsk)
  • Lusseyran, Jacques (1998). And There Was Light: Autobiography of Jacques Lusseyran, Blind Hero of the French Resistance. Translated by Elizabeth R.Cameron (2nd ed.). New York: Parabola Books. (engelsk)
  • Overesch, Manfred (1995). Buchenwald und die DDR oder Die Suche nach Selbstlegitimation. Göttingen. (tyska)
  • Tillack-Graf, Anne-Kathleen (2012). Erinnerungspolitik der DDR. Dargestellt an der Berichterstattung der Tageszeitung „Neues Deutschland“ über die Nationalen Mahn- und Gedenkstätten Buchenwald, Ravensbrück und Sachsenhausen. Frankfurt am Main: Peter Lang. (tyska)
  • Wiesel, Elie (2007). La Nuit (2nd ed.). Paris: Éditions de Minuit. (franska)
  • Young, James E. (2000). At Memory's Edge: After-Images of the Holocaust in Contemporary Art and Architecture. New Haven: Yale University Press. (engelsk)
  • Zegenhagen, Evelyn (2009). "Buchenwald Main Camp". In Megargee, Geoffrey P. (ed.). Encyclopedia of Camps and Ghettos, 1933–1945. Vol. 1. Translated by Pallavicini, Stephen. Bloomington: United States Holocaust Memorial Museum. sid. 293-294. (engelsk)
  • Ziolkowski, Theodore (2001). "Das Treffen in Buchenwald oder Der vergegenwärtigte Goethe". Modern Language Studies. 31 (1): 131–150. (engelsk)

Externa länkar redigera