Alfonsina Storni

argentinsk poet och författare

Alfonsina Storni, född 29 maj 1892 i Capriasca, Schweiz, död 25 oktober 1938 i Mar del Plata, Argentina, var en schweiziskfödd argentinsk poet.

Alfonsina Storni
Alfonsina Storni
Alfonsina Storni
Född22 eller 29 maj 1892
Capriasca, Schweiz Schweiz
Död25 oktober 1938 (46 år)
Mar del Plata, Argentina Argentina
Yrkedagboksskrivare, poet, journalist, författare och lärare
NationalitetArgentina argentinsk
Språkspanska[1][2]
Verksam1900-tal
GenrerPoesi
Litterära rörelserPostmodernism
Namnteckning

Storni brukar som poet och författare anses tillhöra modernismen.[3] Litteraturhistoriskt förs hon vanligen till en grupp omfattande fyra kvinnliga sydamerikanska lyriker. Liksom de tre övriga – chilenska nobelpristagaren Gabriela Mistral, samt uruguayiskorna Juana de Ibarbourou och Delmira Agustini – åtnjuter hon traditionellt en ”kultstatus” som lika mycket gäller hennes person som de skrivna verken.[4] Hennes livsöde brukar i framställningar om henne ta minst lika stor plats som utläggning rörande själva lyriken. Stornis liv var egentligen ganska alldagligt, men har kanske just därför alltid haft en förmåga att fascinera: genom det aktningsvärda i att en obemärkt och rudimentärt utbildad lärarinna från landet kunde, under en kort levnad, erövra en plats på den argentinska litterära parnassen (annars en värld befolkad av manliga skribenter tillhörande överklass eller högborgerlighet). Jämte romanförfattaren Roberto Arlt är Stornis verk enda exemplet på någon mera betydande arbetarlitteratur inom hemlandets äldre diktning. Dock har hon mindre blivit känd som ”proletär” än som feministisk skildrare av den samtida sydamerikanska kvinnans ställning.

Levnad redigera

Barndom och ungdom redigera

 
Alfonsina Storni vid 24 års ålder, då hon utgav La inquietud del rosal.

Alfonsina Stornis föräldrar var Alfonso Storni Martignoni och hustrun Paulina, som tillsammans med hennes äldre syskon María och Romero kom 1880 till argentinska provinsen San Juan från Lugano, ett italiensktalande schweiziskt område. De grundade ett litet familjeföretag, och flera år senare började ölflaskor märkta ”Cerveza Los Alpes, de Storni y Cía” cirkulera i hela regionen.[5]

År 1891 reste familjen till Schweiz, men i San Juan kvarblev de äldre syskonen. Den 22 maj 1892 föddes Alfonsina Storni i byn Sala Capriasca, 8 kilometer norr om staden Lugano, som makarna Storni-Martignonis tredje dotter. Hennes far, en ”melankolisk och ovanlig” man, var den som valde hennes namn.[6] Alfonsina Storni lärde sig ursprungligen tala på italienska,och 1896 återvände familjen till San Juan, varifrån hennes tidigaste minnen kom:

"Jag är i San Juan, fyraårig; jag ser mig själv som rödlätt, rund, litet plattnäst och ful. Sittande på tröskeln till mitt hem, jag rör läpparna och liksom läser en bok som jag har i handen och jag betraktar förstulet med ögonvrån effekten som jag orsakar på förbigående. Några kusiner skriker och får mig att skämmas över att jag håller boken upp och ner och jag flyr iväg för att gråta bakom dörren."[7]

Hennes mor mindes henne på kindergarten, där hon framstod som en märklig flicka som ställde många frågor, fantiserade mycket och ljög. Hennes mor hade svårt att lära henne tala sanning. Hon hittade på bränder, stölder, brott som aldrig nämndes i tidningen. Hennes familj fick problem; särskilt då hon vid ett tillfälle inbjudit sina lärare att tillbringa semestern på en imaginär lantgård i stadens utkanter.[8]

Minnet av hennes far återspeglas i dikten A mi padre, grundad på mannens melankoliska läggning då denne nått mitten av trettioåren, och i en annan dikt skriver hon:

"I hela dagar, vilsen och skygg,
höll han sig borta hemifrån, och liksom en eremit
livnärde han sig på fåglar, sov på marken…
"[9]

Medan fadersbilden har melankoliska nyanser, återspeglar moderns dolda sorg kvinnors resignation. Om henne skrev dottern:

"Man säger att allt som mitt folk bedrivit
har gjorts efter gamla och fastställda mått…
Man säger att därför dess kvinnor har blivit
så tysta… Jag tror det… Det var deras lott…
Jag minnes min mor – hon ville revoltera
ibland och tala ut, men det blev ej till mera
än bitterhet i blicken och ensam gråt.
"[10]

Denna beskrivning av modern antas tillhöra den tid som föregick flyttningen till Rosario samt senare år, vilka blev svåra. Hildo Alberto föddes 1900, den siste brodern, som Alfonsina fick beskydda. Kort sagt var Alfonsina Storni ett mycket typiskt exempel på de mycket talrika italiensktalande immigranter som kom till Argentina under 1900-talets första decennier.

År 1901 flyttade familjen igen, denna gång av obekanta skäl till staden Rosario i provinsen Santa Fe. De hade några besparingar varmed modern Paulina öppnade en liten hushållsskola samt blev överhuvud för en stor, fattig familj som ingen hade ordning över. Eleverna betalade femtio pesos vardera och blev femtio stycken; dock medgav förtjänsten ingalunda något behagligt liv.[11]

Familjen drev även ett schweizerkafé intill Rosarios järnvägsstation, men projektet misslyckades. Alfonsina slutade gå i skolan och började tio år gammal arbeta med disk och servering. Misslyckandet kan ha orsakats av oförmåga att hantera verksamheten, samt av faderns alkoholism; denne satt vanligen drickande vid ett bord ända tills hans hustru, tillsammans med en av sönerna, släpade honom till hans säng. När inrättningen stängt flyttade barnen hemifrån. Detta sammanfaller med den ålder då Alfonsina började skriva poesi. Hon hade ett obehagligt minne av den perioden och skildrade den på följande vis:

"Jag är tolv år och skriver min första vers. Det är natt; min familj är frånvarande. I versen talar jag om kyrkogårdar, om min död. Jag vek den försiktigt och lämnade den under lampan, så att min mor kunde läsa den som godnatt. Resultatet blir mest smärtsamt; nästa morgon, efter mitt upproriska svar, försöker de frenetiskt banka i mig att livet är ljuvt. Sedan dess är fickorna på mina förkläden och mina underkjolars snörliv fulla av fullklottrade pappersbitar som dör bort ifrån mig som ströbröd.[12]"

Vuxenlivet redigera

Hushållsarbete passade henne inte, eftersom det knappast lönade sig ekonomiskt och dessutom medförde långa timmar av instängdhet.[13] Angelägen att ändra sin situation ville hon arbeta självständigt. Hon fann en mössfabrik. Senare såg man henne dela ut flygblad inför någon fest på första maj.

År 1907 kom en turnerande teaterdirektör till Rosario med sin trupp, som anlände vid påsk i syfte att spela scener ur passionsberättelsen. Modern kontaktade teatern och tilldelades då rollen som Maria från Magdala i pjäsen. Alfonsina Storni deltog för sin del i repetitionerna. Två dagar före premiären insjuknade skådespelaren som skulle vara Johannes evangelisten; eftersom Alfonsina kunde alla roller utantill, och inte hade något emot att spela man, fick hon hoppa in. Nästa dag lovprisade pressen hennes skådespelarprestation.[14]

Strax därefter kom ännu ett teatersällskap för att träffa Alfonsina Storni, som visade dem hur bra hon kunde recitera och memorera långa verser, samt då erbjöds arbete. Sålunda lämnade Alfonsina Storni huset i Rosario med sin övriga familj. På ett år genomkorsade hon Santa Fe, Córdoba, Mendoza, Santiago del Estero och Tucumán med uppsättningar av Gengångare (av Henrik Ibsen), La loca de la casa (av Benito Pérez Galdós) och Los muertos (av Florencio Sánchez) på repertoaren.[15]

Enligt vad Storni själv berättat skrevs hennes första pjäs, Un corazón valiente, vid återkomsten därifrån; emellertid återstår idag inga belägg för detta faktum. Nu fick hon veta att hennes mor hade gift om sig och flyttat till staden Bustinza – där hon öppnat sin hushållsskola igen.[16] Alfonsina Storni bodde i huset invid torget som hennes mor hyrt. Hon lärde ut recitation och gott uppförande i sin mors skola.[17]

Lärartiden redigera

År 1909 lämnade hon moderns hem och for till Coronda för att avsluta sina studier. Där grundlades hennes bana som landsortslärare. Hon antogs endast på grund av sin entusiasm, hon saknade grundskolebetyg och blev dessutom underkänd vid inträdesprovet.[18] Hennes modersmålslärare uppmuntrade hennes arbete, sedan hon hade upptäckt författarbegåvning.[19]

Omsider blev hon lärare vid en skola för ”svaga” barn, en institution skapad av Hipólito Yrigoyen för att motverka fattigdomens effekter, där undernärda eller rakitiska elever inskrevs. De behandlades med solsken och fysisk träning. Alfonsina Storni kände sig inte tillfreds med detta arbete; hon ansåg myndigheterna vara oförstående gentemot henne.[20]

Poet i Buenos Aires redigera

År 1911 flyttade hon till Buenos Aires, medförande sina få tillhörigheter. Hon bodde på pensionat fram till följande år. Den 21 april 1912 föddes hennes son Alejandro, vars far är okänd.[21] Senare blev mor och son inneboende hos ett äkta par.[22] Hon vilade några månader, men fick år 1913 anställning som kassörska på ett apotek och senare i en butik. Hon skrev nu några bidrag i tidningen Caras y caretas, förmodligen efter rekommendation. Ersättningen var tjugo pesos. Dessutom läste hon alla arbetsannonser tills hon hittade en tjänst som ”psykologisk korrespondent” vilken innefattade eget skrivande. Arbetsgivaren hette Freixas Hermanos och sysslade med oljeimport.[23]

På tidningen Caras y caretas mötte hon författarna José Enrique Rodó, Amado Nervo, José Ingenieros och Manuel Ugarte – med de två sista blev vänskapen djupast. Genom detta arbete förbättrades hennes ekonomiska situation, vilket möjliggjorde täta resor till Montevideo, där hon mötte uruguayiska skaldinnan Juana de Ibarbourou samt sin blivande bäste vän Horacio Quiroga, likaså uruguayisk författare.

 
Storni med en av sina vänner, författaren Fermín Estrella Gutiérrez (1900-1990), i Córdoba år 1922. Han överlevde henne med 51 år.

