Berlins luftbrons flygkorridorer
inflygning till Tempelhof
en landning
en urlastning
plan på kö efter landning
plan på kö inför start
Minnesmonumentet i Frankfurt med en ”Russinbombare”

Berlins luftbro (tyska Berliner Luftbrücke, engelska Berlin Airlift) var en hjälpoperation[1][2] under Berlinblockaden[3][4] åren 1948-1949 i Kalla krigets början.[5][6] Luftbron försåg Västberlins[7] befolkning och de allierades trupper med livsmedel[8][9] och förnödenheter.[10][11] Flygoperationen pågick i 462 dagar och totalt genomfördes 278 228 flygningar som levererade 2 326 406 ton förnödenheter.

BakgrundRedigera

Efter andra världskriget delade segermakterna Tyskland[8] i fyra ockupationszoner.[1] Dessa förvaltades gemensamt av det Allierade kontrollrådet[7] (Allied Control Council / ACC).

Stor-Berlin som hamnade i den Sovjetiska ockupationszonen[3] delades i 4[4] separata[6] zoner.[10] Dessa förvaltades av den Allierade kommendanturen[7] (Allied Kommandatura) där Västberlin förvaltades av Frankrike (norra delen), Storbritannien (mellersta delen) och USA (södra delen) och Östberlin[11] förvaltades av Sovjetunionen.

Sovjetunionen fick kontroll över luftrummet över Östberlin och Östtyskland och det fanns tre fastställda luftkorridorer som förband Västberlin med Västtyskland.

Segermakternas samarbete försämrades[4] och motsättningarna växte[3] och i januari 1948[9] började Sovjetunionen att inskränka rörelser för gods och persontrafik genom den Sovjetiska ockupationszonen till Berlin. Samarbetet försämrades ytterligare bl.a. genom att Västmakterna arbetade för att slå ihop respektive ockupationszoner (Trizonen) och upprätta en gemensam valuta där.

I juni 1948 lämnade Sovjetunionen det Allierade kontrollrådet[4][8] och den Allierade kommendanturen[1][7] efter att Västmakterna offentliggjorde en planerad valutareform[6] för sina sektorer utan samarbete med Sovjetunionen. Den nuvarande riksmarken (Reichsmark) skulle ersättas av en ny tysk mark (Deutsche Mark), Sovjetunionen svarade med att själv också införa en ny valuta (Ostmark) i östsektorn.[3]

Den 24 juni[2][10] 1948[4] stängde Sovjetunionen alla tillfartsvägar[3][8] på land och vatten från västra Tyskland till Berlin[11] och Berlinblockaden inleddes. Berlin hade då cirka[2] 2 miljoner[6][9] invånare och Västmakterna hade cirka 25 000 personal och deras anhöriga stationerade i staden.

Västmakterna var beslutna att inte överge staden[1] av strategiska skäl[3] och den amerikanske presidenten Harry S. Truman deklarerade[6] “We shall stay”, “period.”. Militärguvernören[5] Lucius D. Clay[2][8] organiserade då luftbron för att kunna förse stadens invånare och de allierades trupper med livsmedel och förnödenheter. Operationen leddes av amerikanske general William H. Tunner[5][9] och döptes[8] till ”Operation Vittles”[2] av USA och ”Operation Plainfare”[4] av Storbritannien.

FlygoperationenRedigera

Redan i mars 1948 upprättades en tillfällig liten luftbro[7] under 10 dagar.

Det fanns tre[7][8] befintliga luftkorridorer från västra Tyskland

Inom Västberlin fanns tre flygplatser[1][11]

  • Gatow i den brittiska sektorn
  • Tegel (från december 1948) i den franska sektorn
  • Tempelhof i den amerikanska sektorn

Luftbron inleddes formellt den 26 juni[3] med ”Operation Vittles” då det första amerikanska Douglas C-47 Skytrain-plan landade på Tempelhof,[2] totalt landade 32 flygplan under dagen. Den 28 juni[9] anslöt Storbritannien med ”Operation Plainfare”. Flygplanen landade nu med intervaller om 2 till 3 minuter på Västberlins tre flygplatser.

Luftkorridorerna användes enkelriktade[2] med inkommande flyg via ”Hamburg Air Corridor” och ”Frankfurt Air Corridor” och utgående flyg via ”Bueckeburg Air Corridor”. Flygplansmodellerna varierade och olika typer tilldelades varierande flyghöjder[8] beroende på flyghastigheten. Om en landning inte lyckades på första försöket[5] fick piloten återvända fullastad för att bibehålla logistiken i start- och landningsschemat.[2] Flygtrafiken pågick dygnet runt,[6][7] urlastningen tog mellan 20 och 30 minuter.[11]

