Afghanistans historia kan spåras mycket långt tillbaka i tiden. Redan 9-6000 f.Kr bedrevs det jordbruk och boskapsskötsel i området och på 4000-talet fanns där en storartad stadskultur. Genom sitt läge mellan Syd-, Väst och Centralasien har området varit viktigt för handeln och mottagit kulturella influenser från många håll. Området har många gånger invaderats av stormakter och mera tillfälliga erövrare men också varit centrum för riken som varit mycket större än det nuvarande Afghanistan. Landet Afghanistan som vi känner det grundades år 1747, var under en del av 1800-talet brittiskt protektorat och blev självständigt år 1919. År 1979 invaderades landet av Sovjetunionen till stöd för en svag kommunistisk regering. Sedan dess har det ständigt pågått krig mot invasionstrupper och mellan inhemska styrkor, och sedan 2001 har USA stora militära styrkor i landet.

Forntiden–antikenRedigera

Det område som nu är Afghanistan har varit befolkat redan under äldre stenåldern. I den norra delen av landet har man hittat 50 000 år gamla lämningar av en människa tillsammans med verktyg. I samma område fanns under yngre stenåldern (9 000 - 6 000 f.Kr) en kultur baserad på jordbruk och boskapsskötsel. Vid Helmandflodens delta i Sistanbäckenet, som idag delas mellan Iran och Afghanistan, uppstod på 4000-talet f.Kr. stadskulturen Shar-e Sokhta som utvecklades till en av de största stadsbildningarna mellan Persien och Indien.[1]

En del av den iranska världenRedigera

De indoeuropeiska arierna bosatte sig i Afghanistan någon gång under 2000-talet f.Kr. och sedan dess är områdets historia nära sammanknuten med den övriga iranska världen. 529 f.Kr. erövrades området av perserkungen Kyros den store och kom att ligga under det akemenidiska riket under 200 år. Riket var uppdelat i relativt självständiga provinser, varav fem i nuvarande Afghanistan. Under denna tid utvecklades handelsnätverket Sidenvägen, och en av dess leder gick över Balkh, huvudstaden i den persiska provinsen Baktrien. Balkh anses också vara hemstad för religionsstiftaren Zarathustra, vars religion zoroastrism kom att prägla det akemenidiska riket.[1]

Erövrare från Grekland, Indien och CentralasienRedigera

År 330 f.Kr. erövrades området av Alexander den store, som grundade flera grekiska kolonistäder, bland annat nuvarande Herat. Han stannade några år i Balkh och gifte sig med dottern till ståthållaren (satrapen) i Baktrien. Alexander strävade efter att åstadkomma en sammansmältning mellan erövrarna och de erövrade folken ochuppmanade sina soldater att också gifta sig med baktriska kvinnor.Detta lade grunden för en hellenistisk kultur med både grekiska och österländska influenser.[1]

 
Seleukos rike (grönt) år 301 f.Kr
 
Mauryariket cirka år 265 f.Kr. Riket sträcker sig från Afghanistan till Bangladesh/Assam och från Centralasien (Afghanistan) till Tamil Nadu/södra Indien.

Efter Alexanders död 323 f.Kr. bröts hans stora rike sönder och hans general Seleukos tog kontroll över den östra delen. Samtidigt växte Mauryariket fram i den norra delen av den indiska subkontinenten och lyckades snart ta kontroll över det seleukiska rikets sydöstra delar, inklusive nuvarande Afghanistan söder om Hindukush. Med Maurya-erövrarna kom den indiska kulturen till området, bland annat introducerade de buddhismen.[1]

 
Map of the Greco-Bactrian Kingdom at its maximum extent, circa 180 BC.

Området norr om Hindukush erövrades inte av Mauryariket utan stannade inom det seleukiska riket tills det år 230 f.Kr. bröts loss och bildade ett självständigt hellenistiskt kungadöme kallat Baktrien. Riket expanderade snabbt åt alla håll och nådde sin största utsträckning kring 170 f.Kr. Kungarna omvändes till buddhismen, och det skedde ett fruktbart kulturmöte mellan hellenism och buddhism. Det ideal som uttrycks i de flesta avbildningar av Buddha utvekclades i Baktrien och spreds så småningom till andra buddistiska folk. [1]


 
Kushanriket i sin största utsträckning, c:a 200 e.Kr.

Kring 100 f.Kr. invaderades området av centralasiatiska stamfolk. De upprättade Kushanriket som hade sin höjdpunkt under kung Kanishka på 200-talet e.Kr. Under 300-400-talen e.Kr. blev Bamiyan en vallfärdsort för buddhister och ett par av världens största buddhastatyer höggs ut ur klipporna.

Efter några århundraden av nomadinvasioner och instabil kontroll etablerades år 565 en buddhistisk turkdynasti som bestod till 871 e. Kr.[1]

MedeltidenRedigera

Arabisk invasionRedigera

Den islamiska expansionen nådde år 663 Kabul, som intogs av arabiska styrkor. Kungen fick dock behålla sin position efter att för stadensräkning ha övergått till islam och lovat betala årliga skatter.När erövrarna dragit vidare återgick befolkningen till buddhismen och man betalade inte heller de utlovade skatterna. Först 871, efter en ny arabisk ockupation, konverterade stadens invånare slutgiltigt till islam, och nästa år besegrade araberna det lilla kungadömet Bamiyan. Därmed blev området en del av den islamiska världen. Med den nya religionen följde ny byggnadskonst och diktkonst.[1]

Islamiska dynastierRedigera

 
Karta över det ghaznavidiska imperiet vid tiden för dess största utbredning.