År 1916 började hon att publicera dikter och prosa, fortfarande utan permanent anställning, i La Nota, en litterär tidskrift.[24] I tidningen ansvarade hon mellan den 28 mars och 21 november 1919 för en permanent sektion.[25]

La inquietud del rosal, en bok med dikter där hon uttryckte sina önskningar som kvinna och beskrev sin egenskap av ensamstående mor utan minsta komplex,[26] publicerades år 1916 – ehuru hon aldrig förmådde betala tryckeriet. Hon skrev den under sitt arbete, samtidigt som hon dikterade beställningar och korrespondens till maskinskriverskan. Vid ett möte med poeten Félix Visillac läste hon verserna; omsider erbjöd sig denne att följa med henne till ett tryckeri tillhörigt Miguel Calvello, vilken gick med på att trycka boken i utbyte mot femhundra pesos per femhundra exemplar. Alfonsina accepterade, men lyckades aldrig betala notan, eftersom pengar saknades.[27] (Dessutom erbjöd hon författaren Leopoldo Lugones originalen – av rädsla för att anses skamlös på grund av denna publikation.)[28]

Boken togs inte väl emot.[29] Denna publikation gav henne dock tillträde till litterära kotterier, såsom första kvinnliga medlem. Dessutom möjliggjorde hjälp från poeten Juan Julián Lastra och skriverierna i Caras y caretas för henne att bli bekant med redaktörerna för Nosotros, en litterär tidskrift som sammanförde de mest kända författarna. Vid mötena medförde hon sin bok som introduktionsbrev.[30]

Efter kritik från sina chefer vid posten som psykologisk korrespondent, vilka ogillade att författaren av ett verk gränsande till omoral arbetade där, tvangs hon avgå. (Man lovade att låta henne stanna mot löfte att sluta skriva sådant, men hon vägrade, enligt en version återberättad av författaren Conrado Nalé Roxlo; andra versioner omtalar dock avgång av hälsoskäl.)[31]

Detta var kristider, där poesi ingalunda var tillräckligt för att överleva. Som ett komplement till sin verksamhet skrev Storni gratis för tidningen La Acción, med socialistisk tendens. Likaså för tidskriften Proteus, med latinoamericanista-inriktning. Hon sökte mer lönsamt arbete och lyckades få en tjänst på skolan Marcos Paz såsom rektor.[32] Viljestyrkan svek henne inte, hon fortsatte att skriva. År 1918 publicerade hon El dulce daño. Den 18 april samma år inbjöds hon på restaurangen Génova, där gruppen från Nosotros träffades månatligen, varvid El dulce daño firades.[33]

År 1918 fick Alfonsina Storni även en medlemsmedalj från argentinska kommittén för hem åt belgiska föräldralösa (varvid man samtidigt hyllade feministen Alicia Moreau de Justo och tidningsmannen Enrique del Valle Iberlucea) för att ha uppträtt till Belgiens försvar, under den tyska ockupationen. Det året besökte hon alltjämt Montevideo, där hon intill sin död höll kontakt med uruguayiska vänner.

Huruvida Alfonsina Stornis diktning bör räknas till genren arbetarlitteratur lär förbli en oavgjord fråga. Jämte romanförfattaren Roberto Arlt framträder hon i äldre argentinsk litteratur såsom en enstaka (mera betydande) skribent med ”klassursprung”. Själva hennes verk gör henne till mer ett kvinnornas språkrör än proletärernas. Dock kände hon onekligen viss gemenskap med samhällets underprivilegierade och var även läst av dessa. (Vid ett besök i Förenade Tvätterskors samlingslokal - en socialistisk pseudo-fackförening frekventerad av svarta, bruna och mulatter - började hon misströsta om tiden vari hon levde; hon kände sig återförd till kolonialtiden och fruktade att hennes dikter skulle verka futuristiska, vilket dock inte hände, eftersom hon lyckades få god kontakt från första början.)[34]

År 1920 reste hon till Montevideo för att uppläsa sin poesi samt dikter av Delfina Bunge, hustru till författaren Manuel Gálvez, vars bok Poemas översatts från franska av Storni – och även tala om poeten Delmira Agustini i en föreläsning.[35] Hon besökte kyrkogården Buceo och skrev dikten Un cementerio que mira al mar, fokuserad kring en dialog med de döda. Hon hade också publicerat böckerna Irremediablemente och Languidez dessförinnan.[36] Juana de Ibarbourou skulle, många år efter den argentinska skaldinnans död, säga följande:[37]

"Hennes bok Languidez (1920) hade vunnit första kommunala poesipriset och andra nationella litteraturpriset. Samma år 1920 kom hon till Montevideo första gången. Hon var ung och verkade glad; åtminstone hennes konversation skummade, ibland mycket skarp, ibland sarkastisk. Hon väckte en våg av beundran och sympati. En kärna av samhällets grädda och intellektuella människor omgav henne överallt. Alfonsina kunde då känna sig litet som en drottning.[38]"

Samtidigt deltog Alfonsina Storni i Anaconda, en litterär grupp vars möten hölls i Buenos Aires, i vattenkoloristen Emilio Centurións hem. Denna mångfald av aktiviteter stressade Storni, vilket uttrycktes genom nerverna, trötthet och depression. Hon reste flera gånger till Mar del Plata och Los Cocos i Córdoba, för att vila. (Man samlades också vid Teatro Empire, som dåförtiden var en teater belägen i hörnet av gatorna Corrientes och Maipú, där skribenten Conrado Nalé Roxlo blev hennes vän.)[39]

Relationen med Horacio Quiroga redigera

Författarkollegan Horacio Quiroga (regionens store vildmarksskildrare) lär ha haft en relation med Storni, enligt envisa men obekräftade rykten. Quiroga rekommenderade, i ett brev poeten José María Delgado att resa till Buenos Aires för att träffa Alfonsina Storni och diskutera hennes poesi; han började själv också att gå på bio med henne samt bådas barn. Vid ett möte, på en plats där tidens författare brukade samlas, spelade de en pantlek som gick ut på att Storni och Quiroga måste samtidigt kyssa varsin sida av en klocka i kedja som Quiroga höll. Denne drog snabbt bort klockan då Storni formade sina läppar till en kyss – en episod som misshagade den närvarande modern.[40]

Quiroga nämnde henne ofta i sina brev, mellan 1919 och 1922, men varaktighet och innehåll i relationen är okända. Omnämnandet av Storni framhäver henne i en grupp där inga andra kvinnliga författare förekom. I sina brev till sin vän José María Delgado röjer Quiroga respekt för hennes arbete och behandlar henne som en jämlike – och i ett meddelande om att Anaconda-gruppen reste till Montevideo toppar Storni listan utan efternamn, ett tecken på ömsesidig förtrolighet.[41]

Storni följde med Quiroga på bio, litterära sammankomster och konserter, ty Wagner var bådas favorit. Ofta reste de till Montevideo och tog foton, synbarligen glada. (Resor dit gjordes eftersom Quiroga var knuten till uruguayiska konsulatet och därför alltid fick kvinnliga intellektuella som sällskap.)[42]

När sedan Quiroga flyttade till Misiones år 1925 medföljde hon dock inte, efter avrådan från målaren Benito Quinquela Martín, som sagt: ”Med den dåren? Nej!” Likväl avreste Horacio Quiroga, ensam, varvid den uruguayiske författaren Enrique Amorim fick överta hans lägenhet. Dit kom Alfonsina Storni en gång för att få nyheter om Quiroga, som alltså inte skrev.[43] Bortovaron varade ett år. Väl hemkommen återupptog Quiroga sin vänskap med Alfonsina Storn efter ett möte i ett hus som han hyrt i Vicente López, där hans verk upplästes. Senare gick de på bio och flera konserter hållna av wagnerianska sällskapet.

Detta förhållande avslutades år 1927, när författaren ingick sitt andra äktenskap. Man visste aldrig ifall han och Storni var ett par, eftersom de inte talade om kärlek på sådant vis. Känt är bara att hon uppskattade Quiroga såsom förstående vän, som hon tillägnat en dikt när han begått självmord, tio år senare – vilken även förebådar hennes eget slut.[42]

En ny väg för poesin redigera

År 1923 publicerade tidningen Nosotros – vilken ledde spridningen av Argentinas nyare litteratur och skickligt bildade opinion bland läsarna – en undersökning riktad till dem som utgjorde ”den nya litterära generationen”. Frågan formulerades mycket enkelt: ”Vilka är de tre eller fyra av våra poeter, över trettio år, som ni respekterar mest?"[44]

Alfonsina Storni var då just 31 år gammal, minimiåldern som krävts för att bli ”den nya generationens mästare”. Hennes bok Languidez (1920), hade vunnit första kommunala poesipriset och andra nationella litteraturpriset, vilket placerade henne högt ovanför sina kamrater. Många av svaren på enkäten från Nosotros stämde också överens beträffande ett av namnen: Alfonsina Storni var detta namn.[44]

År 1925 publicerade hon Ocre, en vändpunkt i hennes lyrik. Sedan två år tillbaka var hon lärare i läsning och deklamation vid Normalskolan för moderna språk. Hennes poesi, med främst kärlekstema, blev nu kopplat till ämnet feminism och försökte kringgå modernismens tillgjordhet – i strävan mot den verkliga världens utseende. Ensamhet och marginalisering tärde nu på hennes hälsa; neuros tvingade henne att tidvis lämna sin lärartjänst.[45]

Under denna period gjorde den chilenska författaren och blivande nobelpristagaren Gabriela Mistral ett besök i hennes hem. Uppenbart hade mötet viss betydelse för chilenskan, eftersom hon samma år i El Mercurio publicerade en skildring därav. När de tidigare stämt möte per telefon, imponerades hon av Stornis röst. Man hade dock sagt att hon var ful, vilket väckt förväntan om ett ansikte olikt denna behagliga röst. Hon frågade sedan efter Storni, fastän denna själv stod i dörren, eftersom synbilden inte motsvarade förvarningarna.

”Ett mycket speciellt huvud”, påminner hon sig, men inte på grund av fula anletsdrag, utan därför att ett helt silvergrått hår gör intryck invid ett ansikte på tjugofem år.” Hon understryker: ”Ett vackrare hår jag har aldrig sett, det var lika märkligt som månsken vid lunchtid. Håret var gyllene, och vissa spår fanns fortfarande av en söt blondin, i vita kilar. Blå ögon, brant fransk näsa, mycket vackert - och rödlätt hy; detta gör ett barnsligt intryck som motsäger konversationens kloka och mogna kvinna.” Chilenskan var imponerad av hennes enkelhet och nyktra utstrålning, hennes sparsamma manifestation av emotionalitet, hennes djup utan transcendentalismer. Och särskilt för hennes bildning, som anstod en storstadskvinna, ”som kommer i beröring med allt och införlivar det med sig själv”.[46]

Storni fick en tjänst vid Konservatoriet för musik och deklamation, samt var också lärare i spanska och matematik på en skola. Hon utsågs vidare till föreståndarinna för kommunala barnteatern. Ett beslut som pressen ansåg lyckat.

Annars stod hon nu inför sin största motgång, inom just teatervärlden. Vid denna tid utvecklade hon sina tankar om förhållandet mellan män och kvinnor, med avsikten att uttrycka dessa i en teaterpjäs; resultatet kom den 20 mars 1927 då hennes drama ”Världens herre” hade premiär, vilket väckt förväntningar hos allmänheten och kritikerna. På öppningsdagen närvarade rentav president Alvear tillsammans med Regina Pacini, hustrun. Vad som börjat så lovande spårade dock ur totalt. Verket fick ingen god recension, och tre dagar senare tvangs man avlägsna affischen, vilket gjorde Storni upprörd.[47]

Detta fiasko var svårt för henne, då det kom efter tio år av beröm för varje diktbok, och nu exponerade hennes innersta sanningar. Handlingen i pjäsen är en sammanfattning av hennes eget liv: kvinnan som har varit en mor avslöjar sin hemlighet för den man som förälskar sig i, och denne föredrar slutligen att gifta sig med en annan – med föga gott rykte, men barnlös; kvinnan beslutar då hjälpa sin rival att vinna mannen hon älskar. Hon erkänner för sin son sanningen om hans födelse, samt ägnar honom resten av sitt liv.