I början på operationen förfogade USA endast över 32[2] Douglas C-47 Skytrain-plan,[8] från juli utökades flottan med Douglas C-54 Skymaster[5] och brittiska Avro York-plan. 16 juli omfattar flottan 110 amerikanska, 100 brittiska och 6 franska flygplan.[9] 12 augusti[9] 1948 uppnådde man första gången målet om 4 500 ton[5] leverans per dag då 707 flygningar transporterade 4 724 ton. Operationens höjdpunkt[9] (”Påskparaden”) nåddes[3] 16 april[2] 1949[11] då 12 941 ton levererades under 1 398[5] flygningar med en landning var 62.e sekund. Förutom livsmedel var eldningskol en dominerande förnödenhet.[11]

Ett uppmärksammat inslag i flygoperationen var de s.k. Russinbombarna[10] (tyska Rosinenbomber, engelska Candy Bombers). Den 17 juli 1948 började amerikanske piloten Gail Halvorsen[8] släppa små fallskärmar[2] fyllda med godis ämnade till stadens barn. Barnen uppskattade gåvorna och händelsen spreds. De högre befälen insåg propagandavärdet, uppmanade fler piloter att göra samma sak och operationen döptes till ”Operation Little Vittles”. Totalt släpptes cirka 23 ton sötsaker.[7]

Berlinblockaden upphävdes den 12 maj 1949[4] efter 322 dagar. Luftbron fortsatte dock med upp till 1000 flygningar[2] om dagen och avslutades officiellt först den 30 september[3][1][6] efter 462 dagar, den sista flygningen genomfördes 6 oktober[2][9] av ett brittiskt flygplan.

Totalt genomfördes cirka 278 228 inflygningar[8][6] [9] till staden, varav[8] 189 963 av USA, 87 841 av Storbritannien och 424 av Frankrike. Totalt levererades[3][1][2] cirka 2 326 406 ton förnödenheter. Den sammanlagda flygsträckan uppskattades till cirka 200 230 415 km.[11]

Under operationen havererade 25 flygplan och cirka 80 personer[2] miste sina liv, varav[11] 39 britter, 32 amerikaner och 13 tyskar. Den första olyckan inträffade den 6 juli 1948 då ett Douglas C-47-plan kraschlandade på återvägen nära Wiesbaden. Den 8 juli[2] inträffade det första dödliga haveriet då ett plan kraschade nära Wiesbaden och 3 personer omkom. Den 25 juli inträffade första haveriet i Berlin[7] då 2 personer omkom. Den enskilt värsta dagen inträffade 30 juli då 3 flygplan[8] havererade samtidigt.

EftermäleRedigera

Berliner Luftbrücke och Berlinblockaden anses som Kalla krigets[8][9] första större[6][5] händelse.[2]

Den 10 juli[12] 1951 invigdes minnesmonumentet LuftbrückendenkmalPlatz der Luftbrücke vid flygplatsen Tempelhof i Västberlin, monumentet skapades av konstnären Eduard Ludwig.[12] 1985 invigdes ett liknande monument i Frankfurt am Main och 1988 ytterligare ett i staden Celle.

2001[13] invigdes även ett minnesmonument vid engelska ”National Memorial Arboretum” i Alrewas nära Lichfield i Staffordshire till minnet av de 39 britter[13] som omkom under hjälpoperationen.

2019[14] invigdes även ett minnesmonument vid amerikanska ”Wichita Veterans Memorial Park” nära Wichita i Kansas till minnet av de 32 amerikaner[14] som omkom under hjälpoperationen.

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d e f g] Berlin Airlift, History.com (läst 15 april 2020)
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Luftbrücke, Thf-Berlin.de (läst 15 april 2020)
  3. ^ [a b c d e f g h i j] USA:s luftbro räddade Västberlin, Populär Historia.se (läst 15 april 2020)
  4. ^ [a b c d e f g] The Berlin Airlift, Office of the Historian, State.gov (läst 15 april 2020)
  5. ^ [a b c d e f g h] Luftbrücke 1948-49, Welt.de (läst 15 april 2020)
  6. ^ [a b c d e f g h i] Berlinblockaden, AEF.se (läst 15 april 2020)
  7. ^ [a b c d e f g h i] The Berlin Airlift, PBS.org (läst 15 april 2020)
  8. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Flygarna räddade Berlin, Flygtorget.se (läst 15 april 2020)
  9. ^ [a b c d e f g h i j k] Die Berliner Luftbrücke, Alliiertenmuseum.de (läst 15 april 2020)
  10. ^ [a b c d] Luftbrückendenkmal, VisiBerlin.de (läst 15 april 2020)
  11. ^ [a b c d e f g h i] Berlin Airlift, Royal Air Force Museum.org (läst 15 april 2020)
  12. ^ [a b] Berlin Chronik, Berlin.de (läst 15 april 2020)
  13. ^ [a b] Memorial, British Berlin Airlift Association.org.uk (läst 15 april 2020)
  14. ^ [a b] Berlin Airlift Veterans Memorial, Wichita Veterans Memorial Park (läst 15 april 2020)

Externa länkarRedigera