Öppna huvudmenyn

Biff-regeln är en grammatisk minnesregel som gäller placeringen av satsadverbial i bisatser för de nordiska språken.

Innehåll

RegelnRedigera

Enligt regeln ska satsadverbial som inte eller verkligen placeras före det finita verbet i bisats: "Han säger att han inte kan komma." I huvudsats placeras satsadverbial däremot efter det finita verbet: "Han kan inte komma." Den här skillnaden i ordföljd mellan huvudsats och bisats finns i de fastlandsskandinaviska språken, svenska, norska, och danska. Regeln är valfri i färöiska, men saknas i isländska.

Regelns namn är en förkortning som kan uttydas så här: "I Bisats kommer Inte Före det Finita verbet" och är således en regel som kan användas för att urskilja bisatser från huvudsatser för dessa språk.

HistorikRedigera

Varken fornnordiskan eller fornisländskan särskilde mellan satserna genom den här ordföljden.[1] De medeltida språken uppvisar endast den ordföljd där satsadverbialet har sin position efter det finita verbet och saknar den ordföljd som BIFF-regeln gäller.

UndantagRedigera

Inom språken finns verb som kan utlösa undantag till Biff-regeln. Exempel på dessa verb är "säga" och "tänka". En bisats kan då se ut så här: "Han tänker att han kan inte komma", att jämföra med "han vill att han kan inte komma"*, som stämmer sämre överens med svenskans grammatik för att den inte följer Biff-regeln.[2]

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Platzack, Christer (1998). Svenskans inre grammatik - det minimalistiska programmet. Studentlitteratur. sid. 67. ISBN 91-44-00-834-1 
  2. ^ Vikner, Sten (1995). Verb Movement and Expletive Subjects in the Germanic Languages. Oxford University Press. ISBN 9780195083941