Nervproblemen redigera

År 1926 skrev hon Poemas de amor, och Mundo de siete pozos publicerades åtta år senare. Hon var nu en etablerad författare. Men knappast någon harmonisk människa.[48]

Många omnämnanden finns rörande Stornis oro, mörka stunder och svårigheter. Likaså håglöshet och fluktuerande hälsotillstånd. Hon hade en känsla av att andra var otillfreds med henne och kände sig oförmögen att återgälda andras favörer gentemot henne.[49]

Vännen José Ingenieros rekommenderade henne årligen att resa till Córdoba; en anekdot förtäljer att hon uppsökte polischefen där och ville rapportera att vakterna förolämpade henne med fula ord, ett av hennes många symptom på begynnande paranoia. Dessutom trodde hon sig ha fått tuberkulos.

Bekantskapskretsen oroades överhuvudtaget av att hon kunde bete sig underligt. På en av sina resor, med sin son Alejandro, bodde hon på hotellet Molles och lärde honom vad han inte fått lära sig eftersom han hoppat av skolan. Sonen berättade senare att hon då bar vit läkarrock, kanske för att ge saken större allvar.[50]

Balanserade år redigera

Storni var intensivt verksam i litterära föreningar och deltog i skapandet av Argentinas författarförbund. Hon flyttade till tionde våningen i hörnet av de förnäma gatorna calle Córdoba och calle Esmeralda, där besökande vänner mottogs i ett litet rum prytt med blommor, bilder och teckningar av hennes ansikte. La Nación fick alltjämt dikter ifrån henne.

Hennes mentala balans kan förvisso ha påverkats av tråkiga händelser. År 1928 dog Roberto Payró och poeten Francisco López Merino, som var Stornis vän, begick självmord. De hade träffats i lobbyn på ett hotell i Mar del Plata under en litterär fest. Efter en kommentar av Merino om klimatet, svarade Alfonsina: ”Ja, ja - men bäst vore att vara mellan två lakan, med någon som du, exempelvis.”[51]

Hela det året bodde hon i Rosario, varunder hennes manier intensifierades. Hon kände sig förföljd, trots erkännandet från sina gelikar. Man tror att hon själv förebrådde sig sin underlåtenhet att ge sin son en far. Hon ansåg sig observerad av servitörer på kaféer, av spårvagnsvakter och av nästan varje normal medborgare som passerade henne. För att försöka avleda henne därifrån fick väninnan Blanca de la Vega – från musikkonservatoriet – henne att detta år göra en resa till Europa, vilket hon upprepade år 1931 ihop med sin son.[52]

På denna resa besöktes Toledo, Ávila, El Escorial, Andalusien, Sevilla, Córdoba samt Granada. Därefter åkte man till Paris och till schweiziska Sala Capriasca, hennes födelseort.[53] Efter återkomsten inflyttade de vid ett pensionat på calle Rivadavia 900, med litterära café Tortoni alldeles intill.[54]

 
Byggnad uppförd av Bencich Hermanos år 1927. I en av dessa lägenheter bodde Storni.

År 1931 hade den kommunale intendenten José Guerrico utsett Alfonsina Storni till jurymedlem. Det var första gången som utnämningen tillkom en kvinna. Storni gladdes över att man började erkännas kvinnornas duglighet och nämnde detta i en tidning, med hänvisning till sin utnämning: ”Civilisationen utsuddar alltmer könsskillnaderna; detta upphöjer man och kvinna till tänkande varelser. Däri ingår att vad som verkat vara könsspecifika egenskaper bara är tillstånd av mental otillräcklighet. Som en bekräftelse på denna rena sanning, har intendenturen i Buenos Aires, i sin stad, värdigförklarat kvinnans tillstånd.”[55]

År 1932 publicerade hon sina ”Två pyrotekniska farser”: Cimbelina en 1900 y pico och Polixena y la cocinerita. Hon skrev också i tidningarna Crítica och La Nación, och dramaundervisning var hennes dagliga rutin.[56] Hon hade nu uppnått fyrtioårsåldern. (I en artikel publicerad av tidskriften El Hogar det året klagade hon på fotografier tagna av henne, där åldern märktes; enligt henne själv liknade ögonen klotter och näsan en deformerad stubbe.)[57]

Alfonsina Storni reste ofta till ett hus som hennes väninna María Sofía Kusrow (”Fifi”) uppfört i Colonia, i uruguayiska Real de San Carlos, på ett fält. Denna fastighet kallas numera i turistbroschyrer för ”Alfonsinas hus”.[58] Vid den tiden inledde hon även vänskap med skaldinnan Haydée Ghío, också medlem i föreningen på Hotel Castelar, där Storni gick från bord till bord sjungande några tangomelodier till pianot. Författaren Conrado Nalé Roxlo mindes hur hon sjöng Mano a mano och Yira yira på detta vis. Där mötte hon också poeten Federico García Lorca, mellan oktober 1933 och februari 1934, under dennes vistelse i argentinska huvudstaden. Dikten ”Porträtt av García Lorca”, som publicerades i Mundo de los siete pozos, tillägnades honom. Där finns spådomar om denne spanske poets död.[59]

Under 1934 publicerades, efter åtta år, en ny bok kallad Mundo de siete pozos. Hennes son Alejandro tillägnades denna samling av dikter. När Gabriela Mistral läst boken, kommenterade hon att sådana poeter föds bara vart hundrade år.[60]

Den sommaren var Alfonsina Storni i Real de San Carlos med sin väninna Fifí, gjorde barfota långa promenader vid floden, lugnade sina nerver och sov länge på sitt rum. Detta upprepades nästa sommar, med vissa dagar i Montevideo och andra i Pocitos, på ett hotell. Under denna sommar började dock hennes hälsoproblem.[61]

Den 23 maj 1936, vid invigningen av obelisken i Buenos Aires, höll hon flera föredrag.[62] År 1937 skrev hon sin sista bok, kallad Mascarilla y trébol, vilken publicerades följande år. Hon skrev den under nätterna i Bariloche, och försökte utveckla ett nytt poetiskt tänkesätt samt följaktligen även en ny syn på världen. Hon var tvungen att komma över Horacio Quirogas död och förhindra att hennes egen blev dess resultat. Hennes underliga beteenden återkom. Hon aktade sig ängsligt för allt. När hon ätit bröd, lämnade hon kvar den bit som användes för att hålla däri. Hennes väninna Fifí Kusrow upptäckte att hon gjort en exorcism. Om dessa förändringar talade Storni själv i prologen till sin nyutkomna bok.

Alfonsina Storni reflekterade nu över sitt återstående liv. Vid 45 års ålder hade hon fått en sjukdom som näppeligen kunde botas. Hon kände hotet hänga över sig och återspeglas i hennes verser. Boken slutfördes i december 1937, varefter hon gav den till Roberto Giusti, en vän från hennes debutanttid.[63] I en kommentar år 1938 medgav denne att boken verkade ”sakna själ”.[64]

I januari 1938 tillbringade Storni sin semester i Colonia och fick den 26 samma månad en inbjudan från uruguayiska utbildningsministeriet, som ville offentligt sammanföra tidens tre stora skaldinnor: Juana de Ibarbourou, Gabriela Mistral och henne själv. Sammankomsten hölls vid Instituto Vázquez Acevedo, vars brev begärde att hon skulle ”offentliggöra sitt sätt att skapa”. Denna inbjudan kom blott en dag före själva mötet. Hon åkte bil med sin son och skrev sin föreläsning under resan, på en resväska som låg i knät. Detta gav idén till en rolig titel: ”Mellan ett par halvöppna resväskor och klockans visare.” Mötet blev lyckat och publiken applåderade oavbrutet, trots att detta avbröt hennes tal. (Den sedermera kända skaldinnan Idea Vilariño fanns för övrigt i publiken.)

På hemresan berättade hon för sin son om fruktan för bräckligheten i hennes hälsa; han uttryckte sedan sina farhågor för andra. Före återkomsten till Buenos Aires besökte hon väninnan Fifís hus i Colonia och en kväll gick de en promenad. De råkade se en orm, varvid hon kommenterade: ”Det här är inte är bra för mig”, och tillade skrattande: ”Om jag någonsin får höra att jag har en obotlig sjukdom, då tar jag livet av mig, Alejandro kan klara sig nu och min mor behöver mig inte.” På hemväg till Buenos Aires hörde hon om författarvännen Leopoldo Lugones självmord vid ett friluftsområde i Tigre samt att en dotter till Horacio Quiroga, Eglé, tagit sitt liv blott tjugoårig. (Hon besökte sedan Tigre varje söndag detta år.)[65]

Sjukdomen redigera

En dag, när hon badade i havet, träffade en stark och hög våg Storni i bröstet. Hon kände en skarp smärta och förlorade medvetandet. Hennes vänner tog henne till stranden. När hon återfick medvetandet upptäckte hon en knöl i bröstet, som hittills inte varit märkbar, men då kunde ses och beröras. Vid återkomsten till huvudstaden ville hon bagatellisera detta faktum, men sanningen segrade och hon tvangs söka vännernas stöd. De försökte avdramatisera, men rådde henne att söka läkare. (Blanca de la Vega, en av väninnorna, mindes senare hur Storni hade tagit henne med till sitt sovrum och då hade blottat bröstet för att känna på förhårdnaden.) En canceroperation krävdes.[66]

Den 20 maj 1935 opererades Alfonsina Storni vid sanatoriet Arenales för bröstcancer. Tumören antogs vara godartad, men i verkligheten fanns dottersvulster. Hennes mastektomi tillfogade henne stora fysiska och känslomässiga ärr. Hon hade alltid lidit av depression, paranoia och hysteri, men symptomen på psykisk sjukdom eskalerade nu. Hon blev tillbakadragen och undvek sina vänner.[67]

Hennes sinnelag hade förändrats. Hon besökte inte längre umgängeskretsen och kunde inte acceptera sina fysiska begränsningar. Hon ville leva, men tålde ingen behandling av läkare. Hon genomgick bara en enda strålningsbehandling som gjorde henne utmattad, varefter hon inte kunde utstå behandlingen. Hon tillät inte sin son att kyssa henne, och tvättade händerna med alkohol innan hon närmade sig honom eller ämnade laga mat.[68]

Slutet redigera

Montevideo-konferensens roliga föreläsningstitel blev ett omen: resväskorna var halvslutna och klockan påskyndade hennes avfärd. I mitten av 1938 utgavs hennes Mascarilla y trébol samt en Antología poética med hennes favoritdikter. Skrivandet av dessa böcker tog henne flera månader. När hon insänt sin bok till en poesitävling frågade hon samtidigt chefen för nationella kulturkommissionen: ”Vad händer om man dör, vem får då priset?” Denne tog frågan som ett skämt, men hennes vänner drog efteråt sina egna slutsatser av uttalandet.[69]

En annan händelse var en förfrågan till väninnan Fifí om ifall hon kunde bo i hennes hus Real San Carlos, men denna svarade att under dessa dagar hade hon besök. Storni beslöt då att resa till Mar del Plata istället. När väninnan avrådde, därför att den staden gjorde henne oroad, svarade hon: ”Du har rädsla för att jag dör hemma hos dig.”[70]

Den 18 oktober 1938 besökte hon Mar del Plata som planerat.[71] Hon skrev två brev med tvetydigt innehåll till sin son, den 19 och 22 oktober. Hon verkade kämpa mot beslutet att ta sitt liv. På torsdag den 20 skrev hon hela dagen, iförd en varm poncho från Catamarca, fastän det nu var vår på södra halvklotet. Nästa dag hindrade henne en öm arm från att fortsätta arbetet. Men hon kämpade vidare och på lördagen skickades ett kuvert i brevlådan. Det innehöll hennes dikt ”Jag går för att sova”, det sista hon skrev. På söndag var läkaren tvungen att komma, eftersom hon inte längre förmådde stå emot smärtan. På måndagen bad hon husjungfrun att skriva ett brev till sonen Alejandro och vid 11:30 gick hon till sängs.[72]

Sammanlagt skickade hon tre brev. Ett till sin son Alejandro, ett annat till författaren Manuel Gálvez som hon bad ombesörja att inget skulle fattas hennes barn. Slutligen, till tidningen La Nación, sin nämnda avskedsdikt.

