Afrikas avkolonisering följde på andra världskriget då de koloniserade folken propagerade för självständighet och de koloniala makterna drog sig tillbaka från Afrika.[1]

En animerad karta som visar ordningen för afrikanska nationers självständighet, 1950–2011

BakgrundRedigera

 
Cecil Rhodes: Skämtteckning från Punch om projektet att bygga en järnväg mellan Kapstaden och Kairo.

Under Kapplöpningen om Afrika i slutet av 1800-talet delade de europeiska makterna upp Afrika och dess naturresurser mellan sig, bland annat vid Berlinkonferensen 1884-5. 1905 kontrollerades i princip hela Afrika av europeiska styrkor; det var enbart Liberia och Etiopien som var självständiga. Storbritannien och Frankrike kontrollerade störst områden, men även Tyskland, Spanien, Italien, Belgien och Portugal hade kolonier i Afrika. Denna kolonialism och imperialism ledde till bestående men för Afrika, med förlust av naturresurser som guld och gummi, ekonomisk ödeläggelse, kulturell förvirring, geopolitisk uppstyckning och politiskt förtryck. De europeiska länderna ursäktade ofta sitt beteende med hjälp av teorin om den vite mannens börda (begreppet härstammar från en dikt av Kipling), där det ansågs vara européernas skyldighet att "civilisera" de afrikanska folken.

OrsakerRedigera

Under andra världskriget hade invånarna i kolonierna stridit för sina kolonialmakter mot en okänd fiende, men utan att ett ord andats om självständighet för de afrikanska nationerna. De sydafrikanska premiärministrarna Henrik Verwoerd och B.J. Vorster stödde Adolf Hitler medan de flesta guvernörerna i de franska kolonierna var lojala mot Vichyregimen fram till 1943. Tysk krigspropaganda spelade roll i dessa brittiska koloniers motstånd mot brittiskt styre.

Det japanska imperiets erövringar i Fjärran Östern ledde till brist på råvaror som till exempel gummi och olika mineraler. Dessa råvaror fick då i stället hämtas från Afrika, vilket ledde till ökat välstånd för många i kolonierna. Då de europeiska farvattnen patrullerades av ubåtar, som ledde till att sjötransporter var riskfyllda, fanns det även ett incitament för att förädla råvarorna på plats i Afrika och flera lokala industrier grundades. Runt dessa industrier växte det upp nya städer och redan existerande städer blev ofta mycket större. Med en växande stadsbefolkning och industri utvecklades fackföreningar och dessutom så ökade läskunnigheten hos stadsbefolkningen, vilket i sin tur ledde till framväxten av tidningar, som ofta var förespråkare för självständighet.

 
Självständighetsdatum för de afrikanska länderna

1941 möttes den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill för att diskutera världen efter kriget. Resultatet av deras samtal var Atlantdeklarationen. Roosevelt krävde att i denna deklaration skulle inkluderas koloniernas autonomi. Direkt efter kriget så ansågs de afrikanska kolonierna vara "barn" och "omogna" och därför infördes demokratiskt styre enbart på lokal nivå.

Under 1930-talet hade kolonialmakterna stött en liten elit av ledare som hade utbildats i västerländska universitet. Bland dessa afrikanska ledare återfinns många nationalister som Kenyatta (Kenya), Kwame Nkrumah (Guldkusten, Ghana), Léopold Senghor (Senegal) och Houphouët-Boigny (Côte d'Ivoire) vilka sedermera blev ledare för självständighetssträvandena i sina respektive länder.

KonsekvenserRedigera

Det brittiska imperiet byggde till stor del på indirekt styre och åtskillnad mellan koloniserade och kolonisatörer. Det franska imperiet var mer centraliserat och inriktat på assimilation. Det ledde till att frigörelsen från Frankrike ofta blev våldsammare, illustrerat av till exempel Algeriets frigörelsekrig.[2] I vissa nybyggarkolonier fanns det bland nybyggarna ett utbrett missnöje mot införandet av ett demokratiskt styressätt.

