Bagdadbatteriet

Wikimedia-listartikel

Bagdadbatteriet, en möjlig förhistorisk galvanisk cell, användningen daterad till perioden 250 f.Kr. till 250. Just bagdadbatteriet grävdes fram vid Khujut Rabula i utkanten vid Bagdad. Fyndet har förbryllat forskare allt sedan upptäckten 1936, då man inte riktigt kunnat förstå vad det är, vad det möjliga batteriet kan ha använts till, eller hur man över huvud taget kommit på idén.

Bild av de tre delarna i Bagdadbatteriet.

HistoriaRedigera

Det var den tyske arkeologen Wilhelm König som 1938 konstaterade att föremålen från utgrävningarna skulle kunna vara en galvanisk cell. Sedermera fann han flera andra liknande föremål från tidigare utgrävningar, vilka arkiverats och satts i förvar på museet i Berlin. Resultaten publicerades först 1940 och möttes med stor skepsis. Efter andra världskrigets slut fick artefakterna ökat intresse bland arkeologerna. Det skall dock noteras att dagens galvaniska celler härstammar från upptäckter gjorda på 1700-talet av Alessandro Volta.

KonstruktionRedigera

Föremålet är en cylinderformad kopparflaska, 9,8 cm lång och 2,6 cm i diameter. Höljet, som kunde fungera som ena elektroden, består av tunn kopparplåt, som böjts och lötts samman. Lödtennet är en legering av 60 procent tenn och 40 procent bly. Innerst finns en järnstav som isoleras från kopparcylindern med asfalt, en möjlig elektrod. En tidig kopia gjordes av F.M. Gray vid General Electric, och han fann att kopparsulfat var en utmärkt elektrolyt – man kunde ha använt en syra såsom vinäger eller vin. Repliker som konstruerats i modern tid genererar en spänning på 0,8–0,9 volt.

Ett problem är att den ena polen inte är synlig på utsidan av fyndet. Som det är konstruerat så går det inte att använda som ett batteri, utan alla rekonstruktioner har modifierat designen.

SyftetRedigera

Användningsområdet är omtvistat och osäkert. En användning kan ha varit elektrodeposition av metaller, till exempel elektroplätering där man övertäcker metallföremål med ett tunt guldlager. Några sådana pläterade föremål har inte påträffats, och metoden blev vad vi vet känd först på 1830-talet. En annan hypotes, dels baserad på att kineser fortfarande använder elektricitet i akupunktur, dels de bevarade skrifter som nämner att greker använde elektriska ålar för att stilla smärta, är att kopparflaskan använts i medicinskt syfte – trots att dåtiden använde andra, mer effektiva, smärtstillande medel, som cannabis, opium och vin. Ännu en teori föreslår att det laddade batteriet förvarats inuti en idol (staty) av en gudom, varpå idolen blev elektrifierad och kan på så vis ha blivit förmögen att ge besökare som rörde vid den små stötar.

Externa länkarRedigera