Sekvenskonst, sekventiell konst (engelska: sequential art), är ett begrepp som används inom serieteorin för olika sorters konstverk som, i likhet med den tecknade serien, kopplar ihop stillbilder i syfte att tolkas i en förbestämd sekvens, för att på så vis berätta en historia.
Begreppet, som fick spridning genom Will Eisners serieteoretiska standardverk Comics and Sequential Art från 1985, är inte exakt definierat.[1] Det används dock huvudsakligen om serieliknande konstverk och traditioner inom konsthistorien fram till och med 1800-talet. Här ryms även samtida konst av seriekaraktär (till exempel inom popkonsten) bildmanus inom animation, liksom serieliknande bilderböcker – inom serieteorin kallade "bildberättelser". Det i Japan populära formatet light novel, lätt illustrerade kortromaner, kan räknas till den senare sorten.
Som exempel på tidig sekvenskonst har nämnts grottmålningarna i Altamira, piktografisk skrift, fornegyptiska gravmålningar,[2] Trajanuskolonnen, Dresden Codex och andra förcolumbiska manuskript från mixteker och mayaindianer, den franska Bayeuxtapeten, tak- och glasmålningar i medeltida europeiska kyrkor, den tyske renässanskonstnären Lucas Cranach den äldres "Adam och Eva", japanska emaki som chōjū giga, slovenska bikupepaneler, samt 1700-talskonstnärer som William Hogarth, Thomas Rowlandson, och James Gillray.
Se även redigera
Referenser redigera
- ^ Strömberg, Fredrik (2003): Vad är tecknade serier? – en begreppsanalys, Seriefrämjandet. ISBN 91-974440-3-0
- ^ McCloud, Scott (1995): Serier – den osynliga konsten, Medusa/Epix, s. 10-16.