Ett akvarium är en vattenbehållare som är avsedd att hysa fiskar eller andra i vattenlevande djur och/eller växter för prydnad, odling eller forskning.

Valhaj i världens största akvarium, Georgia Aquarium i Atlanta i USA.

Etymologi redigera

Ordet akvarium är lånat från latinets aquarium, med betydelsen plats där vatten finns. Ordet är en sammanslagning av adjektivformen aquarius av aqua (vatten) och ändelsen -arium som betyder plats för.[1]

En person som ägnar sig åt akvarium och akvariefiskar som hobby kallas för akvarist och hobbyn kallas akvaristik. Skötsel av vattenlevande prydnadsdjur regleras i Jordbruksverkets föreskrifter[2].

Typer redigera

 
Akvarium i Melbourne, Australien.

Akvarier indelas i hemmaakvarier och de stora vattenanläggningar som har som syfte att verka som djurpark.[3]

Akvarier indelas också i söt- och saltvattensakvarier. Skillnaden är vilken biotop inredningen och invånarna i akvariet är hämtad ifrån. Ytterligare en indelning syftar till att skilja ut akvaterrarier, det vill säga akvarier med landdel. Dessa är till för amfibiska djur som salamandrar, vattensköldpaddor och andra så kallade herptiler. Ett äldre ord för akvaterrarium som dock ibland fortfarande används inom facklitteraturen är paludarium.

En typ av akvarium är växtakvarium där fokus ligger på att skapa ett vackert akvarium med mycket växter. En annan typ av akvarium är nano-akvarium. nano-akvarium är akvarium med väldigt liten vattenvolym.

En liknande behållare helt utan vattendel, slutligen, kallas terrarium.

Hemmaakvarium redigera

 
Ett hemmaakvarium.

Det klassiska hemmaakvariet är ett rätblock med väggar av glas. Normalt är höjden något lägre än djupet. Med djupet menas avståndet från framsida till baksida. Längden på akvariet är ofta ungefär dubbelt så långt som djupet. Anledningen till formatet är att man vill ha en stor framsida och i regel en stor yt- och bottenarea. Eftersom vattnet till största delen syresätts via vattenytan är det fördelaktigt om vattenytan är så stor som möjligt i förhållande till den sammanlagda volymen, och en botten täckt med grus kan agera som substrat för mikrobiologiska processer nödvändiga för ett biologiskt kretslopp, samt hålla fast rötterna hos eventuella vattenväxter.

Glasskivorna är numera nästan alltid sammanfogade av silikon. Att sammanfoga glasen med kitt förekommer numera ytterst sällan. När silikonet introducerades som lim och fogmassa revolutionerade detta samtidigt akvariehobbyn, det var nu betydligt lättare att bygga egna akvarier och framför allt hålla dem täta. Akvarier har ändå ofta en ram av trä eller metall, främst av estetiska skäl. Moderna akvarier har ofta aluminiumram.

Vattentrycket mot glasrutorna beror på höjden på akvariet – den så kallade tryckhöjden – och även i viss mån volymen. Därför har större akvarier tjockare glas. Vanliga tjocklekar är 4–6 mm. Riktigt stora akvarier kan ha mer än 10 mm i glastjocklek.

När man beräknar volymen hos ett akvarium så räknar man på innermåtten, det vill säga hur mycket vatten det rymmer men oftast ser man beräkningar på yttermåtten när det gäller stora akvarier och skillnaden mellan inner- och yttermått är liten.

De vanligaste volymerna ligger i området 50 till 540 liter. Större akvarier är ofta specialbyggen. Glasskålar kan fungera för mindre fiskar men sedan juni 2005 är det olagligt i Sverige att hålla större fiskar som exempelvis guldfiskar i glasskål.

Sötvattensakvarium redigera

Sötvattensakvarium brukar delas in i några olika underkategorier.

