Arne S. Lundberg

svensk journalist

Arne Sören Lundberg, född 14 maj 1911 i Luleå, död 20 januari 2008 i Stockholm, var en svensk journalist, företagsledare och diplomat. Han var son till överbanmästare Nils Lundberg och Ida Lundberg.

Arne Lundberg var verksam som journalist 1929–1944, varefter han hade tjänsten som sekreterare i den socialdemokratiska partistyrelsen 1944 och var året därpå sakkunning där. 1947–1951 var Lundberg statssekreterare i kommunikationsdepartementet, och därefter efterträdde han Dag Hammarskjöld som kabinettssekreterare, en tjänst under vilken han hann vara med om DC 3:ans försvinnande 13 juni 1952. Från 1956 var Lundberg verksam inom näringslivet och var 1957–1976 verkställande direktör vid LKAB. Från 1956 var han även envoyé i disponibilitet. Vid den stora gruvarbetarstrejken 1969 spelade han en avgörande roll och åtnjöt en viss popularitet bland arbetarna, alltid kallad "envojjen" med svenskt uttal. Enligt ett PM[1] från Sovjetunionens Sverigeambassadör Rodinov, påstods Lundberg sakna en diplomats nödvändiga kvalitéer, ha en förmåga att stöta sig med de flesta och därtill ha ett grovt och klumpigt sätt att föra sig på.[2]

Lundberg blev teknologie hedersdoktor i Luleå 1984 och var ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien från 1962.

ReferenserRedigera

  1. ^ PM 4/6-56, AVPRF. f. 0140, op.47, p. 189, d.4, II 145-146
  2. ^ Från boken 'Med Moskvas ögon' av Bo Petersson, 1994, sid. 130 (ISBN 91 7843 086 0)

Se ävenRedigera

Företrädare:
Dag Hammarskjöld
Kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet
1951–1956
Efterträdare:
Leif Belfrage