Öppna huvudmenyn

Alfred Dahlqvist

svensk längdskidåkare
Alfred "Håsjö" Dahlquist på omslaget av Se 1941
Alfred "Håsjö" Dahlqvist utvecklade diagonalstilen som han visar prov på här.

Alfred "Håsjö" Dahlqvist, född 31 maj 1914 i Håsjö församling, Jämtland, död 21 oktober 1983, var en svensk skidåkare.

Alfred Dahlqvist
Längdåkning, herrar
Nation: Sverige Sverige
Världsmästerskap
Silver Lahtis 1938 18 km
Svenska mästerskap
Silver Luleå 1936 30 km
Silver Örnsköldsvik 1937 30 km
Guld Sollefteå 1938 15 km
Brons Sollefteå 1938 30 km
Guld Filipstad 1939 15 km
Guld Sundsvall 1940 15 km
Guld Sundsvall 1940 30 km
Guld Umeå 1941 15 km
Guld Umeå 1941 30 km
Guld Hudiksvall 1942 30 km
Silver Hudiksvall 1942 15 km
Silver Östersund 1943 50 km
Guld Östersund 1943 3 x 10 km

Innehåll

BiografiRedigera

Dahlqvist utvecklade diagonalstilen och ansågs vara Sveriges dittills bäste "klättrare" på skidor. Han vann 18 km och tog ytterligare två medaljer i världsmästerskapen, 1941, ett mästerskap som dock annullerades efter andra världskriget. Han tog silver i världsmästerskapen 1938 och vann i skidspelen i Lahtis 1941. Han vann sammanlagt 7 individuella svenska mästerskap 1938-1942 samt ingick i Östersunds SK:s guldlag i stafetten 1943.[1]

ResultatRedigera

  • 1941: Alfred "Håsjö" Dahlqvist (1914-1983) fick Svenska Dagbladets guldmedalj för årets största idrottsbragd.
  • Inofficiellt VM-guld på 18 km 1941 i Cortina
  • Inofficiellt VM-brons på 50 km 1941 i Cortina
  • VM-silver 1938 i Lahtis på 18 km.
  • Seger 1941 i Lathtis på 18 km
  • Sju individuella svenska mästerskapstitlar åren 1938-1942

Kort biografiRedigera

Alfred Dahlqvist föddes i Håsjö, östra Jämtland, 1914. Redan tidigt började barnen att åka skidor och Alfred tillhörde de som fick skidor på fötterna innan han kunde tala rent. De boende i Håsjöbygden blev allt mer intresserade av skidåkning. Nästan alla åkte skidor och duktiga skidlöpare fanns det gott om i alla byar. Mellan byarna rådde det givetvis rivalitet om vilken by som var mest framgångsrik. För boende i Håsjö gällde det i första hand Kälarne.

I början på 1930-talet blev det hårdare tiden för de som skulle försörja sig på skogsarbete. Priserna pressades nedåt för både huggare och körare i den mån det fanns något arbete. Många bönder som hitintills lyckades behålla sina gårdar kunde nu inte längre klara räntor och skatter. Gårdarna såldes till skogsbolagen mot löfte att få bo kvar som arrendatorer med företrädesrätt till det arbete som kunde yppa sig i bolagsskogarna. De självägande böndernas antal minskade ytterligare och bolagens makt över skogsbygdens folk ökade i samma grad. Rena nöden grinade i de gistna gårdarna.

Den vintern, 1931, låg Alfred på avverkning i böleskogarna och bodde i en koja nära två mil från hembyn. Han åkte förstås skidor till och från hygget. På helgerna åkte han mest hem och sedan åter i skogen på måndag. Någon riktig skidträning blev det sällan frågan om. På kvällarna var man oftast alldeles för trött och så hade man verktygen som skulle ses över samt mat som skulle lagas. Stark och seg blev man av att pulsa i djupsnön mellan träden, stå böjd över timmersvansen. Sedan skulle trädet kvistas, barkas och stockarna dras ihop.

Styrkan övades upp men snabbheten blev eftersatt.

Det var först i samband med mönstring som värnpliktig som Alfred planerade mer allvarligt på skidåkning. Han ville komma till Skidlöparkåren i Boden, men mönstringsgubbarna ansåg honom för vek. Han hamnade då på I5 i Östersund. På somrarna växlade arbetet för Alfred mellan skogen och sysslorna med sådd och skörd hemma på gården. Sen timmerhuggningen var slut i snölossningen började flottningen och efter det vårbruket. Efter sådden blev det mest att hugga kolved några veckor innan slåttern började. Slåttern och höbärgningen räckte mest fram till den tiden då rågen och kornet skulle skäras. Sedan blev det kolvedhuggning igen tills marken frös och snön kom.

Det började åter bli gott om arbete i skogarna och bättre betalt för huggare och körare. Nu började en mer intensiv träning för Alfred med att springa på gungmyrarna nedanför ett berg om kvällarna. Det var något av det mest påfrestande för höfter och ben. Efter att helt ha tagit ut sig löpte han uppför berget och sen sakta lunka nedför till andhämtningen blev normal. Efter det blev det ett dopp i sjön.

När vintern kom spände Alfred på sig skidorna fast besluten att fullborda den hårdaste träning han någonsin ålagt sig. Skogshuggning 4-5 timmar och sedan skidåkning. Förtjänsten blev klen och det var nätt och jämnt det räckte till provianten. Hans far var bekymrad och med blicken full av förebråelse för all den försummelse av arbete Alfreds skidåkning innebar.

Eldprovet kom den 6 januari 1936 då Kälarne IF anordnat en tvåmilstävling, där bl. a. två svenska mästare skulle delta. De två mest fruktade namnen var förstås Alfred Lit från Orsa och Kalle Lindberg. De två var uttagna att senare åka olympiaden i Ga-Pa. Den tävlingen vann Alfred över Lit med över sju minuter. Det var då namnet Håsjökometen myntades. Det namnet följde sedan med honom under alla tävlingsåren.

Att ingå på Dahlqvists alla bragder i skidspåret skulle föra för långt. Förutom Svenska Dagbladets guldmedalj blev han genom sin VM-seger på 18 km i Cortina den första världsmästaren för Sverige sedan VM instiftades. Samma sträcka vann han i Lahtis fyra veckor senare. I Umeå segrade han på de båda sprintersträckorna, 15 och 30 kilometer.

Alfred ansågs vara den som utvecklade diagonalstilen och ansågs vara Sveriges dittills bäste "klättrare" på skidor.[2]

SjälvbiografiRedigera

  • Dahlqvist, Alfred (1949). Karusellen går. Stockholm: Lantbruksförb:s tidskr.-ab. Libris 1394333 

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Längd herrar”. Svenska Skidförbundet. https://www.skidor.com/foljoss/Historikochstatistik/Svenskamastare/langdherrar/. Läst 6 april 2014. 
  2. ^ http://www.hasjo.com/hd.pdf[död länk]
Företrädare:
Henry Kälarne och Håkan Lidman
Svenska Dagbladets guldmedalj
Alfred Dahlqvist
1941
Efterträdare:
Gunder Hägg