  • Sällskapsakvarium, där olika arter av fiskar och växter från ett eller flera olika geografiska områden trivs tillsammans.
  • Växtakvarium, där tonvikten läggs på olika vattenväxter. Växtakvarium inreds ofta med en botten av jord, torv, grus, bränd lera eller en kombination av dessa samt olika vattenväxter och inredning i form av stenar och trädrötter, typiskt mangrove.
  • Biotopakvarium, där man vill efterlikna en speciell del av naturen, exempelvis en del av Malawisjöns eller Tanganyikasjöns klippstränder. Klippstrandsakvarium som har dessa typer av biotoper brukar inredas med bottengrus och olika stenar.
  • Artakvarium, ett akvarium där man håller en speciell art, exempelvis pirayor, som sällan kan hållas med andra fiskarter.
  • Kallvattensakvarium, som namnet säger ett akvarium med kallare vatten, exempelvis inhemska fiskarter som id, elritsa, abborre eller andra arter från något vattendrag i Sverige. Även guldfisk kan med fördel hållas i ett lite kallare akvarium. Även fiskar som sommartid bor i trädgårdsdammar kan behöva övervintra inomhus i ett kallvattensakvarium.
  • Specialakvarium som kan vara exempelvis en strid bäck med kraftigt vattenflöde, en av tidvatten påverkad strandremsa eller liknande. Hit räknas också karantänsakvarium, yngelakvarium, lekakvarium m.m.

Kombinationer är inte ovanliga, då gränserna mellan olika typer inte är absoluta. Sällskaps- och växtakvarier brukar ofta vara kombinerade. Ett sällskapsakvarium kan också vara ett saltvattensakvarium. Ett utpräglat malawiakvarium med en biotopriktig inredning och ett begränsat antal arter av fiskar från Malawisjön kan vara både ett biotop- och ett artakvarium. Har man det placerat som blickfång i sitt vardagsrum är det inte heller fel att benämna det som ett sällskapsakvarium. Detta exempel visar att de olika kategorierna är ganska ungefärliga.

Saltvattensakvarium redigera

Huvudartikel: Saltvattenakvarium

Ett saltvattensakvarium är något svårare och framför allt dyrare att sköta och bygga upp än ett sötvattensakvarium. Orsaken till detta är de ofta innehåller arter från korallrev och korallrev i naturen håller mycket konstanta värden då de ligger vid ekvatorn (nästan årstidsfritt) och har gott om utbytesvatten (oceanvis) i jämförelse med sjöar och floder som ofta är smutsiga, årstidsberoende och har i högsta grad varierande förhållanden. Då ett större akvarium är lättare att hålla stabilt än ett mindre brukar ett vanligt rekommenderat minimivärde på volym vara cirka 200 liter. Det är dock fullt möjligt med så kallade mini-reef eller till och med nano-reef. Saltvattensensakvaristerer brukar dock anse det vara värt mödan och pengarna med det annorlunda akvarium som korallerna och de färgrika fiskarna ger. Ett saltvattensakvarium kan också innehålla inhemska fiskar och andra djur. Akvarister i Bohuslän håller exempelvis smörbult, berggylta och andra mindre inhemska arter. Även vissa arter av skaldjur kan med framgång hållas i akvarium.

Utrustning redigera

 
Nitrifikationscykeln i akvarier.

Till akvariet hör utrustning såsom doppvärmare, akvariefilter, termometer, akvariebelysning, bakgrund, algskrapa och andra verktyg för att göra rent akvariet. Övrig teknik omfattar bland annat proteinskummare, ytavrinning och kraftig halogenbelysning.

Inredning redigera

 
Grus på botten av ett sötvattensakvarium.