Mellan 977 och 1186 regerades området av den turkisk-persiska Ghaznavid-dynastin. Mahmud Ghaznavi (regeringstid 998-1030) erövrade stora områden och under hans tid sträckte sig riket från Amu Darja till Indusdalen och Indiska oceanen, inklusive en del av det som idag är östra Iran. Vid sitt hov i huvudstaden Ghazni samlade Mahmud diktare och vetenskapsmän, bland andra den stora persiske diktaren Abul-Qasem Ferdowzi och vetenskapsmannen Abu Raihan al-Biruni. Ghazni blev ett centrum för litteratur på persiska och arabiska och för islamisk konst och arkitektur varav idag mycket litet finns kvar.[1][2]

 
Karta över det khwarezmitiska riket 11901220

Efter upprepade krig mot ghaznaviderna lyckades de persisktalande och muslimska ghoriderna inta Ghazniriket år 1186. Den mest kända ghorhärskaren var Mohammad av Ghor Med utgångspunkt från sin bas i Ghazni erövrade han norra Indien. Efter hans död 1206 lät en av hans generaler utropas sig till sultan i Delhi och grundade Delhisultanatet som fortlevde till 1526. Ett minnesmärke från Ghordynastin är den numera världsarvsförklarade minareten i Jam.[1]

Västra delen av nuvarande Afghanistan behärskades 1190-1220 av det turkisk-persiska khwarezmitiska riket.[3]

Mongolisk invasionRedigera

 
Det mongoliska imperiets utbredning från tiden för grundandet 1206 till uppdelningen i fyra khanat 1294

I början av 1220-talet invaderades området av de mongoliska stammar som enats av Djingis Khan. På kort tid erövrades, plundrades och förstördes Balkh, Bamiyan, Kabul, Ghazni och Herat.[1] Efter Djingis Khans död delades riket upp i flera khanat, som först hölls samman under en stor-khan men efter Kublai Khans död 1294 blev självständiga riken. Större delen av Afghanistan hörde till Ilkhanatet, och den östra delen inklusive Kabul till Tjagataikhanatet som på 1300-talet delades i två.[4][5][6] Ilkhanatets härskare tog upp mycket av den persiska kulturen och gjorde 1295 islam till statsreligion, och även den västra delen av Tjagataikhanatet övergav så småningom mycket av den mongoliska kulturen till förmån för islam. Båda khanaten försvagades och upplöstes under 1300-talet.[6]

På 1380-talet erövrades området av den turk-mongoliske härskaren Timur Lenk. Med utgångspunkt från sin huvudstad Samarkand skapade han ett sammanhängande rike från Indus till Svarta havet. Efter hand död 1405 splittrades hans välde genom strider mellan hans ättlingar, timuriderna. Den västra delen hade under 1400-talet sin huvudstad i Herat.[7][1]

Både Djingis Khan och Timur Lenk var mycket grymma i sin krigföring och genomförde stora massakrer mot befolkningen i de erövrade områdena. Under Timur Lenks son Shah Rohk (regeringstid 1405-1447) blev timuridrikets huvudstad Herat ett centrum för persisk litteratur och konst. Den mest framstående poeten var Abd al-Rahman Jami. I början av 1500-talet erövrades timuridriket av det persiska safavidiska iimperiet.[1][7]

Mellan Mogulriket och PersienRedigera

Babur bildar MogulriketRedigera

 
Mogulriket omfattade 1707 större delen av nuvarande Afghanistan

Östra delen av nuvarande Afghanistan erövrades år 1504 av mogulfursten Babur, som härstammade från både Djingis Khan och Timur Lenk.[1] När han 1526 erövrade Delhi blev området kring Kabul en del av Mogulriket. Perserna behärskade västra delen kring Herat medan kontrollen över Kandahar växlade mellan de båda imperierna.[8] Området norr om Hindukush behärskades av de uzbekiska khanaten i Chiva och Buchara.[9]

 
Hotakiriket i sin största utsträckning 1722-1729

Hotakiriket 1709–1738Redigera

I april 1709 ledde Mirwais Khan Hotak (1673–1715) i Kandahar ett framgångsrikt uppror mot det av safaviderna styrda Persien och utropade provinsen Kandahar till ett självständigt kungadöme. Han tillhörde det största pashtunska stamförbundet Ghilzai. [10] Riket utvidgandes under hans son Mahmud Hotaki som 1722 utropade sig till shah över Persien.[11] Hans efterträdare förlorade Persien till Nadir Shah, ledare för afshariderna, och drog sig tillbaka till vad som nu är västra Afghanistan. 1738 intog Nadir Shah Kandahar, och Hotaki-dynastins tid var över.[8]

Persiskt styre 1738-1747Redigera

Persiens härskare Nadir Shah fortsatte sitt fälttåg och erövrade 1738-1739 Ghazni, Kabul och Lahore från Mogulriket[8]. De inbördes fientliga pashtunska stammarna i nuvarande Afghanistan enades för att bekämpa honom, men upproret slogs ned och Nadir Shah tvångförflyttade en del av de upproriska stammarna till områden som än i dag bebos av deras ättlingar. 1747 dödades Nahir Shah av sina egna officerare. Därefter bröt Ahmed Durrani loss Afghanistan som ett självständigt rike.[1]

Durrani-dynastin 1747-1818Redigera

 
Ahmed Durranis afghanska rike 1747

Ahmed Durrani tillhörde den pashtunska stammen Abdali. Han var bara 25 år gammal när han efter Nahir Shahs död blev utsedd till överhuvud för sin stam och fick hederstiteln Durr-e Dauran ("Pärlornas pärla").[12][1] Abdali-stammen tog då namnet Durrani. Ahmed Durrani räknas idag som den afghanska statens grundare. Han hade ambitionen att bygga ett imperium, invaderade Indien flera gånger och plundrade Delhi, Amritsar och Agra. Han dog 1772 och efterträddes av sin son Timur Shah Durrani som 1775 flyttade huvdstaden från Kandahar till Kabul.[9]

Kring 1800 började riket falla samman, och utan stark överhet förvandlades stam- och klanhövdingar till självsvåldiga krigsherrar. Att den svaga afghanska staten alls kunde bestå under 1800-talet var en effekt av stormaktsrivaliteten mellan Storbritannien och Ryssland, där Afghanistan kom att fungera som buffert.[9]

"Det stora spelet" mellan Storbritannien och RysslandRedigera

År 1818, efter ett par decennier av oro och tronstrider, upphörde det afghanska riket att existera som en sammanhållen enhet[13], men återskapades av Dost Muhammed av Barakzaiklanen som utropades till emir, enligt olika källor 1823[14] eller 1826[13]. Hans ättlingar fortsatte att styra Afghanistan fram till 1973, men under 1800-talet var deras makt mycket inskränkt av närheten till de båda stormakterna Ryssland och Storbritannien, som hade etablerat sitt välde i Brittiska Indien.