Framemot klockan ett på morgonen, tisdag 25 oktober 1938, hade Alfonsina Storni lämnat sitt rum. Hon gick till La Perla, stranden.[73] Två versioner föreligger om Alfonsina Stornis självmord. En med romantiska övertoner, som säger att hon gick långsamt ut i havet. En annan, den mest betrodda av forskare och biografer, hävdar att hon kastade sig i vattnet från en vågbrytare.[74]

Saken fick genast stor uppmärksamhet. Samma eftermiddag anordnades vid Colegio Nacional de Mar del Plata en spontan hyllning med tjänstemän, studenter och journalister närvarande. Klockan halv nio på kvällen fördes kistan till norra järnvägsstationen, för att fraktas mot Buenos Aires därifrån. Folk kastade blommor under processionen. Tåget med Alfonsina Stornis kropp nådde Plaza Constitución nästa dag vid halv åtta på morgonen.[75] Två rader av studenter från Instituto Lavardén samt hennes son Alejandro inväntade kroppens ankomst. Likaså hennes vänner Arturo Capdevila, Enrique Banchs, Fermín Estrella Gutiérrez och Manuel Ugarte – vilka förde kistan till argentinska kvinnoklubben på calle Maipú 900, där likvaka hölls. Ugarte placerade några vita rosor i Stornis händer.[76]

Processionen åtföljdes, enligt tidningen Crítica, av en parad som startade på Plaza San Martín; därefter tågade man utmed Arenales och Libertad fram till Avenida Quintana, medan allt fler människor anslöt sig. Det tog en timme att nå slutdestinationen. Man hade kommit fram klockan halv fem; där väntade företrädare för statliga myndigheter jämte doktor Sagarna, ledamot av Högsta domstolen. Likaså hennes författarkollegor. Vid hennes begravning närvarade författare och konstnärer som Enrique Larreta, Ricardo Rojas, Enrique Banchs, Arturo Capdevila, Manuel Gálvez, Baldomero Fernández Moreno, Oliverio Girondo, Eduardo Mallea, Alejandro Sirio, Augusto Riganelli, Carlos Obligado, Atilio Chiappori, Horacio Rega Molina, Pedro M. Obligado, Amado Villar, Leopoldo Marechal, Emilio Centurión, Pascual de Rogatis, Carlos López Buchardo och Camila Olivieri, bland andra.[77]

Avskedstalen inleddes av ordföranden för SADE (argentinska författarförbundet) Manuel Ugarte, och omsider fördes Alfonsina Stornis kropp till begravning på kyrkogården Recoleta, i ett familjevalv upplåtet av Salvadora Onrubia – hustru till Natalio Botana, journalist och redaktör för tidningen Crítica som bekostat ceremonin. År 1963 flyttades kistan dock till ”Recinto de las Personalidades” på kyrkogården Chacarita, där den nu vilar med en skulptur av Julio César Vergottini som gravsmyckning.[78]

Nästa dag publicerade La Nación hennes avskedsdikt ”Jag går för att sova”.[79] Intresset för den döda skaldinnan upphörde ingalunda härmed. Efter sin död förblev hon en ansedd författare, men förvandlades därutöver i det kollektiva minnet alltmer till en mytisk gestalt – som levde vidare inom icke blott litteraturhistorien utan även i åtminstone hemlandets populärkultur.

Litteraturkritikens eftermäle redigera

Alfonsina Storni var en nästan outbildad lärarinna från provinsen, som mot alla odds lyckades bli ett stort namn i argentinsk (samt överhuvudtaget spanskspråkig) skönlitteratur. Hon levde tämligen stillsamt, men lyckades under ett kort liv fascinera omvärlden till den grad att hennes död föranledde vad som liknade en spontan statsbegravning. Cirka åttio år senare är hon ingalunda bortglömd. Åtminstone internationellt har intresset för henne snarast ökat.

Litteraturhistorikern Enrique Anderson Imbert beskrev henne vid 1900-talets mitt som en något ojämn poet. Inledningsvis fokuserade hon på erotisk frispråkighet. Detta gav henne snabbt en (sannolikt mest manlig) läsekrets som lockades av att en kvinna vågade beskriva tabubelagd sinnlighet. Omsider hade hon dock modet att frångå detta tema och beskriva världen ur ett mera allvarsamt och sorgfyllt kvinnoperspektiv. Detta gjorde henne till en stor författare.[80]

Enligt Alberto Acereda är Alfonsina Stornis litterära verk ett försvar för konstnärlig och individuell frihet. Hennes liv och verk är en ikonografisk myt om förbittrad aktivism mot det manliga. Han konstaterar att hon själv är ytterligare en myt; hennes skrivande visar en stor kärlekslyriker, en förkämpe för kvinnors jämställdhet som dock inte kan inplaceras i radikalfeminismen. I hennes liv och verk blandas känslor, sinnlighet och eftertanke; hennes poesi är erotiskt mänsklig, söker kärlek, förmedlar erfarenheter och poesi om hennes nödställda ego som slutar med självmord.[81]

Acereda säger att Storni var feminist i bokstavlig bemärkelse, eftersom hon alltid eftersökte jämställdhet mellan män och kvinnor. Hon hade modet att motsätta sig regeln som krävde kvinnlig oskuld men inte manlig. Ur detta föddes hennes verk Tú me quieres blanca, en arvtagare till Hombres necios av Juana Inés de la Cruz under äldre tid. Samma sak gäller dikter som Hombre pequeñito, La que comprende, Siglo XX eller Veinte siglos, texter som sätter sökandet efter verklig jämställdhet för kvinnor i centrum. Detta kan vidare exemplifieras genom La inquietud del rosal (1916), El dulce daño (1918), Irremediablemente (1919), Languidez (1920), liksom de efterföljande Ocre (1925), Mundo de siete pozos (1934) och Mascarilla y trébol (1934) samt andra skapelser på prosa och i dramatikform: försök att uppnå kvinnors frihet och motverka en sexistisk tidsanda.

Nämnde författare konstaterar att viss kritik inom radikalfeminismen uppfattat Alfonsina Stornis verk mest såsom ett komplicerat och yvigt språkbruk, fyllt med ren demagogi som ger ett falskt intryck av visdom. Dessa radikala kritiker ser gemensamt en komplicerad tråd som slutligen bara blir tröttande. Verkliga förhållandet (enligt Acereda) är att hos henne finns ett ”jag” som är kvinnligt; känslan förkroppsligas i den kvinna som förespråkar jämställdhet med mannen, men erkänner behovet av honom som kamrat.[82]

Annan kritik betecknar Alfonsina Storni som produktiv, kraftfull och originell, samt försäkrar att hon förändrat latinamerikansk litteratur. Med envar av sina publikationer utökade hon sin litterära betydelse och kritiker visade större intresse för hennes arbete. Denna kritik förankrar verken i postmodernism, kännetecknad av romantisk brytning, av lyriskt djup och enkelhet.[83]

Jaime Martínez Tolentino uppdelar Alfonsina Stornis författarskap i två etapper. Den första är romantisk och sträcker sig från La inquietud del rosal till Poemas de amor, vilka bygger på teman som köttslig och andlig kärlek, med erotiska och sensuella dimensioner (samt underliggande missnöje och förbittring gentemot mansgestalten). Han säger också, liksom Acereda, att skaldinnan i sitt verk försvarade kvinnors rättigheter och även var angelägen att ge sina dikter formellt väl utarbetade poetiska strukturer.[84] Det andra steget, i klassificeringen av Martínez Tolentino, börjar med Mundos de siete pozos. Kritikern säger att dess titel ”fungerar som en metafor för det mänskliga huvudet och människors verk, där man observerar intellektets dominans över känslorna”. Poeten lämnade konkret erotik och självbiografiska notiser, och började istället skriva om kärlek på ett mer abstrakt och reflekterande sätt, ibland med ironins hjälp. Dessutom fokuserar hon nu mer på innehållet i sin poesi, samt använder friare vers och skriver sonett utan rim.[85]

Poeten Jorge Valdivieso säger följande om Alfonsina Stornis litterära och poetiska arbete

"Alfonsina Stornis poesi har mötts av mycket olika reaktioner bland kritiker, men vanligen har hennes verk uppfattats som ett exempel på en kvinnas liv, då hon plågas av kärlek och av tidens sociala konventioner gällande kvinnor."

Den chilenska licentiaten Elizabeth Frances Richter Barragán säger att Alfonsina Stornis poetiska texter innehåller en uppsättning av metaforer samt introspektiva övningar som gör henne till en resenär inom sig själv. Enligt Richter har poeten i sina skrifter uttryckt ett stort antal själstillstånd, samt illustrerat rädsla genom språkliga uttryck, inklusive tal om döden. Det sistnämnda ämnet förekommer i dikterna Versos otoñales, Melancolía och slutligen Voy a dormir (”Jag går för att sova”), speciellt skriven för att tillkännage självmordet.[86]

Enligt en klassificering som gjorts av litterära kritiker, skall verk från åren 1916–1925 placeras i ”senromantik”. Alltifrån Ocre märks därefter en förändring som bekräftas i Mundo de siete pozos och Mascarilla y trébol. Dessa visar tecken på avantgardism och nya estetiska grepp, såsom antisonetten. Man har ägnat en separat analys åt verket Poemas de amor, som delvis tillhör senromantiken och den kritisk-ironiska lyriken i andra delar. Den beskriver kärlek som något ouppnåeligt, dagsaktuellt och flyktigt, och som en drivkraft för liv och död. Perspektivets utgångspunkt är en kvinnlig kropp och röst; den lockar massivt en stor publik, men orsakar misstro hos hennes författarkollegor. Arbetet kan ses som uttryck för en skrivande kvinna i en latinamerikansk och internationell kulturhistorisk miljö, som konstruerar ett speciellt uttryckssätt inom olika litterära genrer.[87]

Hyllningar, postum karriär redigera

Efter Stornis död har hennes minne ständigt återkommande högtidlighållits. (Denna postuma karriär innefattade att hon även blev en mytisk gestalt inom populärkulturen.) Arrangemang till skaldinnans ära började tämligen omgående och har sedan fortsatt. Den 21 november 1938 – kort efter dödsfallet – hyllade nationens senat henne med ett tal av senator Alfredo Palacios, som fokuserade på det sociala sammanhanget för att tydligt förklara sig.[88] Palacios uttryckte sig så här:

"Våra materiella framsteg förvånar både oss själva och andra. Vi har byggt stora städer. Hundratals miljoner boskapsdjur betar över Argentinas omätbara slätter, bördigast på jorden; men ofta underordnar vi de andliga värdena till förmån för nyttoinriktade värden. Och vi har inte lyckats, med all vår rikedom, att skapa en gynnsam miljö där en sådan känslig planta som en poet kan blomstra."

I Mar del Plata, på stranden La Perla, står numera ett monument av skulptören Luis Perlotti – både en vallfartsort och en plats där graffiti klottras.[89] Ett liknande erkännande har tillägnats henne vid en annan kuststad i provinsen Buenos Aires, Santa Teresita, där en staty av henne finns.

