Beringmås[2] (Rissa brevirostris) är en mycket lokalt förekommande och hotad måsfågel som endast kan ses i och kring Berings sund.[3]

Beringmås
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteRissa
ArtBeringmås
R. brevirostris
Vetenskapligt namn
§ Rissa brevirostris
Auktor(Bruch, 1853)
Utbredning
Synonymer
Rödbent tretåmås

Kännetecken redigera

Utseende redigera

Arten är mycket nära släkt med tretåig mås (Rissa tridactyla) och liksom denna en liten, långvingad mås med korta ben och grå vingar med vingspetsarna doppade i svart. Beringmåsen är dock något mindre (35–39 centimeter i kroppslängd) och har större, rundare huvud och kortare näbb.

Det mest karakteristiska är de röda benen och fötterna – tretåig mås har svarta ben. Vidare är vingovansidan mörkare hos vuxen fågel och saknar den trefärgade effekten tretåiga måsens blekare handpennor ger. Även vingundersidan är grå, istället för vit.

Ungfågeln skiljer sig tydligare från motsvarande dräkt hos tretåig mås. Beringmåsen saknar dennas svarta band på stjärten och den svarta "W"-teckningen över vingarna, och är på så sätt mycket mer lik den adulta fågeln.

Läten redigera

Beringmåsens röst är mycket ljusare än den tretåiga måsens. Den yttrar ofta ett upprepat falsettliknande läte.[4]

Utbredning redigera

Nästan hela världspopulationen häckar på öar i Berings sund, på Pribiloföarna, Bogosloföarna och Buldiröarna i USA samt Kommendörsöarna i Ryssland.[1] Mindre kolonier har även hittats under 1990-tal och 2000-tal i Aleuterna på öarna Unalga, Koniuji, Amak och Chagulak.[1] Den övervintrar i norra Stilla havet.[3]

Ekologi redigera

Arten häckar i kolonier på klipphyllor, vanligtvis högre klippor och smalare avsatser än tretåig mås.[4] Den anländer till häckningskolonierna i april och lämnar i september.[5][6]

Arten födosöker främst nattetid över öppet hav efter fiskyngel[4] från bland annat alaska pollock (Theragra chalcogramma), men även bläckfisk och andra marina ryggradslösa djur.[5]

Status redigera

Beringmåsen har för ett så begränsat utbredningsområde en relativt stor världspopulation. Den har dock fram tills nyligen minskat relativt kraftigt i antal, varför internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som sårbar (VU). Denna minskning verkar dock ha planat ut så att beståndet idag kan anses stabilt.[1] Världspopulationen uppskattades 2013 till knappt 280.000 vuxna individer, varav över 82 % tros häcka på Pribiloföarna.[1]

Namn redigera

Fågeln har på svenska även kallats rödbent tretåmås.

Bilder redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Rissa brevirostris Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 337. ISBN 0-679-45120-X 
  5. ^ [a b] Byrd, G. V.; Williams, J. C. 1993. Red-legged Kittiwake Rissa brevirostris. In: Poole, A.; Gill, F.B. (ed.), The birds of North America, No. 60, pp. 1-12. Academy of Natural Sciences and American Ornithologists' Union, Philadelphia and Washington, DC.
  6. ^ Orben, R. A.; Irons, D. B.; Paredes, R.; Roby, D. D.; Phillips R. A.; Shaffer, S. A. 2015. North or south? Niche separation of endemic red-legged kittiwakes and sympatric black-legged kittiwakes during their non-breeding migrations. Journal of Biogeography 42: 401-412.

Externa länkar redigera