Afrika efter avkoloniseringen har kännetecknats av politisk instabilitet, ekonomisk katastrof och en tung skuldbörda.

TidslinjeRedigera

Land Koloni Kolonialmakt Självständighetsdatum Första statschef
  Liberia   USA 26 juli 1847 Joseph Jenkins Roberts
  Sydafrikanska unionen  Förenade kungariket Storbritannien och Irland

31 maj 1910

Louis Botha
  Kungariket Egypten   Sultanatet Egypten

28 februari 1922

Fuad I
  Kejsardömet Etiopien   Italienska Östafrika   Kungariket Italien 31 januari 1942 Haile Selassie I
  Emiratet Cyrenaica   Allierad militär administration (Libyen)   Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 1 mars 1949 Idris I
  Kungariket Libyen 24 december 1951 Idris I
  Sudan    Anglo-egyptiska Sudan 1 januari 1956 Ismail al-Azhari
  Tunisien   Franska protektoratet Tunisien   Fjärde franska republiken 20 mars 1956 Muhammad VIII al-Amin
Habib Bourguiba
  Marocko
  • 2 mars 1956
  • 7 april 1956
  • 10 april 1958
  • 4 januari 1969
  • 14 november 1975
Mohammed V
  Ghana   Guldkusten   Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 6 mars 1957 Kwame Nkrumah
  Guinea   Fjärde franska republiken 2 oktober 1958 Sékou Touré
  Kamerun
  • 1 januari 1960
  • 1 juni 1961
  • 1 oktober 1961
Ahmadou Ahidjo
  Togo   Franska Togoland   Femte franska republiken 27 april 1960 Sylvanus Olympio
  Mali   Malifederationen 20 juni 1960 Modibo Keita
  Senegal   Malifederationen 20 juni 1960 Léopold Senghor
  Madagaskar   Franska Madagaskar 26 juni 1960 Philibert Tsiranana
  Kongo-Léopoldville   Belgiska Kongo   Belgien 30 juni 1960 Joseph Kasa-Vubu och Patrice Lumumba
  Somalia
  • 26 juni 1960
  • 1 juli 1960
  Somaliland   Somalia   Somalia 18 maj 1991 Abdirahman Ahmed Ali Tuur
  Republiken Dahomey
  • 1 augusti 1960
  • 31 juli 1961
Hubert Maga
  Niger   Femte franska republiken 3 augusti 1960 Hamani Diori
  Republiken Övre Volta 5 augusti 1960 Maurice Yaméogo
  Elfenbenskusten 7 augusti 1960 Félix Houphouët-Boigny
  Tchad 11 augusti 1960 François Tombalbaye
  Centralafrikanska republiken 13 augusti 1960 David Dacko
  Republiken Kongo 15 augusti 1960 Fulbert Youlou
  Gabon 17 augusti 1960 Léon M'ba
  Nigeria   Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
  • 1 oktober 1960
  • 1 juni 1961
  • 1 oktober 1961
Nnamdi Azikiwe
  Mauretanien   Femte franska republiken 28 november 1960 Moktar Ould Daddah
  Sierra Leone Sierra Leone   Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 27 april 1961 Milton Margai
  Tanganyika   Tanganyikaterritoriet 9 december 1961
  Kungariket Burundi   Belgien 1 juli 1962 Ntare V
  Rwanda 1 juli 1962 Grégoire Kayibanda
  Algeriet   Franska Algeriet   Femte franska republiken 3 juli 1962 Ahmed Ben Bella
  Uganda   Protektoratet Uganda   Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 9 oktober 1962 Milton Obote
  Kenya   Kenyakolonin 12 december 1963 Jomo Kenyatta
  Folkrepubliken Zanzibar och Pemba   Sultanatet Zanzibar 12 januari 1964 Abeid Karume
  Malawi   Nyasaland 6 juli 1964 Hastings Kamuzu Banda
  Zambia   Nordrhodesia 24 oktober 1964 Kenneth Kaunda
  Gambia   Gambiakolonin 18 februari 1965 Dawda Kairaba Jawara
  Rhodesia
  Zimbabwe
  Sydrhodesia 11 november 1965 (officiellt inte erkänd)
17 april 1980 (erkänd)
Ian Smith (officiellt inte erkänd)
Robert Mugabe (erkänd)
  Botswana   Bechuanalandprotektoratet 30 september 1966 Seretse Khama
  Lesotho   Basutoland 4 oktober 1966 Leabua Jonathan
  Mauritius   Brittiska Mauritius 12 mars 1968 Veerasamy Ringadoo
  Swaziland Brittiska Swaziland 6 september 1968 Sobhuza II
  Ekvatorialguinea   Spanska Guinea   Kungariket Spanien 12 oktober 1968 Francisco Macías Nguema
  Guinea-Bissau   Portugisiska Guinea   Tredje portugisiska republiken 24 september 1973 (officiellt inte erkänd)
10 september 1974 (erkänd)
Luís Cabral
  Folkrepubliken Moçambique   Portugisiska Östafrika 25 juni 1975 Samora Machel
  Kap Verde   Portugisiska Kap Verde 5 juli 1975 Aristides Pereira
  Komorerna   Franska Komorerna   Femte franska republiken 6 juli 1975 Ahmed Abdallah
  São Tomé och Príncipe   Portugisiska São Tomé och Príncipe   Tredje portugisiska republiken 12 juli 1975 Manuel Pinto da Costa
  Folkrepubliken Angola   Portugisiska Västafrika 11 november 1975 Agostinho Neto
  Sahariska arabiska demokratiska republiken1 17 februari 1976 El-Ouali Mustapha Sayed
  Seychellerna Brittiska Seychellerna   Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 29 juni 1976 James Richard Marie Mancham
  Djibouti   Franska Afar- och Issaterritoriet   Femte franska republiken 27 juni 1977 Hassan Gouled Aptidon
  Namibia   Sydvästafrika   Sydafrika 21 mars 1990 Sam Nujoma
  Eritrea   Etiopiens Övergångsregering Mall:Landsdata Ethiopia Transitional Government of Ethiopia 24 maj 1993 Isaias Afwerki
  Sydsudan   Södra Sudan   Sudan 9 juli 2011 Salva Kiir Mayardit

