Anasyrma (klassisk grekiska: ἀνάσυρμα) från ana (ἀνά) som betyder "upp" och syrma (συρμα) som betyder "kjol",[1] är fenomenet att provokativt själv lyfta kjolen och exponera könet eller bakdelen för att skrämma ”det onda”. Fenomenet finns beskrivet sedan antiken och gäller främst kvinnor, men även transpersoner, och är kopplat till vissa religiösa riter, folktro, eroticism, eller oanständiga skämt. Termen används även för att beskriva konstverk där denna företeelse förekommer. Anasyrma skiljer sig från att blotta sig, en liknande gest, men där den senare exhibitionistiska akten har som syfte att hetsa upp den som blottar sig, så har anasyrma bara som syfte att påverka den som utsätts för gesten.

Anasyrma-figurin av Isis eller Afrodite från 300–200 f.Kr.

Anasyrma kan fungera som en apotropeisk handling, det vill säga en rituellt avvärjande handling mot något övernaturligt ont, eller göras för att skrämma en faktisk fiende. Det kan även vara en handling för att bringa någon ur fattning, väcka förvåning, för att få någon att skratta eller för att lätta på någons sorg.[2]

På många platser har tron grundar sig på att det kvinnliga reproduktionssystemet är kopplat med starka tabun, myter och rädslor, men också förmågan till reproduktion. En kvinnas förmåga att föda barn anses övernaturligt och vaginan är en passage mellan denna, och den andra sidan.[3]

Under grekiska antikenRedigera

 
Bauba-figurin från Priene.
 
Afroditus i form av en anasyromenos, på Nationalmuseum i Stockholm.

Rituellt gyckel och exponering av intima kroppsdelar var vanligt i kulten kring Demeter och Dionysus, och förekommer i firandet av de eleusinska mysterierna kopplade till dessa båda gudomar. I en myt om Demeter träffar gudinnan en gammal käring som heter Baubo som får Demeter att skratta genom att exponera sina könsdelar i en ritual som kallas anasyrma. En grupp med statyetter från Priene, en jonisk stad på västkusten i Mindre Asien, beskrivs ofta som Baubo-figuriner, och föreställer kvinnokroppar där ansiktet sitter ihop med den nakna underkroppen. Dessa figuriner förekom som pendang till fallosfigurer dekorerade med ögon, mun och ibland även med ben.

Terracottafiguriner av hermafroditer, så kallade anasyromenos, med bröst och ett långt lyftat klädesplagg som exponerar ett manligt könsorgan har hittats från Sicilien till Lesbos, och dateras till sena klassiska till tidiga hellenistska perioden.[4] Antika skrifter indikerar att figurinerna kan föreställa den androgyna cypriotiska gudomen och fruktbarhetssymbolen Afroditus, den manliga varianten av Afrodite,[5] vars kult introducerades till grekiska fastlandet under 600,–500-talet f.Kr. Afroditus blottade fallos ansågs ha apotropeiska krafter, skydda mot det onda ögat och bringa lycka.

Apotropeisk magi kopplad till nakenhetRedigera

 
Kopia av den hellensitiska Afrodite KallipygosHermitaget i Sankt Petersburg. Ett exempel på en anasyrma som visar rumpan.
 
Illustration ur La Fontaines Nouveaux Contes från 1674.

Många historiska källor hävdar att anasyrma hade dramatiska och övernaturliga effekter - både positiva och negativa. Plinius den äldre skrev att en menstruerande kvinna som blottar sin kropp kan skrämma iväg hagelstormar, virvelvindar och åska. Om hon helt naken går över ett fält kommer ohyran att ramla av sädens ax. Även när hon inte menstruerar kan hon avärja en storm ute till havs genom att exponera sitt kön.[6]

Enligt folktro både på Irland och i Kina ska kvinnor ha lyft sina kjolar för att skrämma bort fienden.[7] Och enligt folktro på Balkan så kunde kvinnor, när det regnade för mycket, rusa ut på fälten och lyfta kjolen för att skrämma gudarna och få regnet att upphöra.[8] I Jean de La Fontaines Nouveaux Contes från 1674, blir en demon så förskräckt av åsynen av en kvinnas sköte att han flyr. Liknande avbildningar, kallade sheela na gig, var vanliga på medeltida kyrkor och slottsbyggnader i norra Europa och på Brittiska öarna.

Inom finsk folktro kallades anasyrma för Harakointi och hade magiska effekter på djur och människor och kunde skydda eller förbanna en person.[9] Prästen och den samiska folkloresamlaren Jacob Fellman skrev ned en historia om häxan Piggan som genom att visa könet fick nio vargar att attackera motståndarna.[3] Harakointi finns fortfarande kvar på vissa platser i finsk folklore kopplat till midsommarfirandet.