Det rysk-persiska kriget ledde till att Persien 1813 förlorade större delen av Kaukasus till Ryssland. Därefter följde ett århundrade av upprepade krig som hade sin grund i Rysslands och Storbritanniens rivalitet om herraväldet över Centralasien.

Krig och gränsdragningarRedigera

I det första anglo-afghanska kriget 1839-1842 erövrades Kabul av trupper från Brittiska Indien. Britterna avsatte Dost Muhammed som ansågs ha för goda kontakter med Ryssland och utsåg en tidigare Durranihärskare Shah Shuja till emir. Vintern 1842 led de brittiska trupperna ett förkrossande nederlag under en reträtt genom bergen. Britterna intog sedan Kabul ytterligare en gång men accepterade därefter Dost Muhammed som återinsattes och regerade som emir fram till sin död 1869.[13]

Efter kriget tog Storbritannien gradvis kontroll över det försvagade Afghanistans områden mellan Hindukush och Indus, och erövrade 1859 Baluchistan, vilket innebar att Afghanistan förlorade tillgång till kust.[15]

 
Brittisk karta från 1860, när Baluchistan avskiljts från Afghanistan

Det andra anglo-afghanska kriget 1878-1880 ledde till att Storbritannien tog kontrollen över det strategiskt viktiga Khyberpasset mellan Afghanistan och Brittiska Indien och över Afghanistans utrikespolitik och handel. Afghanistan blev i praktiken ett brittiskt protektorat.[15]

1884 -85 tog Ryssland kontrollen över oasen Merv i det turkmenska området norr om Afghanistan vilket innebar att ryska trupper stod mycket nära det som utan formellt erkänd gräns ansågs höra till Afghanistan. När ryssarna fortsatte med att erövra oasen Panjdeh gick afghanska styrkor till motattack. Ryssland och Storbritannien kom då överens om en gränsdragning som tvingades på den afghanska regeringen. Afghanistan förlorade mycket territorium och gränsen drogs där den fortfarande går, utmed floden Amu Darja.[13]

Det otillgängliga området mellan Ryska Centralasien och Brittiska Indien delades 1895-96 mellan de båda stormakterna som bestämde att en smal landremsa, Wakhankorridoren, skulle vara en del av Afghanistan för att undvika gemensam gräns. Den afghanska emiren hade inget annat val än att acceptera överhögheten över området, som var oroligt och beboddes av kirgisiska stammar.[13]

Som gräns mellan Brittiska Indien och Afghanistan drog Storbritannien år 1893 Durandlinjen, vilket innebar att en stor del av pashtunernas kärnområde inte längre tillhörde Afghanistan. Gränsen drogs rakt igenom områden som traditionellt användes av årligen migrerande pashtunska nomader.[16] Den permanentades 1907 genom ett avtal mellan Ryssland och Storbritannien, utan att den afghanska regeringen var tillfrågad.[15]

 
Afghanistan 1893 innan Durandlinjen drogs

"Järnemiren" Abdur Rahman 1880-1901Redigera

Dost Muhammeds sonson Abdur Rahman accepterade Afghanistans roll som buffertstat och tog sig med engelsmännens stöd uppgiften att ena det splittrade stamsamhället till en modern nation med stark centralmakt. För detta använde han mycket hårda metoder, och fick ekonomiskt och militärt stöd från Storbritannien.[9] Han tvångsförflyttade pashtunska stammar från landets södra delar till nordligare områden som beboddes av andra folk än pashtuner och han skapade en centralstyrd administration som inte byggde på traditionella stam- och klanlojaliteter.[13][14] Denna politik ledde till 40 uppror, varav flera kan klassas som inbördeskrig. På grund av sina brutala metoder och sin taktik av "söndra och härska" är han idag känd som "järnemiren".[16]

Hazarerna i de centrala högländerna gjorde uppror för att försvara sin självständighet men besegrades och tvingades avstå mycket av sin mark till ditflyttade pashtuner och pashtunska kuchi-nomader. Resultatet av ett andra uppror blev vad som av flera källor kallas ett folkmord[17][18], som utplånade uppskattningsvis 60 procent av den hazariska folkgruppen.[19] Abdur Rahman utnyttjade de huvudsakligen sunnimuslimska pashtunernas religiösa avståndstagande från de shiamuslimska hazarerna.[19][20] Han skickade 1890 en stor armé till Hazarajat, bestående av 40-50 000 regeringssoldater till fots och till häst, 100 000 civila pashtuner samt ett antal brittiska rådgivare. Hazarerna fördrevs från sina hem, massakrerades eller tillfångtogs och såldes som slavar, och det finns vittnesmål om att emiren lät bygga torn av dödade hazarers huvuden för att avskräcka andra från att göra uppror.[20]

Abdur Rahman arbetade för att modernisera Afghanistan, bjöd in utländska läkare, ingenjörer och tryckare och sökte europeisk rådgivning om sådant som transportsystem och bevattning. Han uppmuntrade också etablering av små tillverkningsindustrier och importerade europeisk teknisk utrustning.Samtidigt ville han inte bygga järnvägar eftersom han befarade att det skulle underlätta för utländsk militär att ta överlandet. Med vissa undantag i Kabul utvecklade han heller inget modernt utbildningssystem.[13][16]

Reformer under Habibullah KhanRedigera

Abdur Rahmans son Habibullah efterträdde sin far som emir år 1901. Han ville reformera landet med andra metoder än sin far. Han humaniserade rättssystemet och upplöste den fruktade hemliga polisen, och han bidrog till att starta en nationalistisk tidning som blev en plattform för reformer. 1903 öppnades landets första gymnasieskola och 1913 landets första statliga sjukhus.[16]

Under första världskriget lyckades Habibullah hålla Afghanistan neutralt trots påtryckningar att stödja Turkiet och Tyskland mot britterna. Han mördades år 1919 och det tros ha berott på den politiken.[16] Han efterträddes av sin son Amanullah.