1 Det spanska kolonialstyret över Västsahara to de facto slut när territoriet delades mellan Mauretanien och Marocko (som annexerade hela området 1979) och den utropade självständigheten av Sahariska arabiska demokratiska republiken är till dags dato ineffektiv. Eftersom Spanien inte har någon legal rätt att ge bort Västsahara, så anses enligt internationell rätt territoriet fortfarande vara under spanskt styre; men det styrs de facto av Marocko.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Decolonisation of Africa, 20 februari 2022.

NoterRedigera

  1. ^ Engelska Wikipedia anger följande källa: Birmingham, David (1995). The Decolonization of Africa. Routledge. ISBN 1857285409. 
  2. ^ Nationalencyklopedin, på internet, 3 november 2009, uppslagsord: avkolonisering

Tryckta källorRedigera

  • Michael Crowder, The Story of Nigeria, Faber and Faber, London, 1978 (1962)
  • Understanding Contemporary Africa, April A. Gordon and Donald L. Gordon, Lynne Riener, London, 1996
  • Vincent B. Khapoya, The African Experience, Prentice Hall, Upper Saddle River, NJ, 1998 (1994)
  • Ali A. Mazrui ed. General History of Africa, vol. VIII, Unesco, 1993
  • Kevin Shillington, History of Africa, St. Martin's Press, New York, 1995 (1989)