Alessandro Blasetti
Alessandro Blasetti, född 3 juli 1900 i Rom, död 1 februari 1987, var en italiensk filmregissör.[7]
| Alessandro Blasetti | |
 Alessandro Blasetti, 1965. | |
| Född | 3 juli 1900[1][2][3] Rom[4] |
|---|---|
| Död | 1 februari 1987[1][2][3] (86 år) Rom[5] |
| Begravd | Campo Verano[6] |
| Medborgare i | Italien och Kungariket Italien |
| Utbildad vid | La Sapienza  |
| Sysselsättning | Filmregissör, manusförfattare, filmklippare |
| Befattning | |
| Jurypresident vid Filmfestivalen i Cannes | |
| Utmärkelser | |
| Storkorsriddare av Republiken Italiens förtjänstorden (1980) David di Donatello för bästa regissör Lion d'or pour la carrière Nastro d'Argento för bästa regi | |
| Redigera Wikidata | |
Alessandro Blasetti långfilmsdebuterade 1929. Redan hans första film var en föregångare till det som skulle bli den italienska neorealismen. Hans påverkan på rörelsen kulminerade med Fyra steg i det blå (1942), som ofta har kallats för den första regelrätt neorealistiska filmen. Han anslöt sig aldrig helt till rörelsen, utan föredrog en mer lättsam och lyrisk stil. Blasetti var även en förgrundsgestalt i utvecklingen av den italienska komedifilmen samt av den så kallade episodfilmen. Han var mycket produktiv fram till slutet av 1960-talet och gjorde bland annat flera historiska kostymfilmer.[8]
Alessandro Blasetti var övertygad fascist fram till Italiens intåg i Etiopien 1936, som fick hans sympati för Benito Mussolini att svalna, och han slutade aktivt stödja ideologin. Han påpekade dock i senare intervjuer att han aldrig blev en direkt motståndare till fascismen.[9] Han var juryordförande vid filmfestivalen i Cannes 1967.[10]
Filmregi i urval redigera
- 1929 – Sole
- 1932 – Palio
- 1933 – 1860
- 1938 – Järnborgen (Ettore fieramosca)
- 1941 – La cena delle beffe
- 1941 – Järnkronan (La corona di ferro)
- 1942 – Fyra steg i det blå (Quattro passi fra le nuvole)
- 1949 – Fabiola
- 1950 – Hans majestät Pappa (Prima comunione)
- 1952 – Flydda tider (Altri tempi')
- 1954 – Lockbetet (Peccato che sia una canaglia)
- 1954 – Tempi nostri
- 1955 – Härligt att vara kvinna (La fortuna di essere donna)
- 1959 – Europa di notte
- 1961 – Kärlek för öppen ridå (Io amo, tu ami...)
- 1964 – Liolá
- 1966 – Jag, jag, jag och de andra (Io, io, io... e gli altri)
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, Alessandro Blasetti, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Find a Grave, Alessandro Blasetti, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 10 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ Find a Grave, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ ”Alessandro Blasetti”. Svensk Filmdatabas. Svenska Filminstitutet. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=142632. Läst 27 november 2012.
- ^ ”Alessandro Blasetti: Biografia” (på italienska). MyMovies.it. http://www.mymovies.it/biografia/?r=584. Läst 27 november 2012.
- ^ Gili, Jean A. (1990) (på franska). Le cinéma italien à l'ombre des faisceaux - (1922-1945). Institut Jean Vigo. ISBN 2290027022. ”J'ai été fasciste jusqu'en 1936, c'est-à-dire jusqu'à la conquête de l'Éthiopie. ... tout en me détachant du fascisme, je n'ai jamais joué à l'antifasciste ni ne l'ai professé, je suis devenu afasciste.”
- ^ ”Les Jurys 1967” (på franska). festival-cannes.fr. Filmfestivalen i Cannes. http://www.festival-cannes.fr/fr/archives/1967/juryLongFilm.html. Läst 27 november 2012.
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Alessandro Blasetti.- Alessandro Blasetti på Internet Movie Database (engelska)
- Alessandro Blasetti på Svensk Filmdatabas
