Artur Axmann, född 18 februari 1913 i Hagen, död 24 oktober 1996 i Berlin, var en tysk nazistisk politiker. Han var ledare för Hitlerjugend från 1940 till 1945.

Artur Axmann
Född18 februari 1913
Hagen, Provinsen Westfalen, Preussen, Kejsardömet Tyskland
Död24 oktober 1996 (83 år)
Berlin, Tyskland
NationalitetTysk
Andra namnLedare för Hitlerjugend
Artur Axmann (längst till höger) vid ett Hitlerjugend-möte i Berlin år 1939. De övriga personerna är, från vänster: Gertrud Scholtz-Klink, Heinrich Himmler, Rudolf Hess och Baldur von Schirach.

BiografiRedigera

Axmann gick som 15-åring med i Hitlerjugend och från 19 års ålder tillhörde han riksungdomsledningen. Den 8 augusti 1940 efterträdde han Baldur von Schirach som ledare för Hitlerjugend. Hans huvuduppgift blev att förbereda ungdomar i åldern 16-18 år för att snabbt kunna sättas in i striderna i andra världskriget. 1941 sårades Axmann svårt på östfronten och tvingades att amputera höger arm.[1]

I andra världskrigets slutskede befann sig Axmann i Führerbunkern i Berlin. Dagen efter Hitlers självmord, den 30 april 1945, lämnade Axmann bunkern tillsammans med SS-läkaren Ludwig Stumpfegger och Martin Bormann. De tre försökte ta sig igenom de ryska linjerna, men hamnade mitt i en granatexplosion. Axmann vittnade senare om att han omkring klockan 01.30 natten till den 2 maj sett Bormanns och Stumpfeggers lik.[2] Hans vittnesuppgifter bekräftades av upptäckten av kvarlevorna efter Bormann och Stumpfegger 1972.[3]

 
Förhör med Axmann i Nürnberg den 16 oktober 1947

Axmann lyckades undgå att bli tillfångatagen av de sovjetiska trupperna, och höll sig undan i flera månader under namnet "Erich Siewert". Han deltog i aktiviteter för att skapa en hemlig nazistisk organisation, vilket dock upptäcktes av den amerikanska arméns informationsarbete, varvid han arresterades i december 1945 i Lübeck.[4]

Han dömdes 1949 till tre års fängelse, vilket han dock ansågs ha avtjänat i häktet. 1958 dömdes han till böter för att som ledare för Hitlerjugend ha uppviglat ungdomen.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Hamilton 1984, s. 247.
  2. ^ Wistrich 2002, s. 5.
  3. ^ Lang 1979, s. 410, 432, 436.
  4. ^ Hamilton 1984, s. 248.

Tryckta källorRedigera