Öppna huvudmenyn
För andra betydelser, se Juno (olika betydelser).

3 Juno var den tredje asteroiden som upptäcktes. Upptäckten gjordes av Karl Ludwig Harding, den 1 september 1804 med hjälp av ett teleskop med endast 50 mm öppning. Den gavs namnet Juno efter gudinnan Juno, som var den största gudinnan av alla i den romerska mytologin.[5]

3 Juno 3 Juno (1).svg
Juno mpl anim.gif
Animering av tre bilder på Juno
Upptäckt[1]
UpptäckareK. L. Harding
UpptäcktsplatsLilienthal
Upptäcktsdatum1 september 1804
Beteckningar
MPC-beteckning3 Juno
Uppkallad efterJuno (gudinna)
SmåplanetskategoriAsteroidbältet
Omloppsbana[2]
Epok: 27 augusti 2011
Aphelium3,352758478 AU
501 565 529 km
Perihelium1,9895904 AU
297 638 480 km
Halv storaxel2,671174421 AU
399 602 005 km
Excentricitet0,25516269
Siderisk omloppstid1 594,60014 d (4,37 år)
Medelomloppshastighet18,206 km/s
Medelanomali122,32354°
Inklination12,980863°
Longitud för uppstigande nod169,91026°
Periheliumargument248,18736°
Fysikaliska data
Dimensioner290×240×190 km
233,92[2] km
Massa1,81±0,40×1019[3]kg
Medeldensitet2,7 g/cm³
Siderisk rotationsperiod7,2095[4] h
Axellutning27°[4]
Polekliptisk latitud103°[4]
Polekliptisk longitud+27°[4]
Albedo0,2383[2] geometriskt
Yttemperatur
Medel: ~163
Max: 301
SpektraltypS
Absolut magnitud (H)5,33
Hitta fler artiklar om astronomi med

Juno står för ca 1,2% av all massa i asteroidbältet och den är huvudasteroiden i Juno-gruppen. Juno är en typisk S-asteroid. Infraröda bilder visar att den har en krater på nästan 100 km i diameter.[6] Jämför det med att Juno själv har en genomsnittlig diameter på 230 km.

Fysiska egenskaperRedigera

Vid studier av den ovan nämnda stora kratern har det framkommit att den troligen har bildats ganska nyligen. Den avslöjar dessutom att asteroidens skorpa innehåller olivin och pyroxen.[7]

ReferenserRedigera

  1. ^ "Discovery Circumstances: Numbered Minor Planets (1)–(5000)", IAU, Minor Planet Center. Läst 30 januari 2009
  2. ^ [a b c] ”JPL Small-Body Database Browser on Juno” (på engelska). NASA, JPL. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2011. http://www.webcitation.org/61KJRaTsq. Läst 30 augusti 2011. 
  3. ^ Yu. Chernetenko. ”Masses and densities of minor planets”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2011. https://www.webcitation.org/5ywHgN5wF?url=http://www.ipa.nw.ru/PAGE/DEPFUND/LSBSS/engmasses.htm. Läst 23 september 2008. 
  4. ^ [a b c d] M. Kaasalainen (2002). ”Models of Twenty Asteroids from Photometric Data” (PDF). Icarus. sid. 159, 369-395. doi:10.1006/icar.2002.6907. http://www.rni.helsinki.fi/~mjk/IcarPIII.pdf. 
  5. ^ Lutz Schmadel (1992) (på engelska). Dictionary of Minor Planet Names, Volym 1. Springer Verlag, Berlin. sid. 13. ISBN 3-540-00238-3. https://books.google.se/books?id=aeAg1X7afOoC&pg=PA13&dq=3+Juno&hl=sv&sa=X&ei=_tzNUqzXHoX_ygOV5YCgBQ&ved=0CEAQ6AEwAg#v=onepage&q=3%20Juno&f=false. Läst 27 april 2015 
  6. ^ ”CfA Press Release Images”. Arkiverad från originalet den 4 juli 2008. https://web.archive.org/web/20080704025726/http://cfa-www.harvard.edu/press/pr0318image.html. Läst 10 september 2008. 
  7. ^ Sallie Baliunas, Robert Donahue, Michael R. Rampino, Michael J. Gaffey, J. Christopher Shelton and Subhanjoy Mohanty (maj 2003). ”Multispectral analysis of asteroid 3 Juno taken with the 100-inch telescope at Mount Wilson Observatory”. Icarus. sid. Volume 163, Issue 1, Pages 135-141. doi:10.1016/S0019-1035(03)00049-6. http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6WGF-48F5GRG-3&_user=10&_rdoc=1&_fmt=&_orig=search&_sort=d&view=c&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=b39a534a0dff62d90027d8ee21c6e84b. 

Externa länkarRedigera