Öppna huvudmenyn

Beckers muskeldystrofi (BMD) är en ovanlig, ärftlig sjukdom i musklerna (muskeldystrofi), i synnerhet och först skelettmusklerna, som leder till färre och färre muskelceller,[1] som orsakas av problem med proteinet dystrofin. Det påminner mycket om Duchennes muskeldystrofi men har ett lindrigare förlopp än den varianten av dystrofinproblem.[2]

Beckers muskeldystrofi
latin: dystrophia musculorum benigna (becker)
Klassifikation och externa resurser
ICD-10G71.0
ICD-9359.1
OMIM300376
DiseasesDB1280
Medlineplus000706
eMedicinepmr/14 

SymtomRedigera

Ofta bryter symtomen ut innan 15 års ålder,[3] men de kan bryta ut längre upp i vuxen ålder.[2] De första symtomen på BMD är en långsamt fortskridande muskelsvaghet och muskelförtvining i höfter, lår, bäckenområdet och skuldrorna. Detta kan leda till att personen börjar gå på ett märkligt sätt, exempelvis genom att gå på tå eller vagga fram.[4] Ett tidigt tecken är ofta att vaderna blir onaturligt stora.[2] Personen kan få problem med balansen och koordinationen, och ramla ofta. Med tiden hamnar personen oftast i rullstol.[3] Svagheten och förtviningen är lika på båda sidorna.[2]

Bortsett från att somliga får kramp i musklerna, orsakar sjukdomen ingen smärta. Dock kan hjärtat i egenskap av muskel påverkas, vilket innebär att hjärtmuskeln också försvagas, och sjukdomen kan då ge hjärtsvikt, takykardi, och ospecifika blåsljud.[2] Problemen med skelettmusklerna måste inte korrelera med allvaret i hjärtpåverkan. Likaså kan andningen drabbas (dyspné). Påverkan på lungmusklerna kan leda till hosta. Möjligen kan dystropinproblemen påverka hjärnan och ge koncentrationssvårigheter och minnesproblem.[4]

OrsakRedigera

BMD beror på mutationer på den gen som kodar för dystrofin vilka leder till att det finns mindre dystrofin i musklerna. Genen finns på X-kromosomen, vilket innebär att mutationen kan ha ärvts från modern om män drabbas, men kvinnliga anlagsbärare kan ha ärvt mutationen från båda föräldrarna. Det är i ungefär vart tredje fall en nymutation. På grund av genens placering drabbas män avsevärt mycket oftare än kvinnor.[2]

PrevalensRedigera

I Sverige får årligen 3-5 pojkar eller män diagnosen, men antalet sjuka skattas till 4 per 100 000 svenska män.[2]

ReferenserRedigera