Typisk inredning i ett akvarium består av:

  • Bottensubstrat. Substratet tjänar flera syften utöver det rent dekorativa. I de undre lagren bildas med tiden bakterier som bidrar i förmultningsprocessen av döda växtdelar, fiskbajs och annat som annars skulle försämra vattenkvaliteten. Växters rötter växer i bottensubstratet och kan utvinna näringsämnen ur den mulm som bildas. Bottensubstratet har även en viktig funktion för vissa fiskar och andra invånare som använder det till att gräva ett bo, gömma sig i eller leta efter mat. Grus, småsten, sand, jord, bränd lera, eller en kombination av dessa är vanligt förekommande. Yngelakvarium, lekakvarium, akvarium som används som karantän och andra specialakvarier har ofta inget bottensubstrat alls, eller ett bestående av glaskulor. Detta för att underlätta att hålla en mer steril miljö eller för att underlätta kläckning av ägg från romspridande fiskarter. Bottensubstratet kan även innehålla pH-justerande innehåll, som t.ex. kalksten eller torv.
  • Växter. Vattenlevande växter, sumpväxter eller flytväxter är möjliga att ha i ett akvarium. I akvariehandeln förekommer det även växter som bara klarar av att vara nedsänkta under vatten en begränsad tid. Det är få växter som enbart kan överleva under vattenytan, utan merparten har en undervattensform som är anpassad efter de betingelser som råder under vattenytan. Två typiska anpassningar som undervattensformen kan ta är en anpassning till de lägre nivåer av koldioxid, och anpassning av bladen till att näring finns tillgängligt löst i vattnet.
  • Trädrötter. Vanligt förekommande är mangrove och red moor. Mangroverötter har växt under vatten under hela sin växttid. De kommer från träsk. De avger inga farliga ämnen, och emedan de har mycket tätväxande ved med dålig förmåga att binda gaser, flyter de inte upp till ytan. Akvaristen eftersträvar att använda träslag med en tätväxande ved för att minska träets flytförmåga och för träet inte ska förmultna alltför snabbt i akvariet. Trädrötter är mestadels för dekorativa syften, men är nödvändiga för att hålla vissa arter (t.ex. Plecostomus[förtydliga]).
  • Stenar. Används för dekorativa syften, för att efterlikna invånarnas naturliga habitat eller för att skapa hålor och gömmor för invånarnas trivsel.
  • Artificiell inredning. I handeln förekommer det moduler av plast som efterliknar en biotop och som används nedsänkt i akvariet som bakgrund. Det är även vanligt förekommande med egna hemmabyggen av sådana moduler. Annan artificiell inredning, som t.ex. krukor, glasflaskor, dekorativa leksaker är också vanligt förekommande.

Värmare redigera

En doppvärmare är ett rör med värmetrådar som verkar som ett temperaturstyrt element. Den håller vattentemperaturen över en viss nivå som oftast går att ställa in med hjälp av en inbyggd termostat. För att kontrollera vattentemperaturen skall alla akvarier ha en termometer.

Filtrering och vattencirkulation redigera

Det behövs ett filter för att hålla bra värden i akvarievattnet. Normala värden är 6–8 i pH-värde och mjukt till medelhårt vatten, beroende på vilka fiskar det gäller. Även halten av ammoniak och ammonium bör akvaristen kontrollera. Ofta är det ett nedsänkt filter där vattencirkulationen ombesörjs av en invändig elmotor, eller en luftpump som sitter utanför akvariet. Det finns även ett alternativ med ett externt filter som suger in vatten genom en slang och lämnar tillbaka det renat genom en annan slang. Ett tredje alternativ är att suga ner vattnet genom bottengruset och upp genom ett rör till ytan igen – ett så kallat bottenfilter. Bottenfilter är numera mindre vanliga och anses av många akvarister som svårskötta (se nedan). Idén med filtrering är att driva vattnet genom ett filtermaterial som skumgummi eller vadd, för att fånga upp makroskopisk smuts och ge plats för mikroskopiska nedbrytningsprocesser som renar vattnet. Det förekommer också filtrering med aktivt kol, vilket tar bort vissa gifter eller missfärgningar i vattnet. Noteras ska dock att när man filtrerar med aktivt kol så är det under begränsad tid eftersom man också tar bort nyttiga delar, så som näring till växterna. Smutsen kommer oftast från döda växtrester, avföring från fiskarna samt överblivet foder.