Hennes självmord inspirerade till sången ”Alfonsina och havet” av Ariel Ramírez och Félix Luna, som har tolkats av otaliga spansktalande musiker, varibland en version av Mercedes Sosa och en annan av Chabuca Granda må nämnas. Keltiska musikgruppen Bad Haggis har också spelat in en sång med titeln ”Vattentemplet”, inspirerad av självmordet – komponerad och framförd i samarbete med Rubén Blades, en panamansk musiker.[90] Dessutom har de argentinska tonsättarna Saúl Cosentino och Juan María Solare tonsatt flera av hennes dikter. Alltsedan 1996 spelar aktrisen Amelia Bence rollen som Alfonsina Storni, i pjäser uppförda på flera latinamerikanska teatrar, även innehållande poesi och musik. Bence var tidigare en av Stornis elever på barnteatern Lavardén under 1920-talet.[91]

Alfonsina Stornis internationella karriär kan anses vara en huvudsakligen postum företeelse, vilken snarare tilltar än saktar av.[92] Lyriska poeter som vunnit stort erkännande inom det egna språkområdet har ofta svårt att även övervinna språkbarriären. Möjligheterna därtill beror ju mycket på huruvida utländska skribenter lyckas åstadkomma lyckade tolkningar. Stornis diktarkollega, nobelpristagaren Gabriela Mistral, hade exempelvis lyckoödet att få sin viktigaste produktion utgiven av ett svenskt poetiskt geni (Hjalmar Gullberg) i kongenial utformning – vilket bör ha starkt befäst hennes internationella anseende.[93] Alfonsina Storni hade aldrig någon lika betydande utländsk introduktör, men översattes redan under sin livstid till italienska. (Se avsnittet Alfonsina Storni på andra språk nedan.) På detta språk samt på portugisiska har tolkningar gjorts. Likaså på engelska och tyska. På svenska gjorde språkforskaren Sverker Arnoldsson tidigt metriska tolkningar. Författaren Anne-Marie Berglund har senare också gjort sådana. Främst från 1980-talet tog intresset för att översätta Storni fart.

Då sjuttioårsdagen av hennes död högtidlighölls, beslöt kvinnoföreningen Asociación Mujeres en el Arte de Valencia (i samarbete med O2 Project) att hylla skaldinnan – varför en serie konserter hölls (i New York, Luxemburg, Bremen och Buenos Aires, mellan januari och juli 2009) med musikaliska verk baserade på hennes texter.

Många gator bär hennes namn i Argentina, exempelvis inom stadsdelen Saavedra i Buenos Aires, i stadsdelen Paso Piedras i Junín, i Rosario, i Concepción del Uruguay och givetvis i Mar del Plata där hon dog.

Nedslagskraternplaneten Venus är uppkallad efter henne.[94]