Självständigheten 1919 - 1979Redigera

Krig om DurandlinjenRedigera

 
Dagens Afghanistan med gränser fastslagna 1919

Tredje anglo-afghanska kriget 1919 inleddes med att den nye emiren Amanullah Khan utropade Afghanistans självständighet. För att återvinna de förlorade pashtunska områdena uppmuntrade han och stödde uppror på den brittiska sidan av gränsen. Britterna svarade med flygbombningar av Kabul och Jalalabad. Kriget ledde till fredsfördraget i Rawalpindi, som innebar att den tidigare omtvistade Durandlinjen etablerades som gräns mot Brittiska Indien och att Afghanistan blev en oberoende stat.[15]

Fredsfördraget i Rawalpindi 1919 innebar att Afghanistan blev självständigt från Storbritannien. År 1923 antogs en ny konstitution och 1926 antog Amanullah titeln kung och Afghanistan blev ett kungadöme.[21][22] Trots fredsfördraget motsatte sig Amanullah Durandlinjen, som skar rakt igenom det område som beboddes av pashtunska stammar och hade varit platsen för en mängd uppror mot britterna sedan gränsen drogs. När han försökte åstadkomma en återförening av området, svarade Storbritannien med en brutal insats för att pacificera den nordvästra gränsprovinsen i nuvarande Pakistan. Under ett fem dagar långt slag 1920 dog två tusen brittiska och indiska soldater och fyra tusen afghanska stamkrigare. Ännu 2018 har Afghanistan inte accepterat Durandlinjen som en internationell gräns, och den har bidragit till dåliga relationer mellan Afghanistan och Pakistan.[15][23]

Reformer och upprorRedigera

 
Drottning Soraya, Kemal Atatürk och kung Amanullah i Ankara 1928

Amanullah Khan drev under sin regeringstid igenom omfattande moderniseringsreformer, startade skolor för både pojkar och flickor, avskaffade de strikta traditionella klädkoderna för kvinnor, initierade en ny författning och åstadkom intensifierad handel med både Europa och andra delar av Asien. Han var gift med den västerländskt utbildade Soraya Tarzi som tog aktiv del i regeringsarbetet. 1928 gjorde kungaparet en resa genom Europa och lät sig bland annat inspireras av Kemal Atatürks omfattande omdaning av Turkiet. Detta orsakade en motreaktion bland landets konservativa, särskilt traditionalistiska ledare bland klanerna på landsbygden. För att undergräva kungafamiljens ställning spreds bilder av den "oislamskt" obeslöjade drottningen.[16]

Amanullah ville stärka statens roll och upphävde stamledarnas och andra traditionella makthavares privilegier. Han försökte också åstadkomma större statlig kontroll av handel och tullar. I november 1928 utbröt ett uppror i Jalalabad, där Shinwaristammen förlorat sina tidigare stora smugglingsinkomster. Kungafamiljen flydde och Amanullah abdikerade i början av 1929 till förmån för sin bror Inayatullah Khan. Tre dagar senare störtades Inayatullah av den tadzjikiske upprorsledaren Habibullah Kalakâni (även kallad Bacha Saqqao, "vattenbärarens son") som utropade sig till emir.[24][16]

Som del av Habibullah Kalakânis reformfientliga politik avskaffades bland annat utbildning för kvinnor.

Amanullah Khans farbror och krigsminister, Mohammed Nadir samlade en armé av stamkrigare i gränstrakterna söder om Kabul. Nio månader efter Amanullahs abdikation intog Mohammad Nadir Kabul och tvingade Habibullah Kalakani att förhandla om vapenstillestånd.[25] Kalakani och andra upprorsledare greps och hängdes.[26] Därefter tog Mohammed Nadir över makten och utropade sig till kung av Afghanistan i oktober 1929. Han avskaffade många av Amanullahs reformer men genomförde samtidigt en viss modernisering. En lag på obligatorisk sexårig skolgång antogs, men efterlevdes inte i praktiken. Afghanistans första universitetsutbildning och landets första affärsbank startades, vägnätet förbättrades och man byggde den första väg som förband Kabul med norra Afghanistan.[16]

Mohammad Nadir mördades 1933 och efterträddes av sin son Mohammed Zahir Shah.[16]

Mohammed Zahir Shahs regeringstidRedigera

Mohammed Zahir Shah var bara 19 år gammal när han blev kung efter sin mördade far. Under hela hans 40-åriga regeringstid låg makten i landet hos kungafamiljen. Fram till 1953 styrdes landet i praktiken av kungens farbröder och 1953-62 var hans kusin prins Mohammed Daoud Khan premiärminister. Hela Mohammed Zahirs regeringstid präglades av en långsam reformtakt, som undvek att provocera konservativa grupper. Afghanistan inträdde i Nationernas förbund 27 september 1934 och förhöll sig både alliansfritt och neutralt under andra världskriget.[16]