Idag så använder de flesta akvaristerna ett så kallat "innerfilter" alltså en motordriven pump med skumgummipatron som sitter helt inne i akvariet. Det så kallade "ytterfiltret" som då befinner sig utanför akvariet med slangar till och från det samma förekommer också men då mest i större akvarium. Risken med läckage ökar med ett ytterfilter då slangar med anslutningar kan utgöra en riskfaktor. Fördelen med ytterfiltret är annars att man kan fylla detta med olika slags filtermaterial, både biologiska som rent mekaniska. Bottenfiltret är idag sällsynt, man resonerar som så att det är lättare att göra rent och hålla efter ett filtermaterial i ett inner- eller ytterfilter än att göra rent akvariets bottenmaterial. Det har också visat sig vara svårt att göda akvarieväxterna då man har ett bottenfilter.

Fluidiserad sandbädd är ett biologiskt filter vid rening av dricksvatten men används numera också av akvarister. Principen är ett kraftigt vattenflöde genom vanligtvis sand som då blir fluidiserad och beter sig som vätska då sandkornen blir separerade av vatten – som i kvicksand eller likvifaktion vid jordbävningar. Den sammanlagda ytan på sandkornen är mångdubbelt större än i andra biologiska filter och blir tillgänglig för kolonisation med gynnsamma bakterier.

Belysning redigera

Som belysning används oftast en lysrörsramp, gärna med väl valda ljusspektra på lysrören för att gynna vattenväxterna.

Bland andra typer av lämpliga belysningar kan nämnas metallhalogenlampor, kvicksilverlampor samt vanliga glödlampor. Halogenlamporna är billiga i inköp, ger mycket ljus per inmatad effekt men då dessa är på hög effekt drar de också mycket ström. Vanligtvis använder akvaristerna byggstrålkastare då de vill ha halogenljus. Kvicksilverlampor är dyra i inköp men går att få i rätt färgtemperaturer, och de håller länge. Glödlamporna är billiga och ger ett relativt bra ljus men är tyvärr för ljussvaga för att användas till annat än ganska små akvarier. Dessutom avges en stor del av glödlampors energi i form av värme snarare än ljus, vilket kan göra det svårt att erhålla en jämn vattentemperatur i akvariet. På senare tid[när?] har det kommit ut lågenergilampor på marknaden med fördelaktig färgtemperatur, dessa kan med fördel ersätta glödlampor i mindre akvarier, lågenergilamporna ger mer ljus och mindre värme i förhållande till inmatad effekt. På senare tid har ju lysdioderna gjort sitt intåg i hemmen, även inom akvaristiken – det finns idag högintensiva lysdioder som kan lämpa sig till akvariebelysning, eller kompletterande belysning. Inom en snar framtid kan vi nog räka med att tekniken utvecklas, inte minst i energisparsyfte. Täckglas förhindrar att det uppstår kontakt mellan det elektriska i belysningen och vattnet, vilket även begränsar avdunstningen och hindrar fiskarna från att kunna hoppa ut. Det finns numera belysningsarmaturer för akvarier med kapslingsklassning (IP-klassning), som tål fukt, varför täckglas kan uteslutas men då bör man tänka på hoppande fiskar och avdunstningen. Dagens akvarier är ingalunda energisnåla, och då utvecklingen går mot att spara energi i hemmen blir det spännande att se vad akvarieindustrin kommer att erbjuda akvaristerna i fortsättningen.

Skötsel redigera

För att göra rent akvariet behövs förutom en algskrapa/algmagnet en slang. En hink eller två är också bra att ha. Akvaristen använder slangen som hävert för att suga upp smuts ur bottengruset och för att tömma ut vatten ur akvariet. Med vattenbytet tar man också bort urin och avföringsrester.

