Öppna huvudmenyn
Prekambrium
Eon Era Period Miljoner
år sedan
Fanero-
zoikum
Paleozoikum Kambrium senare
Protero-
zoikum
Neo-
proterozoikum
Ediacara 635–541
Kryogenium 720–635
Tonium 1000–720
Meso-
proterozoikum
Stenium 1200–1000
Ectasium 1400–1200
Kalymmium 1600–1400
Paleo-
proterozoikum
Staterium 1800–1600
Orosirium 2050–1800
Ryacium 2300–2050
Siderium 2500–2300
Arkeikum Neoarkeikum 2800–2500
Mesoarkeikum 3200–2800
Paleoarkeikum 3600–3200
Eoarkeikum 4000–3600
Hadeikum 4600–4000
Jorden bildas tidigare
Se även Geologisk tidsskala.

Arkeikum (Arkeisk tid), är den näst äldsta geologiska tidsåldern (efter hadeikum) och sträcker sig från 4,0 miljarder år sedan till 2,5 miljarder år sedan. Arkeikum delas in i erorna eoarkeikum, paleoarkeikum, mesoarkeikum och neoarkeikum.

Stromatoliter

GeologiRedigera

Med arkeiska eller underprekambriska bergarter menar man dem som bildades under detta skede. Till arkeikum hänförs de allra äldsta bergarterna på jorden.

De finns i ett fåtal begränsade områden inom de s.k. urbergssköldarna. Inom Sveriges s.k. urberg finns troligen inga bergarter av så hög ålder att de kan betecknas som arkeiska. De bäst undersökta arkeiska bergarterna finns i Sydafrika. De är också intressanta på grund av att de innehåller de äldsta fossilen man känner på jorden.[1]

De äldsta bergarter som hittills påträffats är gamla gnejser och graniter från norra Kanada och västra Grönland. På Grönland finns även bergarter av sedimentärt ursprung och 3,8 miljarder gamla, vilket tyder på att jordskorpan svalnat så att vatten kunnat kondenseras till sjöar och hav.

Den arkeiska jordskorpa som finns bevarad utgörs till stor del av s.k. grönstensbälten, som består av basiska vulkaniter och sediment-bergarter, omgivna av gnejser utvecklade från magmatiska intrusiv-bergarter. Vissa teorier anger grönstensbältena som en arkeisk motsvarighet till vår tids oceaniska jordskorpa medan gnejserna motsvarar kontinental jordskorpa.[2]

EkologiRedigera

Under arkeikum skedde en kemisk utveckling och förutsättningarna för liv skapades i form av väte, kol och kväve, men också metan, vattenånga och ammoniak. Urhavet antas ha bildats relativt tidigt under denna period genom regn under många miljoner år, varvid atmosfärisk vattenånga övergick till bäcken av flytande vatten. Konsensus inom biologin är att grunda havsområden eller laguner och vikar sedan kom att fungera som hemort för utvecklingen av högre biokemiska molekyler som så småningom (för senast omkring 3,5-3,2 miljarder år sedan) ledde till de första levande varelserna. Under arkeikum var atmosfären i huvudsak fri från syre. Fotosyntesen uppstod under denna period men under en period fångades allt syre av ämnen i marken. En ökande syrehalt markerar gränsen till Proterozoikum.

Från slutet av denna eon finns fossila fynd av stromatoliter och tidiga prokaryota-livsformer.

KällorRedigera