Konflikten om delningen av de pashtunska områdena blev återigen aktuell 1948, när Pakistan hade blivit självständigt och övertagit de områden Afghanistan förlorat till Indien när Durandlinjen drogs. Afghanerna ville dra en ny gräns eller som alternativ skapa en ny pashtunsk stat. år 1950 och 1951 gick pashtunska stamkrigare flera gånger över den pakistanska gränsen och försökte plantera pashtunska flaggor längs Indusfloden i Pakistan. Pakistan svarade med ett tre månaders totalstopp av petroleumexporten till Afghanistan. Afghanistan vändes sig då till Sovjetunionen, ingick ett fyraårigt handelsavtal och öppnade norra Afghanistan för sovjetisk olje- och gasprospektering. På bara två år fördubblades den afghansk-sovjetiska handeln.[16]

Preminärminster Mohammed Daoud drev den pashtunska frågan mycket hårt och efter nya oroligheter stängde Pakistan åter gränsen. Afghanistan gjorde vissa försök att få till ett försvarssamarbete med USA. Försöken misslyckades, på grund av konflikten med USA:s allierade Pakistan och Afghanistans nära band med Sovjetunionen. I stället utökades samarbetet med Sovjetunionen och resten av det dåvarande Östblocket i Europa till att omfatta även militära leveranser och utbildning. Under 1950- och 1960-talen var Afghansitan ett av världens mest biståndsberoende länder, räknat per invånare. Mellan 1950 och 1970 kom 50 procent av biståndet från Sovjetunionen och och 30 procent från USA.[16]

Med hjälp av lån från Sovetunionen gjordes under 1960-talet stora infrastuktursatsningar. Vägar byggdes mellan Herat och Kandahar och mellan Sovjetunionen och Kabul, inklusive den 2,7 kilometer långa Salangtunneln genom Hindukush på drygt 3 300 meters höjd.[16] Flera flygfält byggdes, bland dem Kabuls internationella flygplats som invigdes och banade väg för ökad turism till landet. En stor del av de sovjetiska lånen skulle återbetalas med naturgas från de stora fyndigheter som upptäckts år 1960, och 1967 invigdes en gasledning under gränsfloden Amu Darja. En mindre del av gasen användes till en konstgödselfabrik utanför Mazar-e-Sharif.[16]

Även USA bidrog med lån till stora vägar, utbildningsprojekt, flygplatser med mera.[16] Under 1950-talet konstruerade det amerikanska byggföretaget Morrison-Knudsen Kajakidammen i Helmandfloden och Arghandabdammen i angränsande Kandahar vilket resulterade i ett av världens största ökenbevattningsprojekt.[27][28][29] Andra stora utvecklingsaktörer var Västtyskland, Japan och Kina.[16]

Motsättningarna kring gränsen mot Pakistan fortsatte, och 1960 och 1961 gick beväpnade afghaner över gränsen.Pakistan svarade med att återigen stänga gränsen, vilket ledde till ytterligare ekonomiskt närmande mellan Afghanistan och Sovjetunionen. Konflikten med Pakistan och de avbräck den betydde för handeln gjorde att preminiärministern prins Daoud tvingades avgå år 1963.[16] Året därpå ratificerades en ny författning skriven av afghaner utbildade utomlands på uppdrag av kungen. Den nya författningen som fastslog ett mer parlamentariskt statsskick med en form av konstitutionell monarki, dock med fortsatt kungligt inflytande i politiken.[30] Ett tvåkammarsystem infördes och kvinnors lika rättigheter och rösträtt fastslogs.1965 hölls landets första parlamentsval, som var personval eftersom politiska partier inte var tillåtna.[16] Den verkställande makten gavs i konstitutionen en fortsatt dominant roll vilket banade väg för ständiga konflikter mellan regeringen, och därmed kungahuset, och den folkvalda församlingen. Nya lagar och reformer fördröjdes eller urholkades när de två sidorna ständigt hamnade i dödläge.[30]

1971 drabbades landet av svår torka, som varade i två år och dödade tusentals människor. Staten reagerade för sent och myndigheterna agerade inkompetent, vilket ledde till stort missnöje. Den tidigare premiärministern prins Daoud tog tillfället när kung Zahir år 1973 var utomlands för en operation.Han tog makten en oblodig militärkupp och utropade Afghanistan till republik och sig själv till president.[16]

Republiken Afghanistan 1973-1978Redigera

Huvudartikel: Republiken Afghanistan

17 juli 1973, medan kung Mohammed Zahir Shah befann sig i Europa, genomförde Mohammed Daoud Khan en statskupp och grep själv makten. Monarkin avskaffades och Daoud Khan lät bilda Republiken Afghanistan och utropa sig själv till president. Hans regeringstid uppvisade en mycket snabb och radikal modernisering av samhället, som dock inte nådde långt utanför storstäderna.

Demokratiska Republiken Afghanistan 1978-1992Redigera

Genom en statskupp 1978, kallad aprilrevolutionen, kom det afghanska kommunistpartiet till makten. Dess ledare Noor Mohammed Taraki blev ny president, och genomförde marxistiska förändringar av statsapparaten samt allierade sig nära med Sovjetunionen. Kvinnoemancipation, avskaffande av feodalismen, förstatligande av större företag, sekularisering, samt jordreform, blev uttalade mål av landets nya höga herrar.

Medlen för reformeringen av det afghanska samhället var våldsamma och starkt impopulära bland landets invånare. Snabbt efter det kommunistiska maktövertagandet började ett sammelsurium av olika lokala motståndsgrupper överallt inom landet att föra en väpnad kamp mot centralregeringen i Kabul. Motståndsmännen blev kända under det gemensamma namnet mujahedin, dvs trons(islams) krigare. Dessa stöddes av Pakistan och större delen av Västvärlden. Taraki sökte då hjälp av Sovjet att bekämpa mujahedin, men Moskvaregeringen var först kallsinniga till att skicka militär hjälp.