I vissa länder i Afrika, kan en kvinna som exponerar sitt kön fortfarande ses som en förbannelse eller som en gest för att avvärja ondska.[10] På vissa håll i Nigeria är denna tro mycket stark och en man som utsätts för det anses i det närmaste som socialt död.[11] Under protester i Nigeria mot oljeindustrin genomförde kvinnor anasyrma[12] och Leymah Gbowee använde anasyrma i sina försök att skapa fred under Andra liberiska inbördeskriget.[13]

ReferenserRedigera

Artikeln baseras på en översättning av engelskspråkiga wikipedias Anasyrma, läst 2016-06-16
Artikeln baserar delvis på en översättning av finskspråika wikipedias Harakointi, läst 2016-06-16

NoterRedigera

  1. ^ Blackledge, C. (2003). The Story of V: A Natural History of Female Sexuality. New Brunswick, New Jersey: Rutgers University Press. 12.
  2. ^ Sacred Display: Divine and Magical Female Figures of Eurasia
  3. ^ [a b] Sallamaa, Kari (2015). ”Anders Fjellner ja naisen väki”. Kirjallisuudentutkimuksen aikakauslehti Avain (3): sid. 122-124. 
  4. ^ Aileen Ajootian. ”Hermaphroditos ανασυρόμενος: Revealing the Body” (PDF). University of Mississippi. Arkiverad från originalet den 16 december 2013. https://web.archive.org/web/20131216191227/http://www.ik-morphomata.uni-koeln.de/fileadmin/user_upload/Fluide%20Ko%CC%88rper/Ajootian_abstract%26CV.pdf. Läst 1 augusti 2012. 
  5. ^ ”Ashtoreth: In Arabia”. Jewish Encyclopedia. http://jewishencyclopedia.com/articles/2005-ashtoreth#anchor4. Läst 26 juni 2013. 
  6. ^ Pliny the Younger. ”xxviii. c.23”. Natural History. http://books.google.com/books?id=R5QVAAAAYAAJ&pg=PA262&lpg=PA262&dq=hailstorms+whirlwinds+and+lightnings+will+even+be+scared+away+by+a+woman+uncovering+her+body#v=onepage&q&f=false 
  7. ^ ”UCLA/article.asp?parentid=117670 UCLA International Institute”. UCLA International Institute. http://www.international.ucla.edu. Läst 1 augusti 2012. 
  8. ^ Marina Abramović. ”Balkan Erotic Epic”. Artnet. http://www.artnet.com/galleries/Exhibitions.asp?gid=140199&cid=85129. Läst 1 augusti 2012. 
  9. ^ Stark-Arola, Laura (1997). ”Lempi, fire and female väki. An exploration into dynamistic relationships in Finnish-Karelian magic and folk belief” (på (engelska)). Elektroloristi (Joensuu: Suomen Kansantietouden Tutkijain Seura) 4 (1). ISSN 1237-8593 ISSN 1237-8593. 
  10. ^ The Ivory Coast Effect” (article). The New Yorker. 22 mars 2011. http://www.newyorker.com/online/blogs/newsdesk/2011/03/the-ivory-coast-effect.html. Läst 22 mars 2011. 
  11. ^ ”The Curse of Nakedness”. Imow.org. Arkiverad från originalet den 21 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120821102818/http://www.imow.org/wpp/stories/viewStory?storyId=1098. Läst 1 augusti 2012. 
  12. ^ ”Naked Ploy Is Latest Threat in Oil Wars”. Commondreams.org. 31 juli 2002. Arkiverad från originalet den 11 juli 2012. https://web.archive.org/web/20120711152519/http://www.commondreams.org/headlines02/0731-08.htm. Läst 1 augusti 2012. 
  13. ^ ”The Rabble Rousers”. Oprah.com. http://www.oprah.com/omagazine/Leymah-Gbowee-and-Abigail-Disney-Shoot-for-Peace-in-Liberia/5. Läst 1 augusti 2012. 

KällorRedigera

  • Wesleyan.edu - Homeric hymn to Demeter.
  • Weber-Lehmann, C. (1997/2000)) "Anasyrma und Götterhochzeit. Ein orientalisches Motiv im nacharchaischen Etrurien", in: Akten des Kolloquiums zum Thema: Der Orient und Etrurien. Zum Phänomen des 'Orientalisierens' im westlichen Mittelmeerraum. Tübingen.
  • Dexter, Miriam Robbins, and Victor H. Mair. (2010) Sacred Display: Divine and Magical Female Figures of Eurasia. Cambria Press. ISBN 9781604976748

Vidare läsningRedigera

  • Hairston, Julia L. (Autumn 2000) "Skirting the Issue: Machiavelli's Caterina Sforza," Renaissance Quarterly. Vol. 53, No. 3., pp. 687–712.
  • Marcovich, M. (September 1986) "Demeter, Baubo, Iacchus, and a Redactor," Vigiliae Christianae. Vol. 40, No. 3. pp. 294–301.
  • Säflund, Gösta. (1963) Aphrodite Kallipygos, Almqvist & Wiksell, Stockholm, Sweden.
  • Stoichita, Victor I.; Anna Maria Coderch. (1999) Goya: The Last Carnival, Reaktion Books. pp. 118. ISBN 1-86189-045-1
  • Thomson De Grummond, Nancy. (2006) Etruscan Myth, Sacred History, and Legend, UPenn Museum of Archaeology. ISBN 1-931707-86-3
  • Zeitlin, Froma I. (1982) Cultic models of the female: Rites of Dionysos and Demeter, Arethusa. pp. 144–145.

Externa länkarRedigera