Traditionellt rekommenderas så kallade delvattenbyten i akvariet, och en bra regel för ett vanligt akvarium är att byta maximalt en tredjedel av vattnet varje vecka. Detta för att fiskar och växter mår inte bra av fluktuerande vattenvärden. Men inom växtakvaristiken förekommer det att man byter hälften av vattnet regelbundet varje vecka, samt att man vid varje vattenbyte tillsätter samma mängd gödningsmedel. Detta syftar till att få stabila och förutsägbara vattenvärden och gödningsnivåer. Metoden brukar förkortas EI efter engelskans Estimative Index. Tätare byten kan behövas ifall det är ett mindre akvarium med känsliga fiskar. Alla fiskar omges av ett slemskikt som fungerar ungefär som hornlagret i människans hud, och alltså skyddar mot bakterier, parasiter och kemikalier. Vid varje vattenbyte är det därför viktigt att använda avkloreringsmedel så att vattenbyten inte gör att fiskarna tappar detta slemskikt, och förlorar följaktligen en stor del av sitt immunförsvar. Hos friska fiskar återställs visserligen slemskiktet inom ett par veckor men intill dess är de relativt oskyddade mot infektioner och parasiter. Det är alltid bättre att byta en liten del av vattenvolymen ofta, än att byta en större del mer sällan.

Fiskar redigera

Detta avsnitt är en sammanfattning av Akvariefiskar.
 
Hane av segelfensmolly. Att det är en hane kan man se på att den har ett gonopodium, vilket honorna saknar.

Akvariefiskar är de fiskar, som genom sin storlek, härdighet, och förökningssätt klarar sig bra i akvarier. Viss betydelse har säkert också vackra färger och ett i övrigt intressant yttre. I allmänhet rör det sig om tropiska arter vilka kan odlas i stora antal till låg kostnad. Innan de tropiska arterna dök upp på den europeiska marknaden fångade akvaristerna ofta själva mindre och härdiga arter som spigg, elritsa, bitterling och dammruda som de höll med mer eller mindre framgång i så kallade vivarier eller (ofta hemgjorda och ganska spartanska) akvarier. Den första tropiska akvariefisken som importerades till Europa var makropoden eller paradisfisken (en labyrintfisk) som började odlas av Paul Matte i Tyskland i början av 1800-talet. (Den centralasiatiska guldfisken som kom tidigare räknas inte som tropisk.)

Andra djur redigera

I såväl sötvatten som saltvattensakvariet kan man ha andra djur utöver fiskarna. Det kan röra sig om olika mindre skaldjur såsom räkor, krabbor och mindre arter av kräftor. Sniglar och snäckor brukar man få in i akvariet ofrivilligt men det finns större arter av snäckor som är önskvärda av vissa akvarister. I sötvattensakvarier ser man emellanåt olika mindre grodarter men här gäller det att se till att dessa får en liten bit "land" att vila på. Saltvattensakvarister med intresse för korallrev ser ju naturligtvis till att ha olika koralldjur i sitt akvarium. Men som tidigare nämnts, det gäller ju att se till att olika djur och fiskar trivs tillsammans.

Artspridning redigera

Akvarieägandet har alltid påverkat miljön på olika sätt. Under 1930-talet släppte en tysk akvarist ut vattenpest i sjövatten och idag har denna mellanamerikanska/nordamerikanska växt spritt sig ända upp till vattnen runt Umeå. Tropiska fiskar klarar i allmänhet inte av en nordisk vinter utomhus i dammar och liknande, men det finns exempel på övervintrande koi-karp på en ö utanför Göteborg, samt andra biotopfrämmande karpar på olika platser i Sverige.

I flera delstater i USA är det förbjudet att ha pirayor i utomhusdammar, då man är rädd att de kan sprida sig till naturliga vattendrag, där de skulle kunna överleva.

Se även redigera

Källor redigera

  1. ^ Etymonline, uppslagsord ”-arium”
  2. ^ Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby;2019
  3. ^ ”akvarium - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/akvarium. Läst 21 mars 2022. 

Externa länkar redigera