Öppna huvudmenyn
För andra betydelser, se auskultation.
En läkare auskulterar en patient inför sina elever, målning av Théobald Chartran.

Auskultation (av latinets auscultare = lyssna, besläktat med auris = öra) är en typ av medicinsk undersökning där man lyssnar på ljud som alstras i patientens kropp. Vanligen hjärta och lungor men också tarmarna kan auskulteras för att få information om deras funktion. Undersökningen görs nuförtiden med ett stetoskop och kallas då indirekt auskultation till skillnad från direkt auskultation då lyssnaren lägger örat direkt mot patientens kropp. I Svenska språket inom juridik sedan 1660 och inom medicin 1831.[1]

HjärtaRedigera

Från ett normalt hjärta hörs lub-dub, lub-dub, lub-dub... Lub är ljudet från stängningen av förmaksklaffarna (segelklaffarna), när kamrarnas stängning börjar. Dub är ljudet från kammarklaffarnas (fickklaffarna) stängning när kamrarnas sammandragning slutar. Ljudet är inte direkt från klaffarna som slår ihop, utan uppbromsningen av blodet när det stoppas av den slutna klaffen.

Namn Beskrivning Hörs typiskt vid Exempel
Normalt hjärtljud Normal första ("lub") och andra hjärtton ("dub"). Normalt
Normal (filinformation)
Normala hjärttoner genom stetoskop.


Takykardi, oregelbunden Hög frekvens (takykardi) och oregelbunden rytm, som är typisk vid förmaksflimmer. Förmaksflimmer, förmaksfladder
Takykardi (filinformation)
Takykardi med oregelbundenhet vid förmaksflimmer.


Karotisblåsljud Stenos i halspulsådern (karotis) kan medföra att blåsljud hörs vid auskultation över karotiderna på framsidan av halsen. Karotisstenos
Karotisblåsljud (filinformation)
Blåsljud över halspulsådern (karotis) hos en man med 70 % stenos i vänster halspulsåder.


LungorRedigera

Ljuden från lungorna härrör från när luften strömmar in och ut ur lungorna och fyller eller lämnar alveolerna. Normala andningsljud beskrivs som vesikulära och ligger mellan 100 och 200 Hz. Ett mer väsande andningsljud hörs över luftstrupen, eftersom samma volym luft som fyller lungorna ska passera här. Patologiska andningsljud beskrivs i termer som rassel, ronki eller stridor, men terminologin är ofta vacklande. Nedan sammanfattas de tre vanligaste patologiska andningsljuden. [2][3]

Namn Beskrivning Andningsfas Hörs typiskt vid Exempel
Ronki Kontinuerligt, visslande ljud, antingen lågfrekvent (sonora ronki, som vid KOL) eller högfrekvent (sibilanta ronki, som vid astma). Kan minska efter hostning. Vanligen vid utandningen Astma, KOL
Ronki (filinformation)
Sibilanta ronki genom stetoskop.


Stridor Kontinuerligt, högfrekvent, visslande ljud. Minskar inte efter hostning. Vanligen vid inandningen Krupp, epiglottit, främmande kropp
Stridor (filinformation)
Inspiratorisk och expiratorisk stridor hos 13-månaders barn med krupp.


Rassel Diskontinuerligt, prasslande ljud. Främst vid inandningen Lungfibros, hjärtsvikt, lunginflammation
Rassel (filinformation)
Rassel genom stetoskop hos patient med lunginflammation.


TarmarRedigera

Tarmarna kan auskulteras för bedömning av deras funktion. Normalt ska man höra några ljud med mellanrum på 30–60 sekunder. Total avsaknad av ljud kan tyda på dysfunktion, liksom ljud av ekande eller 'metallisk' karaktär, vilket kan tyda på tarmvred.

Namn Beskrivning Hörs typiskt vid Exempel
Tarmvred Hinder i tarmarna (tarmvred) kan medföra metalliska (eller klingande) ljud vid auskultation av buken. Tarmvred
Tarmvred (filinformation)
Tarmljud vid tarmvred i tunntarmen, som hörs genom stetoskop.


Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Nationalencyklopedins ordbok. Språkdata, Göteborg, och bokförlaget Bra böcker AB. 1996. ISBN 91-7119-968-3 
  2. ^ Simonsson, Bo G (2000). ”Att tänka på vid lungauskultation och perkussion”. Läkartidningen 97 (30-31): sid. 3372-3375. 
  3. ^ Björkman, Eva; Karlsson, Karin (2006). Kliniskt vårdarbete för sjuksköterskor. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-03836-4