Källor redigera

Fotnoter redigera

  1. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ CONOR.Sl.[källa från Wikidata]
  3. ^ Poemas de Alfonsina Storni, läst 20 februari 2010: ”Ansedd vara argentinska postmodernismens poet, född i Sala Capriasca (Schweiz) den 22 maj 1892, utvandrad med familjen till Argentina vid mycket tidig ålder.” [www.escribirte.com.ar/efemerides/36/nace-alfonsina-storni.htm Efemérides], läst 20 februari 2010. Rincón Literario - Escritores, läst 20 februari 2010 Arkiverad 31 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine.: ”Den 29 maj 1892, i Sala Capriasca (Schweiz), blev Alfonsina Storni född. Makarna Stornis tredje dotter. Hon bar faderns efternamn. År 1896 utvandrade familjen Storni till Argentina, till provinsen San Juan, där de redan hade bott flera år tidigare.” Alfonsina, esa mujer inolvidable, läst 20 februari 2010. Domínguez Norma 25 oktober 2008. ”Envar som läser verk av Alfonsina Carolina Storni (så står det i hennes födelseattest av 22 maj 1892, från Sala Capriasca, kantonen Ticino) kan skymta kvinnan bakom lyriken.” Alfonsina Storni Martignoni, läst 19 juli 2010. Centro Virtual Cervantes"
  4. ^ Den något tidigare kvinnliga lyrikern María Eugenia Vaz Ferreira från Uruguay förs ibland också till denna grupp, som någon sorts föregångare.
  5. ^ Kronologi 1892-1915, läst 11 augusti 2010"
  6. ^ Delgado 1991 s. 116. Många år senare skulle Alfonsina säga till sin vän Fermín Estrella Gutiérrez: ”De lät Alfonsina, som betyder ’beredd till vad som helst’, bli mitt namn ”. Det finns andra versioner som uppger att hon föddes den 22, men registrerades först 29 maj och andra säger att hon föddes på ett fartyg till sjöss. Delgado 2006 s. 10. Hon döptes i församlingen Tesserete, en by gränsande till Capriasca, där man alltjämt kan läsa en inskription i marginalen på dopcertifikatet av prästen Osvaldo Crivelli, som säger: ”Grande poetesa morta al mar della Plata”.
  7. ^ Delgado 2006 s. 11.
  8. ^ Delgado 2006 s. 11. Storni, Mistral, Ibarbourou: encuentros en la creación de una poética feminista Arkiverad 21 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine., läst 8 augusti 2010, Garrido Donoso, Lorena.
  9. ^ ”Que por días enteros, vagabundo y huraño / no volvía a la casa, y como un ermitaño / se alimentaba de aves, dormía sobre el suelo…” Delgado 2006 s. 12.
  10. ^ ”Dicen que silenciosas las mujeres han sido / De mi casa materna... Ah, bien pudieran ser / A veces, en mi madre apuntaron antojos / de liberarse, pero se le subió a los ojos / una honda amargura, y en la sombra lloró.” Delgado 2006 s. 12. Översättningen ur Hettan spränger natten, spanskamerikansk lyrik tolkad av Sverker Arnoldsson, s. 41, Uppsala 1956.
  11. ^ Delgado 2006 s. 13.
  12. ^ Delgado 2006 s. 14.
  13. ^ Hushållsarbetet lät henne aldrig ta en paus; hon var tvungen att hjälpa sin mor sy fram till gryningen och hjälpa sin bror med läxor. Ett fotografi taget år 1905 visar dem sittande i en korgstol; pojken bär sjömanskostym. Denna bild togs av en lokal fotograf en dag då hon klätt upp sin bror och gick ut med honom, enligt uppgift från Olimpia Perelli, hennes mellersta syster.
  14. ^ Delgado 2006 s. 17.
  15. ^ Ytterligare information om det årets turné är inte känd; dock vet man att hon brevväxlade med Julio Cejador, en spansk filolog. Delgado 2006 s. 18.
  16. ^ Delgado 2006 s. 19. För att besöka henne tog hon tåget till Cañada de Gómez den 24 Augusti 1908, där José Martínez väntade och skulle föra henne till byn i en täckt vagn, som annars användes för att transportera post till denna plats. Den natten deltog hon i en fest hemma hos fredsdomaren Bartolomé Escalante, och inledde där en vänskap med några lokala flickor, vilka hon sedan besökte och brukade rida med.
  17. ^ En av hennes elever, Amalia Medina, beskrev henne som en mycket fin människa i beteendet, i sin dans och mimik. Även om hon beskrevs som en mild och kärleksfull människa, finns belägg för några dystra dagar då hon höll sig för sig själv, samt sjöng sorgliga och lidande sånger. Delgado 2006 s. 19.
  18. ^ Den nyöppnade skolan behövde elever, enligt uppgift från señorita Gervasoni, rektorn, som också sagt att Alfonsina visade intresse för att avancera. Snart utsågs hon till föreståndare, med en lön på fyrtio pesos. Pensionatet där hon bodde kostade tjugo pesos, vilket tvingade henne att hålla jämna steg med de femton pesos som återstod. Alfonsina fick möjligen ett statligt bidrag på trettio pesos, förvaltat av parlamentsledamoten Mardoquio Contreras, men detta är obevisat. Delgado 2006 s. 20.
  19. ^ Institutionens sekreterare - Charlotte Garrido de la Peña, en författare från Santa Fe - föreslog samtidigt att skolan skulle publicera ett nyhetsbrev för att återspegla dess verksamhet. I nyhetsbrevets andra nummer beskrevs hur lärareleven Storni sjöng en aria med ljuv och känslosam röst; i nummer fyra till sju publicerades ett arbete i form av några föreläsningar om pedagogiska ämnen vilka varje lördag hölls av studenter i andra ring. Det handlade om ett sätt att lära ut aritmetik i nybörjarklasserna. Delgado 2006 s. 21. År 1910 började hon göra helgresor utan att någon fick veta vart hon skulle och varifrån hon fick pengarna. Någon märkte att Rosario var resmålet. I staden San Lorenzo, då årsdagen av striden därstädes firades, blev hon ombedd att sjunga. Då sjöng hon ”Cavatina” ur Barberaren i Sevilla av Rossini, på en scen prydd med argentinska flaggor. Man bad om ett extranummer och under en stunds tystnad sa någon högt att hon var flickan som sjöng i Rosario på en opassande plats, varpå publiken skrattade. Vid återkomsten till pensionatet skrev hon i ett meddelande: ”Efter vad som hände har jag inte modet att fortsätta”, varefter hon var utom synhåll. Noten hittades av kommissionärens hustru, som gått till hennes rum vid lunchtid för att se varför hon inte kom. Familjen gick ut för att söka och fann henne i en ravin gråtande. Kommissionären klappade henne på ryggen och hon lugnade sig. På natten återfick hon gott humör, men den nämnda episoden var möjligen ett förebud om vad som skulle hända trettio år senare. Delgado 2006 s. 22. Hennes mor närvarade då hon fick lärardiplom. Programmet för detta evenemang innefattade tre dikter av Alfonsina; en av dem var upplästes av barn från kindergarten och hade titeln ”En resa till månen”. Det året var temat astronomi populärt eftersom man hade sett Halleys komet, vilket utlöste skräck bland befolkningen och även självmord: Halleys komet, skyldig men oskyldig, läst 29 augusti 2010. Dessutom sjöng hon ”Libiamo ne'lieti calici” ur La Traviata av Verdi och efteråt tillägnade hon åt rektorn María Margarita Gervasoni en dikt kallad ”Läraren” som innehöll uttrycket ”till min kloka och ädla rektor”. Delgado 2006 s. 23.
  20. ^ Delgado 2006 s. 46. Kronologi 1916-1926, läst 20 april 2010.
  21. ^ Alejandro Alfonso Storni; en biografisk notis, på sajten Geni, säger dock att Alejandro Storni (Buenos Aires, 21 april 1912 - Buenos Aires, 19 december 2009) var son till Alfonsina Storni och Carlos Tercero Arguimbau ― vilken redan hade tre döttrar: Delia Arguimbau, Francisca Arguimbau och Rosa Arguimbau, och att Alejandro var ”mellersta son” till denne.
  22. ^ Delgado 2006 s. 28.
  23. ^ Hon kom på anställningsintervju, och såsom enda kvinnan bland hundra män torde hon ha fått insistera bestämt på utvärdering. Inträdesprovet bestod av att skriva ett affärsbrev och två annonser, dels rörande paraguayte dels om firmans olja. Efter några dagar meddelades att hon var den utvalda. Såsom kvinna, blev hennes lön tvåhundra pesos, fastän den tidigare anställde betalats fyrahundra. Delgado 2006 s. 31.
  24. ^ Méndez 2004 s. 91. Diz 2005 s. 97 Med blicken på framtidens kvinna Arkiverad 28 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine., läst 1 september 2015. Quereilhac, Soledad, läst 20 juni 2014. Tidningen La Nación.
  25. ^ Méndez 2004 p.169. I La Nota blev exempelvis dikterna Convalecer Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. och Golondrinas Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. publicerade.
  26. ^ Cronología 1916-1926, läst 29 augusti 2010.
  27. ^ Delgado 2006 s. 33.
  28. ^ Hon gav även denne en postadress, Belgrano 843, dit han kunde skicka svar. Inga belägg finns dock för att Lugones svarat. Poeten var avundsam gentemot potentiella rivaler, särskilt beträffande en kvinna, varför han aldrig recenserade henne. Delgado 2006 s. 34.
  29. ^ Tidningen Nosotros utgiven av Roberto Giusti och Alfredo Bianchi skrev en halv sida i mars 1916, där man säger: ”bok av en ung skaldinna som ännu inte färdigutvecklat sina egenskaper, men i framtiden torde ge oss mer värdefull litterär produktion.” Författarinnan medförde hundra exemplar till Rosario och berättade för sin mor att hon hade sålt väldigt dåligt, för att vara en omoralisk författare. Delgado 2006 s. 36.
  30. ^ Delgado 2006 s. 37. Hennes första möte var en bankett för att hedra Manuel Gálvez, som firade sitt framgångsrika arbete El mal metafísico. Alfonsina Storni uppläste vid tillfället några av hans dikter och andra av Arturo Capdevila, med karakteristisk metallisk röst. Delgado 2006, pp 29 och 40. Amado Nervo, den mexikanske poet som blev modernismens mästare vid sidan av Rubén Darío, publicerade sina dikter i Mundo Argentino (vilket ger en uppfattning om vad det skulle innebära för henne, alltjämt en författare utan erkännande, att insläppas på dessa sidor). År 1919 kom Nervo till Argentina som ambassadör för sitt land och deltog i möten där även Alfonsina fanns. Hon gav honom ett exemplar av La inquietud del rosal och kallade honom i sin dedikation för ”gudomlig poet”. Hon var numera bekant med eliten bland det tidiga nittonhundratalets spanskspråkiga avantgardism, som börjat deklinera. På arkivet hos Biblioteca Nacional Uruguaya finns några brev till uruguayaren José Enrique Rodó, en annan samtida stor författare: modernist, författare till Ariel och Los motivos de Proteo, båda böcker bärande verk inom den latinamerikanska kulturen. Denne uruguayare skrev liksom hon själv i Caras y caretas och var, tillsammans med Julio Herrera y Reissig, den obestridde ledaren bland Uruguays nyare intellektuella. Båda bidrog till att klargöra de latinamerikanska intellektuella riktlinjerna i seklets början, liksom även Manuel Ugarte, vilken genom José Ingenieros blev Alfonsinas vän. Delgado 2006 s. 41.
  31. ^ Delgado 2006 s. 29 och 40.
  32. ^ Skolan tillhörde en stiftelse som skulle understödja barn till poliser och brandmän; den låg i ett hus omgivet av en stor trädgård, vars bibliotek med drygt tvåtusen böcker tillät henne att utveckla sin beläsenhet. Delgado 2006 s. 42. Strax efter att ha tillträtt posten flyttade hon till ett hus på calle Acevedo 2161, beläget närmare skolan, intill sin syster. När hon deltog i litterära möten lämnades sonen Alejandro – nu 5 år - hos systern, hennes väninna Josefina Grosso och Josefina, dennas dotter, som lekte med honom. Delgado 2006 s. 43.
  33. ^ Talarna var Roberto Giusti och José Ingenieros, hennes gode vän och beskyddare, samt ibland även hennes läkare. Alfonsina återhämtade sig från den stora nervösa spänning som tvingat henne att tillfälligt lämna sitt arbete på skolan, men hennes trötthet hindrade henne inte från att avnjutna en uppläsning av hennes dikt Nocturno - framförd av Giusti i den italienska översättning som Folco Testena gjort därav. Delgado 2006 s. 43.
  34. ^ Delgado 2006 s. 47.
  35. ^ Hon reste med familjerna Gálvez och Capdevila i sällskap. På denna resa träffade hon Carlos Quijano, som många år senare utgav tidningen Marcha i detta land. Vid sin återfärd sägs det att Quijano vinkade av henne i hamnen genom att kasta brinnande tändstickor. Delgado 2006 s. 47.
  36. ^ Samma år började hon skriva i sitt nya hem, dit hon flyttat med sin son. Hennes dikt Ocre, som tog fem år att få utgiven, behandlar kvinnoteman. Delgado 2006 s. 49.
  37. ^ Delgado 2006 s. 47. Storni Martignoni, Alfonsina, 15 april 2010. Biografía de Alfonsina Storni, 20 april 2010.
  38. ^ Frente al mar Arkiverad 9 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine. av Alfonsina Storni, läst 15 april 2010. Ale Ramírez. läst 30 november 2015 Arkiverad 9 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine..
  39. ^ Delgado 2006 s. 57.
  40. ^ Delgado 2006 s. 51.
  41. ^ Delgado 2006 s. 52. I ett meddelande av den 11 maj 1922 angående ett besök några dagar senare, meddelade han att han skulle resa med sina barn och med henne och föreslog att de skulle äta tillsammans. Dessutom dokumenterade Emir Rodríguez Monegal, Quirogas levnadstecknare, historien från Emilio Oribe, en uruguayisk poet som berättat att Quiroga väntade på Alfonsina vid utgången efter några föreläsningar hon hållit vid universitetet (eventuellt om Delmira Agustinis poesi). Quiroga ville inte sätta sig bland åhörarna men väntade på Alfonsina vid dörren; hon kom, iförd en stråhatt som förvånade invånarna i grannskapet nära hamnen. Delgado 2006 s. 52.
  42. ^ [a b] Delgado 2006 s. 52.
  43. ^ Delgado 2006 s. 59.
  44. ^ [a b] Delgado 2006 s. 53.
  45. ^ Biografía, läst 27 april 2010, Centro Virtual Cervantes. Alfonsina Storni, läst 27 april 2010.
  46. ^ Alfonsina Storni
  47. ^ Delgado 2006 s. 73. I tidningen Nosotros (april 1927) publicerades information om iscensättningen med kommentarer om att en herr Bengoa hade dykt upp i hennes hem och påstått sig vara impressario, samt önskat spela dramat så att hans hustru kunde få huvudrollen. Skådespelerskan hade delgivit Alfonsina en önskan att spela karaktären annorlunda. I det första försöket noterade Alfonsina att egenskaper hos figuren, Márgara, hade förändrats på grund bristande scenanvisningar. Hon trodde sig kunna rätta till situationen, men teaterns kommersiella realiteter medgav inte detta. Hon försökte göra andra ändringar i verket, men den konstnärlige ledaren sade att han hade förstått hennes verk bättre än hon själv och hade en skyldighet att försvara henne, vilket framkallade Alfonsinas vrede, som inte deltog i fler repetitioner. På öppningsdagen upptäckte hon att de hade tagit bort ett hinduiskt ordspråk från en av karaktärernas repliker; senare lyckades hon få det återinsatt, men misslyckades med att förhindra att pjäsen gjorde fiasko. Tidningen Crítica hade rubriken: ”Alfonsina Storni kommer att ge argentinsk teater intressanta verk när scenen börjar delge henne nya och viktiga hemligheter.” Författaren kände sig mycket sårad av sitt misslyckande, och försökte förklara detta genom att skylla på regissören och skådespelarna. Delgado 2006 s. 74. Krönikören rekommenderade henne i sin kritik att införliva nya aktörer eftersom de ursprungliga kunde skada scenen genom sin mekaniska professionalism och menade att Alfonsina borde regissera sina verk med samma livlighet som kännetecknar dialogerna ifall hennes verk skulle bli en stark komponent inom argentinsk teater. Delgado 2006 s. 74. Enligt denna kritik liknade verket ”tre dialoger och en final”, liknande en salong med causeurs. (”Causeur” är ett franskt ord som betyder konversatör, pratare.) som ibland kom fram till något allvarligt och intelligent. Alfonsina menade att tidningen Crítica hade givit order om att negativt kritisera allt som hennes teaterensemble gjorde utan att avslöja orsaken. Delgado 2006 s. 75. Alla recensioner tog hon som resultat av en konspiration och saknade förmåga till självkritik som kunnat upptäcka textens potentiella defekter. Dagstidningen La Nación hade en kritik som störde henne; hon skrev ibland för den tidningen, och hävdade nu ironiskt att hon beundrade kritikern Octavio Ramírez men aldrig hälsade. Dessutom hånade hon kritikern genom att beskriva honom sittande i en loge eller bland publiken, med huvudet i händerna, medan han tänkte ut kritik som nästa dag skulle bli teatervärldens fröjd. Hon hävdade att kritiken blivit så skoningslös eftersom Ramírez ville behaga den konstnärlige ledaren, som var arg på Alfonsina på grund av ömsesidiga missförstånd. Men chefen för tidningen Mitre tillät honom att skriva en replik, där han gjorde allmänna överväganden. Han erkände också att en positiv recension gjorts av tidningen La Prensa, på begäran av någon medlem av ensemblen, men denna kritik inte alls var oreserverat positiv: man erkände ju att komedin inte var spontan och passande för rådande syn på teater. Delgado 2006 s. 75. Dessutom kritiserade han andra detaljer i stämningen, samt huvudpersonens karaktär. Gemensamt för alla recensioner (vilket Alfonsina inte förmådde utläsa) är att manuset hade föga teatralisk känsla. Det positiva som dessa krönikörer utpekade var vissa lyckade litterära hugskott, jämte ensemblens skådespeleri och då särskilt barnstjärnan Héctor Costas, vilken man förutspådde en framtida bana som skådespelare. Den hårdaste och mest kränkande kritiken kom från Edmundo Guibourg, som hävdat att Alfonsina ”smädat mannen”, varpå hon svarade att han själv hade skrivit trehundra dikter tillägnade ”det tänkande djuret”. Ramírez konstaterade också att arbetet var en ”plädering för att försvara kvinnan, som dock har emot sig en förkonstlad situation som knappast är någon permanent skada, som sällan inträffar och förlorar ytterligare konsekvens i sin sceniska form, med sina envisa argument och välbekanta sofisterier, vilka utformats för att insvepa oss i en konventionell och gråtmild livssyn”.
