Öppna huvudmenyn
"Ung kvinna som skriver ett brev"
eller "Skrivande kvinna i gult"
Olja på duk, 45 x 40 cm
Johannes Vermeer (1662–1667)

Vermeer använde gärna bly-tenngult för gula tyger, som i den här målningen.[1]

Bly-tenngult är samlingsnamn för ett par besläktade typer av gula pigment som har använts sedan medeltiden. De finns inte i naturen utan har tillverkats, bland annat som en restprodukt vid glastillverkning. Bly-tenngult förväxlas lätt med det likaledes gula pigmentet blyglete.[2][3]

Innehåll

PigmenttyperRedigera

Bly-tenngult omfattar två huvudtyper, ofta kallade typ I och typ II. I den internationella pigmentdatabasen Colour Index har båda beteckningen C.I. 77629 men saknar generiska pigmentnamn.[2]

Typ IRedigera

Typ I innehåller bly och tenn i ett blystannat med formeln Pb2SnO4.[2][4]

Den har en ljus, klargul färg.

Typ IIRedigera

Typ II innehåller dessutom kisel och bildar ett silikat. Proportionerna kan variera men den generella formeln skrivs Pb(Sn,Si)O3 eller PbSn1-xSixO3.[4][5]

Denna typ har mer rödaktigt gul färg.

AnvändningRedigera

 
Färgpigment använda på regalskeppet Vasa.
Blytenngult ses längst ned till vänster.

I svenskt medeltida kyrkomåleri användes bly-tenngult till exempelvis glorior, som idag är helt grå eftersom pigmentet har brutits ned. I samband med målningskonserververingen i Tensta kyrka har man givit ut rekonstruktioner av hur målningarna kan ha sett ut innan de gula och röda blyfärgerna bröts ned.[6]

Bly-tenngult har använts som pigment även i oljefärger fram till slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet, då de kom att ersättas av Neapelgult (blyantimonat).[4][7]

Det lär i sig ha utmärkt ljusäkthet men mörknar med tiden genom reaktion med svavel i omgivningen och framkallar förtvålning av oljebindemedel.[4]

ReferenserRedigera

  1. ^ Lead-Tin Yellow The Essential Vermeer 2.0, läst 3 mars 2019.
  2. ^ [a b c] David Myers. Historic Yellow Pigments without Color Index Names The Color of Art : Pigment Database. Läst 2 mars 2019.
  3. ^ Massicot, Bleiglätte, Litharge Kremer Pigmente. Läst 3 mars 2019.
  4. ^ [a b c d] Lead-tin yellow Conservation and Art Materials Encyclopedia Online (CAMEO). Läst 2 mars 2019.
  5. ^ Radka Šefců et al. (2015) An investigation of the lead tin yellows type I and II and their use in Bohemian panel paintings from the Gothic period Läst 5 mars 2019.
  6. ^ Fridell Anter, Karin, red (2015). Katedralen på landet. Tensta kyrkas medeltida kalkmålningar och deras konservering. Färgrekonstruktioner av Elin Lundmark och Henrik Wannfors. Vattholma pastorat. sid. 106-109 
  7. ^ Naples yellow Conservation and Art Materials Encyclopedia Online (CAMEO). Läst 3 mars 2019.