En intern maktkamp mellan de två fraktionerna inom kommunistpartiet; de hårdföra Khalqisterna och de mer moderata Parchamisterna, ledde till att Taraki kvävdes till döds sommaren 1979 med generalstabschefen och premiärministern Hafizullah Amins goda minne. Amin, Tarakis förtrogne storvisir, utropade sig till ny president. Han förklarade en mer islamisk kurs inom politiken för att minska mujahedins inflytande. Mot mujahedin utropades jihad, vilket också yttrade sig i utrensningar inom kommunistpartiet, samt mord och massarresteringar på politiska motståndare. Amin förde samtidigt en märkbart försonlig utrikespolitik mot Pakistan och USA, vilket Sovjetunionen såg som ett hot mot sitt inflytande i Afghanistan. Julen 1979 invaderades landet av Sovjetunionen och Amin störtades och dödades. Parchamisten Babrak Karmal insattes som ny president.

Lydregimen fortsatte med sovjetisk hjälp det brutala inbördeskriget mot mujahedin, liksom regimens försök att framstå som en from men sekulär kraft.

Ockupationer och inbördeskrig sedan 1979Redigera

Islamska staten Afghanistan 1992-1996Redigera

Islamska emiratet Afghanistan 1996-2001Redigera

Sovjetunionen drog sig till sist tillbaka, vilket ledde till en snabb seger för oppositionsgrupperna, och huvudstaden Kabul föll tidigt 1992 (se vidare afghansk-sovjetiska kriget).

De inbördes stridande motståndarna till kommunistregimen angreps sedermera av den pakistanskstödda talibanmilisen, som sedan i sin tur har störtats genom en amerikansk invasion av landet till följd av händelserna i New York 11 september 2001.

Tiden efter 2001Redigera

11 september-attackerna 2001 föranledde USA att ånyo att kräva Usama bin Ladin utlämnad. Regimen i Kabul tog avstånd från terrorattackerna efter påtryckningar från Pakistan. Afghanistan erbjöd sig att utlämna bin Laden om USA kunde presentera bevis för att denne hade planerat attackerna. USA avvisade kravet.[källa behövs]

Afghanistan angreps 7 oktober 2001 av USA. Kriget ledde till att talibanregimen avsattes. Målet var enligt USA att tillfångata eller döda Usama bin Ladin. I december 2001 hade invasionsstyrkorna tagit kontroll över Afghanistan. Vid årsskiftet enades afghanska ledare, talibanmotståndare, vid en konferens i Bonn om att bilda en interimsregering under Hamid Karzai. 2002 hölls ett traditionellt Loya jirga för att dra upp riktlinjer för landets framtid efter Taliban.[källa behövs]

I slutet av 2001 tog FN:s säkerhetsråd initiativ till den fredsbevarande styrkan International Security Assistance Force (ISAF). Styrkans mandat var att bistå president Karzais regering att upprätthålla lag och ordning samt att återuppbygga landets infrastruktur. [ifrågasatt uppgift] Under 2005 ingick USA och Afghanistan ett avtal om samverkan, vilket band samman de båda länderna i en långvarig relation. Samtidigt har det internationella samfundet bidragit med flera miljarder USA-dollar för att återuppbygga landet.[källa behövs]

Efter invasionen 2001 fortsatte USA att ha ett stort antal soldater i Afghanistan och att lägga ned mycket stora summor pengar på kriget. I december 2019 avslöjade tidningen Washington Post att ledande generaler, politiker och statstjänstemän under denna tid medvetet förde den amerikanska allmänheten bakom ljuset genom att hävda framgångar som inte stämde med verkligheten och genom att förneka att kriget inte gick att vinna. Tvärt emot sina uttalade intentioner och sina försäkringar till allmänheten har man inte lyckats bromsa korruptionen eller opiumhandeln och inte heller lyckats bygga upp en fungerande afghansk militär- eller poliskår. Totalt har mer än 775 000 amerikanska soldater tjänstgjort i Afghanistan under perioden 2001-2019, många av dem i flera omgångar. USA:s försvarsdepartement anger att 2300 soldater har dödats och 20 000 sårats i strid.[31] Chefen för FN:s Afghanistansats (Unama) Tadamichi Yamamoto skriver i december 2019 att minst 100 000 civila har dödats eller skadats i kriget sedan 2009 när Unama började dokumentera dödsfall och skador bland civilbefolkningen.[32]

2002–2014 styrdes Afghanistan av president Hamid Karzai. Denne handplockades från början av Bush-administrationen för att leda en övergångsregering efter talibanernas fall. Presidentval hölls 9 oktober 2004. Över 10 miljoner afghaner registrerade sig för att rösta. 17 kandidater utmanade interimspresident Karzai. Flera av dessa hävdade att valfusk förekom och manade till valbojkott. En oberoende kommission fastslog att valfusk hade förekommit, dock inte i en sådan omfattning att valets utgång hade påverkats. Karzai fick 55,4 procent av rösterna. Valet var det första i Afghanistan sedan val till parlamentet 1969. I Karzais regering ingick medlemmar ur Norra alliansen och andra regionala och etniska grupper. Exkungen Mohammed Zahir Shah återflyttade till Afghanistan, men saknade utsikter att bli återinsatt. Zahir Shah avled 23 juli 2007. Landets nya författning trädde i kraft 4 januari 2004. [källa behövs]

Våldet trappades upp inför valet 18 september 2005. Inom tio dagar i maj dödades den uttalat antitalibanske ledaren för det islamska rådet, Mawlawi Abdullah Fayaz och polischefen i Kabul, Akram Khakraizwall. En internationell givarkonferens arrangerades i London den 1 februari 2006 där Afghanistan fick löfte om 10 miljarder amerikanska dollar. Hårda strider har rasat mellan de Natoledda ISAF-styrkorna och motståndsgrupper (bland andra talibaner) sedan mars 2006. Den 12 maj 2007 dödades en av talibanernas befälhavare Mulla Dadullah Akhund i Helmand. I en vedergällningsaktion 23 juli svarade talibaner med att tillfångata och föra bort 23 sydkoreanska missionärer.[källa behövs] Talibanrörelsen gick under jorden för att senare återkomma. År 2008 kontrollerade talibanerna 10 procent av landet År 2019 uppskattade Svenska Afghanistankommittén att talibanerana fanns i nästan hela landet och att regeringen och talibanerna vardera kontrollerade 20-30% av landet medan övriga områden var föremål för konstanta aktiv dispyter.[33]

 
Hamid Karzai svärs in som president 7 december 2004.

