Bläse kalkbruksmuseum

Bläse kalkbruk är ett industrihistoriskt museum på nordvästra Gotland invid Kappelshamnsviken.

Bläse kalkbruk etablerades 1849 och ägdes då av Reinhol Fredrik Cleve, som efter tio år överlät bruket till sin bror Carl August Cleve. Denne drev verksamheten till 1890-talet, då det gick i konkurs och köptes av Karta & Oaxen. Bruket var i drift till 1946.

En första ugnen var en vedeldad ugn uppförd intill det gamla stenbrottet. Senare uppfördes två koleldade schaktugnar. Den gamla ugnen byggdes omkring 1880, den nya 1913. Kalkbrukets glansperiod var under 1920- och 1930-talen då omkring 140 anställda arbetade vid bruket. 1945 lades verksamheten ned, under några år skeppades kalksten från hamnen men snart upphörde även detta. 1983 skänktes anläggningen av den dåvarande ägaren Euroc till stiftelsen Bläse kalkbruk, industriminne.^[1]

Den nya ugnen är nu restaurerad som museum. Det började med en inventering av den gotländska stenindustrin, som gjordes av Gotlands Fornsal och som ledde till en utställning och en motion i kommunfullmäktige i Gotlands kommun om att bevara en arbetsplats som industriminne.

Museet visar stenhuggeri, kalkbrytning och kalkbränning samt en järnväg med trafik med diesellok och modifierade gamla stenvagnar. Banans längd är 2,2 kilometer och spårvidden 600 mm.

Museet drivs av Bläse Kalkbruks intresseförening. Från midsommar till och med augusti bedrivs caféverksamhet i en av kalkladorna, stentåget går tur och retur till ett stenbrott några gånger om dagen, även övernattning av olika slag erbjuds. En julmarknad äger rum i Bläse första advent varje år.^[2]

Museets historia^[3] redigera

Bruket lades ned år 1954 och därefter stod det tomt i tre år. Försök gjordes att starta ett hönseri i bruket och detta drevs i 17 år. 1977 gav riksantikvarieämbetet i uppdrag till Gotlands fornvänner att inventera stenindustrin och folkrörelselokaler. Birgitta Radhe var en frontfigur i arbetet. När gruppen kom till Bläse kalkbruk insåg Birgitta direkt potentialen och presenterade förslaget till sin chef att göra bruket till ett museum. 1979 lades en motion in till kommunfullmäktige om att utreda frågan om bevarandeprojektet. Motionen gillades och 1981 sattes projektet igång med Radhe som projektledare. Själva restaureringsarbetet påbörjades 1983 och museet stod öppet för allmänheten 1985.