  48. ^ Under denna period var hon inriktad mot en annan genre: berättelser i jag-form, ibland med självbiografiska drag där tankarna tillhör varken eller poesins eller journalistikens område. Tidningen Crítica publicerade ibland dessa historier, samt en med titeln ”Psykologi för två centavos” vari en kvinna, Juliana, brevledes berättar för väninnan Amelia detaljer om sin nyligen timade skilsmässa. Denna historia berättar om en nyligen frånskild kvinna bosatt i ett hus på landet som förälskar sig i en drygt tjugoårig yngling. Tanken med texten är att definiera begreppet ”anständig kvinna”. Ty författaren ansåg att för en normal och anständig kvinna är tre män det riktigaste antalet: en är den föräktenskapliga förseelsen, den andre är maken och den siste är nye maken efter skilsmässan. Historien skildrade också njutningen med en ynglings skönhet. Delgado 2006 s. 79.
  49. ^ Sådant återfinns i ett brev till Roberto Giusti - eventuellt utfärdat före 1921, eftersom det innehåller den hemadress där hon bodde intill detta datum - där hon framför: ”Många, oändliga tack för era vänliga ord om mig förra lördagen; jag trodde ni blivit arg på mig, och detta har lättat mig en hel del.” Ett annat brev av 1922, trots hennes skuldkänslor, kan tolkas som försök att återgälda hans tjänster, eftersom hon berättar för Giusti att hon hade talat med Cancela - medarbetare på den litterära bilagan - och denne hade bett henne hälsa Giusti att hans bidrag till tidningen La Nación nu antagits. Hon hade då, under pseudonymen Tao Lao, blivit permanent medarbetare på tidningen. Delgado 2006 s. 55.
  50. ^ Delgado 2006 s. 55.
  51. ^ Delgado 2006 s. 82.
  52. ^ Där träffade hon andra författare, och skaldinnan Concha Méndez tillägnade henne några dikter. Delgado 2006 s. 86. I Madrid besökte hon Lyceum Club, bildad av intellektuella par. Likaså Residenset för unga damer som drevs av María de Maetzu, bostad för studerande i staden. På båda ställena höll hon föreläsningar och kurser. Särskilt en med titeln ”En ultramodern kvinna och hennes poesi”, vilken kommenterades av Eduardo Marquina och Enrique Diez-Canedo i El Sol, en tidning. Delgado 2006 s. 87. Hon träffade författaren Carlos Soldevilla och den katalanske poeten José María de Segarra vid en bankett på Bokhuset till hennes ära. Delgado, Josefina Alfonsina Storni: Una Biografía esencial. Penguin Random House Grupo Editorial Argentina. I Google Books. Läst 13 maj 2015. Den sistnämnde skrev i El Mirador en krönika som hyllade henne. Alfonsina var mycket nöjd, och blev rentav jämförd med Rubén Daríos författarskap.
  53. ^ Delgado 2006 s. 93. Under andra resan besökte hon ruinerna av Pompeji och staden Genève med sin tjugoårige son. Delgado 2006 s. 94.
  54. ^ Alfonsina Storni var med i Tortonisällskapet tillsammans med Quinquela Martin, Juan de Dios Filiberto och Pascual de Rogatis, bland andra. Sällskapet kallades Signos (”Tecken”) och därifrån gjordes de första sändningarna av Radio Stentor och andra kulturella aktiviteter. Författaren Federico García Lorca missade vid sitt besök i Buenos Aires 1934 inte detta en enda kväll. Delgado 2006 s. 97.
  55. ^ Delgado 2006 s. 97.
  56. ^ Delgado 2006 s. 85.
  57. ^ Delgado 2006 s. 99.
  58. ^ Hon reste oplanerat, eftersom hon uppskattade städade rum och efterrätter med mjölk. Hennes vän Fifi var underhållande och utfodrade korna med frukter hon skördat från träden. Delgado 2006 s. 100.
  59. ^ Delgado 2006 s. 102.
  60. ^ Omslagsfotot var tillägnat María Muller och belägger hur mycket hon uppskattade vad livet erbjöd henne vid fyrtio års ålder. Hon har kort hår, huvudet lutat kokett och en graciös utsträckt arm.
  61. ^ Delgado 2006 s. 104.
  62. ^ I ett av dem hävdades att staden hade varken sin poet eller sin romanförfattare eller sin dramatiker - men däremot sin tangosångare. Hon utpekade barrio Sur som bålverk för stadens sång. Föredraget hette ”Nysta upp stadens rot” och sändes på radio. Delgado 2006 s. 11. Några dagar senare - i en annan framställning kallad ”Teresa av Jesus blöder, vid första grundandet av Buenos Aires” - noterade hon sina likheter i skrivsättet med Teresa av Jesus och förklarade den kvinnliga kreativitetens egenart. Alfonsina accepterade i denna framställning den tidens gemensamma uppfattning som gör kvinnan till något slags ankare, vilket motsäger hennes tidigare poetiska uttalanden då hon frågat sin mor om nycklarna till hennes födelse. Delgado 2006 s. 112.
  63. ^ Delgado 2006 s. 116. När han fått boken lästes den noggrant. Han observerade ett särskilt sätt att inskärpa poetiska associationer som påminde honom om den spanske lyrikern Góngora; främst märkte han upptagenheten med landskapet, särskilt floden.
  64. ^ Delgado 2006 s. 118.
  65. ^ Delgado 2006 s. 121.
  66. ^ Förtroendet att eskortera henne till läkarmottagningen gavs åt Benito Quinquela Martín som hon hade begärt hjälp av en eftermiddag i hans studio. Hon berättade att hennes tillstånd var allvarligt och att hennes son var för ung för att klara sig själv. Målaren försökte dölja sin häpnad och rekommenderade henne att konsultera en specialist. Doktor José Arce blev denne specialist. För att bevara lugnet under dagarna före operationen fick hon stöd från sina vänner, och var även hjälpt av att skriva en berättelse tryckt den 18 maj 1935 för magasinet Multicolor (vilket tidskriften Crítica utgav som bilaga), vilket tjänade som distraktion. Delgado 2006 s. 105.
  67. ^ Hennes konvalescens skedde på ”Los Granados” ett hus tillhörigt familjen Botana i Don Torcuato (i Buenos Aires’ norra del). Hon vårdades särskilt av Salvadora och en förutvarande elev, Felisa Ramos Mozzi, som jämte en sjuksköterska anlitats av Botana till att sköta om henne i skift. Delgado 2006 s. 106. Lantegendomen omgavs av en park, som var ett litet naturreservat med påfåglar, små björnar och exotiska växter av olika arter. Man hade också ett omfattande bibliotek, men Alfonsina kunde inte njuta av vistelsen. Hon kände sig alltför sjuk; hon ville bara ha väninnor omkring sig. Således bjöd hon Fifí Kustow att stanna ett par dagar hos henne. Men väninnan avböjde inbjudan. Ty när hon tidigare besökt Alfonsina, visade denna henne en revolver som hon var tvungen att försvara sig med i händelse av stöld. Fifí ogillade tanken på att sova med en pistol nära intill. När Haydée Ghío besökte henne, utbrast Alfonsina: ”Haydée lilla, min kropp, min kropp.” Efter tjugo dagars vila, och en stormig natt som skrämt henne, beslöt hon åka hem (till huset på calle Suipacha 1123 där hon bodde fram till 1937, innan hon flyttade över till Bouchard House med Luna Park mittemot). Delgado 2006 s. 108.
  68. ^ Några år tidigare hade man gjort en undersökning grundad på kiromanti. Eugenio Soriani, en italienare som studerade elektroteknik vid Tekniska Högskolan i Turin, stod bakom denna. Studien nämndes i en notis publicerad av tidskriften ”Hemmet” den 29 maj 1935, fem dagar före operationen. Resultatet av denna undersökning var uppgifter om författarens privatliv och hennes intellektuella förmåga. Den förutspådde en försvagning av hennes hälsa vid mellan 44 och 55 års ålder, med en förutspådd livslängd på drygt 70 år. Denna förutsägelse blev inte korrekt. Två dagar före Alfonsinas död kommenterade kirologen i ett meddelande till Noticias Gráficas att författarinnan blivit orolig och påverkad; han begärde därför att resultatet inte skulle offentliggöras. Soriani och journalisten var överens om detta. Delgado 2006 s. 110.
  69. ^ Delgado 2006 s. 122.
  70. ^ Hon lämnade också sin adress på badorten. Hon sammanträffade i Tigre med skaldinnan Abella Caprile under söndagen den 16 oktober. Denna kommenterade hennes dikt ”Romancillo cantable” som publicerats i La Nación och Alfonsina sa att det kunde bli den sista. Hon erkände att neurastenin fick henne tänka på självmord. Hennes väninna lovade be för henne. Delgado 2006 s. 123.
  71. ^ Hennes son Alejandro eskorterade till stationen. Han var nu 26 år fyllda. Likaså medföljde Lidia Oriolo de Pizzigatti, ägare till hotellet på Tres de Febrero där hon ofta bodde. När tåget lovade hon sin son att skriva, ty han skulle behöva detta.
  72. ^ Delgado 2006 s. 125.
  73. ^ Den natten kunde hennes son Alejandro inte sova; nästa morgon ringde hotellvärdinnan och meddelade att hans mor var trött men mådde bra. Den morgonen hade husjungfrun knackat på sovrumsdörren för att servera frukost. Hon fick inget svar och ansåg då bäst att låta gästen vila, vilket var vad hon informerade värdinnan. Men när sedan två arbetare upptäckte liket på stranden, spreds nyheten; hennes son hörde därom via radio och hotellets fastighetsskötare bekräftade saken på telefon.
  74. ^ Delgado 2006 s. 125. På eftermiddagen utgav tidningarna sina upplagor med nyheten: ”Alfonsina Storni, Amerikas stora poet, tragiskt död.” Chocken framtvingade rekonstruktion av händelsen. Klockan åtta på morgonen hade hamnarbetarna Atilio Pierini och Oscar Parisi upptäckt något som flöt hundra meter från stranden La Perla och kunde vara en människa. Pierini störtade ner i vattnet medan hans kamrat rapporterade händelsen till polisen. Konstaplarna Antonio Santana och Dámaso Castro hjälpte den unge arbetaren att föra den livlösa kroppen till stranden. De såg att det var en välklädd kvinna som hade flutit omkring endast någon kort tid. Ambulans sändes till bårhuset, där hon undersöktes av doktor Bellati, som igenkänt Alfonsina Storni när han besiktigade kroppen. Det spekulerades om att Storni kastat sig från vågbrytaren vid Argentinska kvinnoklubben tvåhundra meter från stranden. På vågbrytaren hittade man hennes ena sko, som hade fastnat i armeringsjärn just då dess ägare hade kastat sig i havet. Delgado 2006 s. 126.
  75. ^ Delgado 2006 s. 126.
  76. ^ Delgado 2006 s. 127.
  77. ^ Delgado 2006 s. 128.
  78. ^ Delgado 2006 s. 129.
  79. ^ Under en period om 20 månader dog, tillfälligtvis, inte bara Storni utan även hennes vänner och författarkollegor Leopoldo Lugones och Horacio Quiroga (båda likaledes genom självmord). Los escritores y el poder, läst 12 april 2011. Cristina Mucci, 4 oktober 2008, La Nación.
  80. ^ Enrique Anderson Imbert: Historia de la literatura hispanoamericana, II, 6 uppl. 1974, sid 75-76.
  81. ^ La autenticidad de Alfonsina Storni, läst 2 juni 2010. Alberto Acereda, 17 mars 2005.
  82. ^ För sin del har kritikern José Miguel Oviedo - doktor i litteratur vid katolska universitetet i Peru, professor i litteratur vid amerikanska universitet, ”trustee professor” vid University of Pennsylvania - gjort en intressant litteraturkritisk insats genom att analysera flera författares verk. Han noterade att varken sammanhanget eller tänkandet hos Alfonsina Storni tillåter henne att tvivla på sin önskan att jämställa mannen med kvinnan; ingen ironi finns i dessa verser.
  83. ^ Uruguay Educa, s. 7.
  84. ^ Jaime Martínez Tolentino är en författare från Puerto Rico, lärare i franska vid universitetet i detta land. Han genomförde också forskning om spansk litteratur och undervisade därom vid Universidad Interamericana de Puerto Rico.
  85. ^ Dock, med kritikerns ord: ”hennes poesi blir mer raffinerad och ren, stramare och mer full av dunkel symbolik, och poeten börjar sky de friare poetiska formerna för att istället närma sig en mer formell begränsning”. Uruguay Educa, s. 8.
  86. ^ [1]Arkiverad 18 september 2009 hämtat från the Wayback Machine. Muerte e introspección en la poesía de Alfonsina Storni: una lectura a 70 años de su fallecimiento, läst 6 juni 2010. Elizabeth Frances Richter Barragán: [http://www.critica.cl/html/elizabeth_frances_richter_02.html Arkiverad 18 september 2009 hämtat från the Wayback Machine., läst 30 november 2015. Filosofie licentiaten Elizabeth Frances Richter Barragán har ett omnämnande i Lingüística y Literatura por la Pontificia Universidad Católica de Chile. Frances Richter uppger också att Alfonsina Stornis liv präglades av att smärta och död i bröstcancer kom vid en mycket ung ålder. Poesin återspeglar hennes väntan på sin sista stund som utvecklas under åren. I sina skriverier visade Storni ett tillstånd av ”andlig ålderdom”, medan hon beskrev sin kropp som en ”behållare med kallt vatten och is som badar sin åldrande själ, inför en nära förestående och smärtsam död”. Slutligen tillkännager orden i hennes avskedsdikt, Voy a dormir (”Jag går för att sova”) som skickades till tidningen La Nación, slutscenen och hennes inställning till döden. Detta är inte en resa inåt utan till moder jord, gudmor till hennes själ och värld. Licenciaten konstaterar slutligen att dödstemat uttrycktes på flera sätt: rädsla, uppror, acceptans, kärlek och slutligen uppgivenhet. Orden från hennes själ återspeglar vackra, rivna och intensiva verser men visar också rädslan för döden.
  87. ^ Apa. Rocha, s. 1800 och 1801. Angående Poemas de amor säger Alfonsina Storni själv i förordet att ”detta är skrivna fraser om kärlekens olika former, författade på några dagar för en tid sedan”; likaså att hon inte ser dem som ett litterärt verk, utan som ”en tår bland så många tårar i mänskliga ögon”. Dessutom är boken fylld med en överdriven känsla av kärlek - förmodligen skriven om passion - i sina fyrtiosju verser på prosa, skrivna i presens indikativ nästan genomgående. Man kan där läsa berättelser som bygger på känslan av kärlek, med en sensuell erotisk ton som skiljer sig avsiktligt från litterär ordning i hennes historiska tid. Apa. Rocha, s. 1801. Efter arbetet skrivet på poetisk prosa följer så vers, där den poetiska utredningen är konstant och inte uttrycker kärlekstemat med så många överdrifter och glädjerus. Hon verkar inte längre vara intresserad av att övergå denna gräns, vilket innebär att denna fråga blivit slutbehandlad och leder över till andra teman, närmare rationellt medvetande och estetik. Apa Rocha, s. 5
  88. ^ Delgado 2006 s. 134
  89. ^ Delgado 2006 s. 135.
  90. ^ Gloria Esquivel, El Silencio del corazón, 2009 Arcadia número=49: [2].
  91. ^ Amelia Bence hace teatro por los barrios, läst 13 mars 2011. Martínez, Adolfo C., 20 maj 2007, La Nación.
  92. ^ Emellertid: hon ”korsade oceanen” redan 1924, då en poetisk antologi av henne trycktes i Barcelona, och en spansk läsekrets snabbt uppstod. Zanetti 1979, s. VIII.
  93. ^ Se poesivolymerna Sången om en son och andra tolkningar av främmande lyrik (1944), Dikter (1945) och Den heliga vägen (1949).
  94. ^ ”Storni on Venus” (på engelska). International Astronomical Union. 1 oktober 2006. https://planetarynames.wr.usgs.gov/Feature/5719. Läst 5 december 2023. 

