Honungsskivling eller sydlig honungsskivling (Armillaria mellea) är en grupp svampar i släktet honungsskivlingar och familjen Marasmiaceae. Honungsskivlingar är ett komplex med cirka sex arter i Norden.
| Honungsskivling | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Svampar Fungi |
| Stam | Basidiesvampar Basidiomycota |
| Klass | Agaricomycetes |
| Ordning | Agaricales |
| Familj | Marasmiaceae |
| Släkte | Armillaria |
| Art | Honungsskivling A. mellea |
| Vetenskapligt namn | |
| § Armillaria mellea | |
| Synonymer | |
|
Lepiota mellea (Vahl) J.E. Lange 1915[1] Clitocybe mellea (Vahl) Ricken 1915[2] Armillaria mellea var. maxima Barla 1887[3] Armillaria mellea var. minor Barla 1887[3] Omphalia mellea (Vahl) Quél. 1886[4] Armillariella mellea (Vahl) P. Karst. 1881[5] Armillaria mellea var. sulphurea (Weinm.) Fr. 1879[6] Agaricus melleus Vahl 1790[7] Agaricus sulphureus Weinm. [4] | |
Utseende och storlek redigera
Foten blir 5–15 cm hög och hatten upp till 18 cm vid. Svampens mycel kan bli mycket stort. Mycelet hos de största kända exemplaren av vissa arter har brett ut sig över områden som omfattar flera kvadratkilometer och uppnått en uppskattad vikt på över 100 ton. Dessa exemplar har påträffats i skogar i Nordamerika och bedöms vara de största levande organismerna på jorden.[8]
Honungsskivlingens mycel är svagt självlysande, vilket kan iakttas i mörker.[9] Fenomenet, som kallas bioluminiscens, har givit upphov till beteckningen "lysved" eller "trollved" för död ved som blivit självlysande på grund av svampangrepp.[10][11]
Växtsätt redigera
Svampen växer i klungor eller som enstaka exemplar på stubbar, stockar och pinnar och kan även parasitera på rötter och stammar av levande löv- och barrträd, samt på buskar. Den är en stor skadegörare på gran, men angriper ofta även tall och contortatall. Svampen bedöms orsaka årliga skador för miljardbelopp inom den europeiska skogsindustrin.[12] Honungsskivlingens angrepp ger upphov till så kallad vitröta. Angripna växter dödas som regel förr eller senare av svampen. Den effektivaste åtgärden för att hindra honungsskivlingens spridning är att röja undan stubbar och större vedrester i samband med avverkning.[13]
Honungsskivlingen sprider sig genom sporer och genom svarta, snörliknande mycelsträngar (så kallade rhizomorfer). Spridningen sker huvudsakligen genom rhizomorfer. Dessa breder ut sig under markytan och kan infektera nya träd och buskar genom kontakt med deras rötter. Träd som försvagats genom skador, torka eller sjukdom är särskilt mottagliga för sådana angrepp.[14] Spridningen genom sporer är betydelsefull främst därför att svampen därigenom kan sprida sig till avlägsna, tidigare helt oinfekterade områden dit rhizomorferna, vars tillväxttakt är cirka en meter per år, inte kan nå.
Användning som matsvamp redigera
Flera arter av honungsskivlingen är ätliga, men de är mycket svåra att skilja från den giftiga mörkfjälliga honungsskivlingen. Honungsskivlingarna ska aldrig ätas råa, utan tillredas med omsorg. På grund av risk för överkänslighet bör endast små mängder förtäras första gången man äter svampen.[15] Den kan ibland orsaka magbesvär.
I Sverige råder det skilda meningar om honungsskivlingens värde som matsvamp. I viss litteratur anges att svampen är ätlig, eller till och med god, medan det i andra böcker görs gällande att den är olämplig att äta eftersom den kan vara svårsmält. I många andra länder, framförallt i östra Europa, är emellertid honungsskivlingen är en mycket uppskattad matsvamp som ofta används till inläggning.
Källor redigera
- ^ J.E. Lange (1915) , In: Dansk bot. Ark. 2(no. 3):31
- ^ Ricken (1915) , In: Die Blätterpilze:362
- ^ [a b] Barla (1887) , In: Bull. Soc. mycol. Fr. 3:143
- ^ [a b] ”CABI databases”. http://www.speciesfungorum.org. Läst 24 januari 2013.
- ^ P.A. Karsten (1881) , In: Acta Soc. Fauna Flora fenn. 2(1):4
- ^ Fr. (1879) , In: Hattsvampar:22
- ^ Vahl (1790) , In: Fl. Danic. 6(17):tab. 1013
- ^ Ingraham, John L. (2010). March of the Microbes: Sighting the Unseen. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. sid. 201. ISBN 978-0-674-03582-9
- ^ Kaczmarek, Frank (5 juli 2012). ”A Light in the Forest”. Northern Woodlands. http://northernwoodlands.org/knots_and_bolts/light-in-forest.
- ^ Tunblad, Bror (1967). ”Honungsskivlingen - vår "farligaste" matsvamp”. Växtskyddsnotiser (Statens växtskyddsanstalt). Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304191028/http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/vaxtskyddsnotiser/VSN67-5/VSN67-5D.HTM. Läst 4 maj 2013. Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Lundell, Michaela (14 september 2011). ”Lysmaskar, mareld och drakguld”. Sveriges Natur (Svenska Naturskyddsföreningen). Arkiverad från originalet den 6 juli 2013. https://archive.is/20130706114253/http://sn.snf.se/artikel.cfm?CFID=202125&CFTOKEN=58024462&id=1723. Läst 4 maj 2013.
- ^ Lund, Anders (2005). ”Honungsskivling en skadegörare - men lever i mykorrhiza med orkidéer”. Odlaren (Förbundet organisk biologisk odling). Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304132016/http://www.vaxteko.nu/html/sll/forb_org_biol_odl/odlaren/ODN05-2/ODN05-2F.PDF. Läst 5 maj 2013. Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Åkesson, I. (1995). ”Honungsskivlingar - flera arter inom Armillaria”. Faktablad om växtskydd. Trädgård (SLU Info/Växter). Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304124457/http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/faktablad_tradgard/FVT085/FVT085.HTM. Läst 4 maj 2013. Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ ”Skadebeskrivning, honungsskivlingar”. Arkiverad från originalet den 21 april 2013. https://web.archive.org/web/20130421001540/http://www-skogsskada.slu.se/SkSkPub/MiPub/Sida/SkSk/Read/ReadDetails.jsp?DiagnosisID=41. Läst 4 maj 2013.
- ^ Nordiska ministerrådet 2012: Handelssvamp Arkiverad 22 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine., sida 41
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Honungsskivling.