2014 hölls ett nytt presidentval. Efter en utdragen process med ömsesidiga beskyllningar om valfusk fastställdes ett valresultat genom förhandlingar i oktober 2014. Resultatet blev att de två huvudkandidaterna till presidentposten delade upp makten mellan varandra. Ashraf Ghani utsågs till president och Abdullah Abdullah blev regeringschef. Resultatet blev en regering där de båda ledarna delade på departementen och där samarbetet och koordineringen fungerade dåligt.[34]

 
Ashraf Ghani (till vänster) och Abdullah Abdullah 2014

I september 2019 hölls presidentval, efter att ha skjutits upp flera gånger. Endast 1,8 av 9,6 miljoner registrerade väljare deltag i valet. Huvudkandidaterna, president Ashraf Ghani och chefsministern Abdullah Abdullah, utropade sig båda som segrare.[34] Först i december 2019 tillkännagavs ett preliminärt resultat som innebar att Ghani fått 50,64 procent av rösterna och därmed vunnit valet utan en andra valomgång. Abdullah Abdullah kom på andra plats med 39,5 procent av rösterna.[35] I februari 2020 presenterades samma resultat som definitivt. Abdullah underkände det med hänvisning till valfusk och sade sig vilja bilda en skuggregering.[36]

Både talibanerna, IS och andra upprorsgrupper agerar i Afghanistan, och regeringen har ända sedan USA-invasionen 2001 varit beroende av NATO-styrkor för att behålla makten. Sommaren 2019 förhandlade USA med talibanerna om ett tillbakadragande av amerikanska trupper, men utan att komma till någon överenskommelse. Inbördeskriget fortsatte, och hösten 2019 präglades av kraftigt ökat våld, som ofta riktade sig mot civila.[37][38]