Bibliografi redigera

Citerad litteratur redigera

Ytterligare läsning (urval) redigera

  • Andreola, Carlos A.(1976): Alfonsina Storni: vida - talento - soledad., Buenos Aires: Ed. Plus Ultra.
  • Atorresi, Ana(1997): Un amor a la deriva - Horacio Quiroga y Alfonsina Storni. Montevideo: Solaris. (Colección ”Personajes de la historia”) ISBN 987-9172-11-6
  • Bula Píriz, Roberto (1997): Alfonsina en mi recuerdo: con una noticia bio-bibliográfica y poesía comentada de Alfonsina Storni. Montevideo: El Galeón. (Colección Literaria; 6). ISBN 9974-553-14-8.
  • Capdevila, Arturo (1948): Alfonsina - época, dolor y obra de la poetisa Alfonsina Storni, Centurión, Buenos Aires.
  • Chiano, Juan Carlos (1954): La poesia de Alfonsina Storni, Asomante San Juan de Puerto Rico.
  • Etchenique, Nira (1958): Alfonsina Storni, ed. La Mandrágora, Buenos Aires.
  • Gómez Paz, Julieta (1966): Leyendo a Alfonsina Storni, Editorial Losada, Buenos Aires.
  • Las Mercedes Girondella, Maria de (1940): Alfonsina Storni y Teresa de Jesús, ed. Anaconda, Buenos Aires.
  • Mizraje, María Gabriela (1999): Argentinas de Rosas a Perón. Buenos Aires: Biblos.
  • Morfee, Julie Elizabeth (2005): Witnesses in exile [Mikroform] - landscape, body and text in the works of César Vallejo, Alfonsina Storni, Sylvia Plath and Christopher Nolan, dissertation, Ann Arbor, Mich., UMI, [University Microfilms International], cop.
  • Nalé Roxlo, Conrado/Mármol, Mabel (1966): Genio y figura de Alfonsina Storni. Buenos Aires: Editorial Universitaria. (Biblioteca de América: Colección genio y figura).
  • Schmitt, Hans-Jürgen (2000): Wie mit gezücktem Messer in der Nacht - Delmira Agustini, Alfonsina Storni, Alejandra Pizarnik, Leben und Sterben dreier lateinamerikansichen Lyrikerinnen, Zürich, Ammann, cop.
  • Veiravé, Alfredo (ca 1965): Feminismo y poesia - Alfonsina Storni, (Centro editor de America latina), [Buenos Aires].
  • Verlichak, Carmen (1996): Las diosas de la Belle Époque y de los años locos. Buenos Aires: Atlántida (Colección Ensayo Argentino). ISBN 950-08-1599-0

Poesi redigera

  • 1916 - La inquietud del rosal
  • 1918 - El dulce daño
  • 1919 - Irremediablemente
  • 1920 - Languidez
  • 1925 - Ocre
  • 1926 - Poemas de amor
  • 1934 - Mundo de siete pozos
  • 1938 - Mascarilla y trébol
  • 1938 - Antología poética

(År 1968 publicerades posthumt hennes Poesías completas.)

Teater redigera

  • 1927 - El amo del mundo: Komedi in tre akter.
  • La debilidad de Mister Dougall (påbörjad 1927, först 1931 avslutad, opublicerad under hennes livstid).
  • 1932 - Dos farsas pirotécnicas - ”Cimbelina en 1900 y pico” och ”Polixena y la cocinerita” (skriven 1931, publicerad 1932, först postumt uppförd).

(Hon skrev även sex pjäser för barn, vilka förblev opublicerade under hennes livstid, med egenkomponerad musik.)

Essäer redigera

  • (1998) - Nosotras y la piel, selección de ensayos (först postumt utgiven).

Alfonsina Storni på andra språk redigera

  • Poesie scelte, primi saggi di traduzioni delle migliori liriche della grande poetessa argentina, [ed. e trad. di] Alfonso Depascale, Buenos Aires, Cappellano, [ca. 1920].
  • Hettan spränger natten, spanskamerikansk lyrik tolkad av Sverker Arnoldsson, s. 40-44, Uppsala 1956.
  • Poesie, antologia, trad. dallo spagnolo, scelta, note e appendice di Angelo Zanon Dal Bo, Saggio introd. di César Tiempo, Lugano, [Piazza della Riforma 6], Fondazione Ticino nostro, 1973.
  • Verwandle die Füsse, ausgewählte Gedichte, Alfonsina Storni; [übertr. von Waltrud Kappeler], Zürich, Verlag Die Arche 1959, ny utgåva 1984. ISBN 3-7160-1915-1
  • Irremediablemente by Alfonsina Storni, Buenos Aires, Sociedad Editora Latino-Americana 1964.
  • The other voice - twentieth-century women's poetry in translation, Joanna Bankier, New York, Norton, 1976.
  • ”Jag går för att sova...”, Anne-Marie Berglund, Ingår i: Åttiotal (Stockholm, Föreningen Pomona i samarbete med Wahlström & Widstrand). - 0349-9111, 6, 1986, nr 23, s. 44-48.
  • Selected poems, Dorothy Scott Loos, Brattleboro, Vt, Amana Books, [1986?].
  • Selected poems, translations into English, Marion Freeman, Fredonia, N.Y., White Pine Press, 1987.
  • Poemas de amor, a cura di Franca Cleis, Marinella Luraschi e Pepita Vera, traduzione di Augusta López-Bernasocchi, (con una introduzione della studiosa Argentina Beatriz Sarlo), Bellinzona, Casagrande, 1988, ny utgåva 2002.
  • Verse an die Traurigkeit, Alfonsina Storni, übers. aus dem Span. von Hans Erich Lampl, Zürich (Postfach, 8033), Zelg (Wolfhalden), Orte-Verlag, cop. 1995. ISBN 3-85830-069-1
  • Ultratelefono, poesie, Alfonsina Storni, a cura di Daniel Carril; introd., trad. e note di Pina Allegrini, Chieti, Noubs, 1997.
  • Poemas de amor, Liebesgedichte, spanisch und deutsch, Alfonsina Storni, übers. und mit einem Nachw. von Reinhard Streit, mit Texten von Christoph Kuhn und Alberto Nessi, Zürich, Limmat-Verlag, cop. 2003. ISBN 3-85791-437-8
  • A translation of Alfonsina Storni's Cimbelina en 1900 y pico (Cymbeline in 1900-and-something); and, Polixena y la cocinerita (Polyxena and the little cook), translations into English, Evelia Romano, Lewiston, N.Y., Edwin Mellen Press, 2004.
  • Vivo, vivrò sempre e ho vissuto, Alfonsina Storni (1892-1938), a cura di Franca Cleis e Marinella Luraschi Conforti con la collab. di Delfina Muschietti, Balerna, Edizioni Ulivo, 2008.
  • My heart flooded with water - selected poems, Orlando Ricardo Menes, Pittsburgh, Pa., Latin American Literary Review Press, 2009.
  • El murciélago azul de la tristeza, poemas (Blaue Fledermaus der Trauer, Gedichte), Alfonsia Storni, ausgew., aus dem Span. übers. und mit einem Nachw. von Reinhard Streit, Zürich, Teamart-Verlag, cop. 2009. ISBN 978-3-908126-34-8
  • Senza rimedio, Alfonsina Storni, introd. e note di Lucia Valori, versione di Rosario Lo Russo e Lucia Valori, postf. di Martha L. Canfield, Florens, Casa editrice Le Lettere, 2010.
  • Poemas citadinos/Motivos de ciudad, Gleiton Lentz (trad.), (n.t.) Revista Literária em Tradução, n.º 2. Florianópolis (Brasilien), mars 2011. ISSN 2177-5141.
  • Una lacrima quadrata, poesie di Alfonsina Storni, trad. da Lucia Valori; con un'acquaforte-acquatinta di Giosetta Fioroni, Neapel, Il Filo di Partenope, 2012.
  • Meine Seele hat kein Geschlecht - Erzählungen, Kolumen, Provokationen, Alfonsina Storni, hrsg., übers. und eingel. von Hildegard Elisabeth Keller, mit einem Vorw. von Elke Heidenreich, Zürich, Limmat-Verlag, cop. 2013. ISBN 978-3-85791-717-2

(Ytterligare flera översättningar av Storni förekommer - i endast digital form - på internet.)

Externa länkar redigera