Öppna huvudmenyn

Abraham de Broen, född 1759, döpt 6 mars i Holländsk-reformerta församlingen i Stockholm, död 4 april 1804 i Linköpings domkyrkoförsamling, Östergötlands län, var en svensk skådespelare. Han var bland annat verksam vid Dramatiska teatern och Djurgårdsteatern, som han grundade. Han var far till Isaac de Broen.

Abraham de Broen
Teckning.
Teckning.
Född1759
Stockholm
Död4 april 1804 (45 år)
Linköping
Aktiva år1781—1804
MakaMaria Elisabet Grundt

Innehåll

Biografi och karriärRedigera

Abraham de Broen var son till kattunstryckaren Isaak De Broen och ägnade sig åt handel innan han debuterade som skådespelare i Stenborgs Sällskap. Gjörwell skrev den 6 oktober: "Gubben har skaffat sig ett par nya aktörer; den ene en komplett komikus, dock af det gemene man så behagliga grofsmidet, och den andre en ung och vacker gosse, som ifrån krydboddräng för ett par månader agerar nu en förträfflig markis". Detta anses ha varit de Broen, som mycket riktigt arbetade i kryddbod just då.

År 1781 anställdes han vid teatern i Stora Bollhuset och vid Operan och var sedan en av Dramatens främsta aktörer fram till sin död.[1]

Han hade ingen sångröst men var bra i karaktärsroller, särskilt som gamla gubbar, och mycket populär, och beskrivs som värdig, varm men också temperamentsfull. Hans fack var tragedi och borgerliga pjäser. Han spelade Caesus i Virginia och Axel Oxenstierna i Drottning Kristina 1790, Werner i Minna von Barnhelm 1793, färjkarlen i Gustav Adolf och Ebba Brahe och källarmästaren i De båda kammarpagerna 1794. Andra roller var Coridon i Roland säsongen 1781-1782, Norrby i Gustaf Vasa 1785-1786, Edoin i Azemia 1792-1793, Don Carlos i Den stormiga aftonen 1793-1794 och Florestan i Karavanen 1796-1797. Privat var han en passionerad rojalist.

De Broen och Samuel Ahlgren omtalas som de mest självständiga skådespelarna på Dramaten; mellan 1788 och 1803 styrdes teatern av aktörerna själva under överinseende av akademin. Detta styre var kaotiskt på grund av aktörernas svårighet att komma överens men också på grund av akademins arrogans mot skådespelarna och hårda disciplinära metoder mot dem, som till stor del berodde på förakt för skådespelaryrket. Detta är särskilt märkbart under den tid då Gustaf Mauritz Armfelt var akademins representant. Armfelt skrev: "Det är endast med den yttersta stränghet man kan styra detta pack, och så snart de försökte morska upp sig, lät jag mitt på scenen de Broen få smaka käppen och örfilade upp Ahlgren, och jag var så fast besluten att fortfara med detta styrelsesätt, att jag skulle ha skurit av öronen av dem, ifall någon av dessa herrar understått sig att tala om några rättigheter".

År 1795 fick de Broen tillåtelse att grunda Djurgårdsteatern, vilket han gjorde 1801 och styrde som dess direktör. Han själv fick inte spela på sin teater i början eftersom han var anställd på den kungliga scenen.[1] Den 10 juni 1802 beslutades det genom en kunglig resolution att han skulle få spela på sin egen teater, och hans premiär var 9 juli med pjäsen Naturens seger.[2] Han gifte sig omkring 1780 med översättaren Maria Elisabet Grundt, (1756-1809), som bland annat är känd som översättare av den engelska pjäsen Tadelskolan av Sheridan till svenska.

KällorRedigera

  • Abraham de Broen i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
  • Nordensvan, Georg, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar. Förra delen, 1772-1842, Bonnier, Stockholm, 1917
  • Svenska folket genom tiderna; Den Gustavianska kulturen; Teaterlynnet
  • Kungliga teaterns repertoar 1773-1973
  • Johan Flodmark (1893). Stenborgska skådebanorna: bidrag till Stockholms teaterhistoria. Stockholm: Norstedt. Libris 439864
  • Gidlunds förlag: Ny svensk teaterhistoria. Teater före 1800
  • Länk till boken vid Google Books Fredrik August Dahlgren: Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms theatrar 1737-1863 och Kongl. Theatrarnes personal 1773-1863. Med flera anteckningar.

Externa länkarRedigera

Vidare läsningRedigera