Alfa-tokoferol är ett fettlösligt vitamin inom gruppen tokoferoler och en variant av E-vitamin.[1] I naturlig form förekommer det oftast i formen D-alfa-tokoferol, syntetiserat kallat DL-alfa-tokoferol.
Intag redigera
E-vitamin är vanligt förekommande i frön (t.ex. sötmandel och solrosfrön) och vegetabiliska oljor, margarin, vetegroddar, gröna bladväxter, avokado, fullkornsprodukter och ägg
Alfa-tokoferol används även som antioxidationsmedel i livsmedel och har då E-nummer E 307.
| mg/dag | |
|---|---|
| Män | 10 |
| Kvinnor | 8 |
| gravida | 10 |
| ammande | 11 |
| Barn | 3–7 |
Se vidare RDI-tabell.
Omräkningsfaktorer
Vitaminbehov uttrycks ofta i internationella enheter, IE. Detta kan omräknas till vikt med en faktor som är olika för varje slag av vitamin. För E-vitamin gäller:
- Naturlig alfa-tokoferol (D-alfa-tokoferol)
1 IE = 0,67 mg 1 mg = 1,49 IE
- Syntetiskt alfa-tokoferol (DL-alfa-tokoferol)
1 IE = 0,9 mg 1 mg = 1,1 IE
Hälsoeffekter redigera
Vitaminet är en naturlig antioxidant.[2]
Överlevnad redigera
Kosttillskott av E-vitamin har ingen påverkan på överlevnad.[3][4]
Hjärt-kärlsjukdomar redigera
Under 2000-talet företogs några undersökningar som utgick från hypotesen att E-vitamin skulle förhindra uppkomsten av kardiovaskulära sjukdomar och cancer. Studier visade dock motsatta resultat: tillskott av syntetiskt E-vitamin korrelerade med fler fall av hjärt-kärlsjukdomar och cancer.[5][6][7][8] Detta stödjs också av senare undersökningar, som följt upp tidigare undersökningar på syntetiskt alfatokoferol och studerat långsiktlig effekt på tillskott.[9][10]
Referenser redigera
- ^ E-vitaminer i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 5 februari 2015.
- ^ http://www.halsosidorna.se/Evitamin.htm
- ^ Abner, Erin L.; Schmitt, Frederick A.; Mendiondo, Marta S.; Marcum, Jennifer L.; Kryscio, Richard J. (2011-07). ”Vitamin E and all-cause mortality: a meta-analysis”. Current Aging Science 4 (2): sid. 158–170. doi:. ISSN 1874-6128. PMID 21235492. PMC: 4030744. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/21235492. Läst 15 februari 2022.
- ^ Curtis, Andrea J.; Bullen, Michael; Piccenna, Loretta; McNeil, John J. (2014-12). ”Vitamin E supplementation and mortality in healthy people: a meta-analysis of randomised controlled trials”. Cardiovascular Drugs and Therapy 28 (6): sid. 563–573. doi:. ISSN 1573-7241. PMID 25398301. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25398301/. Läst 15 februari 2022.
- ^ Lonn E et al, Effects of long-term vitamin E supplementation on cardiovascular events and cancer: a randomized controlled trial, JAMA : the Journal of the American Medical Association [2005, 293(11):1338–47]
- ^ Eric A. Klein, The Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial, Current Clinical Urology, 2009, VI, 349–360
- ^ Lippman SM et al, Effect of selenium and vitamin E on risk of prostate cancer and other cancers: the Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT). JAMA. 2009 Jan 7;301(1):39–51. Epub 2008 Dec
- ^ Margaret E. Wright et al, Supplemental and Dietary Vitamin E Intakes and Risk of Prostate Cancer in a Large Prospective Study, Cancer Epidemiol Biomarkers Prev June 2007 16; 1128
- ^ Eric A. Klein et al, Vitamin E and the Risk of Prostate Cancer, JAMA. 2011;306(14):1549–1556
- ^ Shah, Sunil; Shiekh, Yasir; Lawrence, Jannel A; Ezekwueme, Francis; Alam, Mohammad; Kunwar, Saru. ”A Systematic Review of Effects of Vitamin E on the Cardiovascular System”. Cureus 13 (6): sid. e15616. doi:. ISSN 2168-8184. PMID 34277234. PMC: 8275884. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC8275884/. Läst 15 februari 2022.