Kultur och religionRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Markus Håkansson, red (2018). ”Från stenåldern till "nationens födelse".”. Förstå Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén. sid. 13-20 
  2. ^ ”Ghaznavid dynasty”. Encyclopædia Britannica. https://www.britannica.com/topic/Ghaznavid-dynasty. Läst 9 februari 2020. 
  3. ^ Syed / Usmani / Akhtar (2011). ”Khwarezm Shaid Dynasty” (på engelska). A Concise History of Islam. Vij Books India. sid. 172-174. ISBN 0521497817. https://books.google.se/books?id=eACqCQAAQBAJ&lpg=PA161&ots=oyflCebJqj&dq=Zengid%20Atabegs%20of%20Mosul&hl=sv&pg=PA172#v=onepage&q&f=false 
  4. ^ ”Il-Khan dynasty”. New World Encyclopaedia. 25 februari 2018. https://www.newworldencyclopedia.org/entry/Il-Khan_dynasty. Läst 10 februari 2020. 
  5. ^ ”Chagatai Khanate”. Epic World History. http://epicworldhistory.blogspot.com/2013/10/chagatai-khanate.html. Läst 10 februari 2020. 
  6. ^ [a b] ”History of Central Asia”. Encyclopaedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/history-of-Central-Asia/Mongol-rule. Läst 10 februari 2020. 
  7. ^ [a b] ”Timur Lenk”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/timur-lenk. Läst 11 februari 2020. 
  8. ^ [a b c] ”Afghanistan”. World Statesmen. https://www.worldstatesmen.org/Afghanistan.htm. Läst 13 januari 2020. 
  9. ^ [a b c d] Carl-Johan Gardell (1 juli 2002). ”Afghanistan”. Forskning och Framsteg. https://fof.se/tidning/2002/5/artikel/afghanistan. Läst 13 januari 2020. 
  10. ^ ”Pashtun Ghilzai Hotak Tribe”. »Who is who in Afghanistan?« – Biographies of important people. http://www.afghan-bios.info/index.php?option=com_afghanbios&id=3966&task=view&total=4233&start=2925&Itemid=2. Läst 30 januari 2010. 
  11. ^ ”Biography of Mir Mahmud Hotaki”. Afghanistan online. https://www.afghan-web.com/biographies/biography-of-mir-mahmud-hotaki/. Läst 13 januari 2020. 
  12. ^ Aaron B. O'Connell, red (https://books.google.se/books?id=_mVlDgAAQBAJ&dq=Durr+e-Dauran&hl=sv).+Our latest longest war. Losing Hearts and Minds in Afghanistan. University of Chicago Press. sid. 329. https://books.google.se/books?id=cZUtDwAAQBAJ&pg=PA329&lpg=PA329&dq=Durr+e-Dauran&source=bl&ots=uN_TxgTj44&sig=ACfU3U25-gujv_92_H6DL9xf17pcy_9t8g&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiOydLX9IrnAhXwkosKHTn3AwMQ6AEwAHoECAgQAQ#v=onepage&q=Durr%20e-Dauran&f=false. Läst 17 januari 2020 
  13. ^ [a b c d e f g] Peter R. Blood, red (2001). Afghanistan: A Country Study. Washington: GPO for the Library of Congress. sid. 11-17. http://countrystudies.us/afghanistan/index.htm. Läst 17 januari 2020 
  14. ^ [a b] del Castillo, Graciana (2014). Guilty Party: the International Community in Afghanistan: With 2016 Epilogue. [Bloomington, Indiana]: Xlibris LLC. sid. 61-64. https://books.google.se/books?id=iBVwAwAAQBAJ&pg=PT61&lpg=PT61&dq=1823+Afghanistan+Emirate&source=bl&ots=cNIsK-bmd0&sig=ACfU3U024quNX_P9PRUDQcvrulw5mrYoTw&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjqgIm-r4vnAhVNxosKHcocCykQ6AEwGHoECBoQAQ#v=onepage&q=1823%20Afghanistan%20Emirate&f=false. Läst 17 januari 2020 
  15. ^ [a b c d e] Dana Visalli (22 mars 2013). ”Afghanistan: The Legacy of the British Empire. A Brief History”. Global Research. https://www.globalresearch.ca/afghanistan-the-legacy-of-the-british-empire-a-brief-history/5327994. Läst 17 januari 2020. 
  16. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s] Almqvist, Börje (2018). ”Det moderna Afghanistan tar form”. i Markus Håkansson. Förstå Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén. sid. 21-34 
  17. ^ ”Hazarerna är en folkgrupp utsatt för etnisk rensning”. ETC Göteborg. 21 november 2018. https://goteborg.etc.se/debatt/hazarerna-ar-en-folkgrupp-utsatt-etnisk-rensning. Läst 18 januari 2020. 
  18. ^ Nicolas F. Gier (8 november 2014). ”The Genocide of the Hazaras” (Pdf). Revised and expanded version of the keynote address at the annual meeting of the American Mongol Association. https://web.archive.org/web/20191107062428/http://www.maca-usa.org/MACADocuments/HazarasGierNick.pdf. Läst 18 januari 2020. 
  19. ^ [a b] Minority Groups International (2008). ”World Directory of Minorities and Indigenous Peoples - Afghanistan : Hazaras”. UNHCR. https://www.refworld.org/docid/49749d693d.html. Läst 18 januari 2020. 
  20. ^ [a b] ”Hazara.ii History”. Encyclopaedia Iranica. 20 mars 2012. http://www.iranicaonline.org/articles/hazara-2. Läst 18 januari 2020. 
  21. ^ ”AMĀNALLĀH”. Encyclopædia Iranica (Online Edition). http://www.iranicaonline.org/articles/amanallah-1892-1961-ruler-of-afghanistan-1919-29-first-with-the-title-of-amir-and-from-1926-on-with-that-of-shah. Läst 26 juni 2013. 
  22. ^ ”The Constitution of the Preeminent Government of Afghanistan”. World Digital Library. https://www.wdl.org/en/item/15007/. Läst 17 februari 2020. 
  23. ^ Kristiansson, Bengt (2018). ”En tid av krig och konflikt. Och utveckling”. i Markus Håkansson. Förstå Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén. sid. 35-61 
  24. ^ Embassy of Afghanistan in Tokyo
  25. ^ Dupree, Louis: "Afghanistan", s. 459. Princeton University Press, 1973
  26. ^ Adamec, Ludwig W. (2011). Historical Dictionary of Afghanistan. Scarecrow Press. sid. 183. ISBN 0-8108-7957-3. http://books.google.com/books?id=tp5IrLhWbTkC&lpg=PP1&pg=PA183#v=onepage&q&f=false. Läst 28 augusti 2012 
  27. ^ 1970 Farm Economic Survey: Helmand and Arghandab Valleys of Afghanistan G.P. Owens, USAID/Universityu of Wyoming Contract Team, published 1971-12-15
  28. ^ https://www.fbo.gov/index?s=opportunity&mode=form&tab=core&id=c7152e5eb3ecc00e169e31c723038a9b
  29. ^ ”Kajakai Hydroelectric Project Condition Assessment Dam Safety Assessment Repor”. Amherst, New Yor: Acres International Corporatio. 1 april 2004. Arkiverad från originalet den 8 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120208090246/http://www.afghaneic.org/library/provinces/helmand/reference%20list/hydro/DSA%20Total%20Report.pdf. Läst 7 februari 2012. 
  30. ^ [a b] Newell, Richard S. (1997). ”The Constitutional Period, 1964-73”. Afghanistan : a country study / Federal Research Division, Library of Congress. ISBN 1579807445 
  31. ^ Craig Whitlock (9 december 2019). ”At war with the truth”. Washington Post. https://www.washingtonpost.com/graphics/2019/investigations/afghanistan-papers/afghanistan-war-confidential-documents/. Läst 26 december 2019. 
  32. ^ ”Kriget i Afghanistan: 100 000 civila offer sedan 2009”. Svenska Dagbladet. 26 december 2019. https://www.svd.se/100000-civila-offer-i-afghanistan-sedan-2009. Läst 26 december 2019. 
  33. ^ ”Kvinnor bävar för fredens pris i Afghanistan”. Aftonbladet. 21 september 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/b5Wamd/kvinnor-bavar-for-fredens-pris-i-afghanistan. Läst 31 december 2019. 
  34. ^ [a b] ”Presidentval splittrar ansträngt Afghanistan”. Upsala NyaTidning. 22 november 2019. https://www.unt.se/nyheter/omvarld/presidentval-splittrar-i-oroligt-afghanistan-5456840.aspx. Läst 23 november 2019. 
  35. ^ ”Afghanistan president Ghani on track to win second term”. The Guardian. 22 december 2019. https://www.theguardian.com/world/2019/dec/22/afghanistan-president-ashraf-ghani-on-track-to-win-second-term. Läst 25 december 2019. 
  36. ^ ”Förloraren i Afghanistan bildar skuggregering”. Aftonbladet. 18 februari 2020. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/3JdPQq/forloraren-i-afghanistan-bildar-skuggregering. Läst 19 februari 2020. 
  37. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet :42
  38. ^ ”Michael Winiarski: Ökande våld när Afghanistan går till val”. Dagens Nyheter. 23 september 2019. https://www.dn.se/nyheter/varlden/michael-winiarski-okande-vald-nar-afghanistan-gar-till-val/. Läst 8 november 2019. 

Externa länkarRedigera