1847 års fattigvårdförordning

1847 års fattigvårdförordning var en svensk förordning om offentlig socialhjälp i Sverige. Det var den första förordning som gav Sverige ett enhetligt system för sk. fattigvård. Den ersatte 1642 års tiggareordning.

Den närmast föregående förordningen, vars grunddrag fortfarande gällde år 1847, var 1642 års tiggareordning. I denna stadgades att varje församling hade skyldighet att ta hand om sina fattiga. Gamla och sjuka skulle placeras på fattighus (ofta backstugor) och barn på barnhus: i de fall sådana inte fanns, skulle de fattiga inhysas som rotehjon på socknens bekostnad, eller ges ett tiggartillstånd, som gällde enbart inom församlingen.

1847 års fattigvårdförordning var präglad av den liberalism som rådde på 1830-talet. Den stadgade att varje församling (från 1862 kommuner) skulle ha en fattigvårdsstyrelse bestående av sockenstämman, där kyrkoherden skulle vara ledamot. Fattigvårdsavgift till fattigkassan infördes som en laglig skyldighet i stället för något frivilligt. Flyttförbudet för de fattiga upphävdes och församlingen förbjöds att vägra fattiga att flytta över sockengränsen. Styrelsen skulle dela ut bidrag från fattigkassan, eller ordna antingen en plats på ett fattighus eller en utackordering till den behövande. Rotegång behölls för vuxna, men avskaffades för barn.[1] Fattigauktioner förekom redan före denna tid, men genom rotegångsförbudet för barn blev de vanligare för dessa. Bidragsgivarna fick laglig rätt att kräva att inhysehjonen arbetade som motprestation, men de fattiga fick också rätt att lämna in klagomål mot dem.

1853 års fattigvårdförordning innebar inga stora förändringar, förutom att fattiga tvingades vara bosatta längre tid i en socken för att få rätt till fattighjälp, och att bidragsgivarens rätt att kräva arbete av inhysehjon skärptes.

Samhällsomvälvningarna under 1860-talet med dess nödår, industrialisering och urbanisering, innebar dock en hårdnad attityd mot offentliga sociala insatser, som brännmärktes som kommunism, och opinionen förespråkade att samhället slapp allt ansvar för andra än sinnessjuka och föräldralösa barn. 1871 års fattigvårdförordning innebar därför en försämring för de nödlidandes rättigheter: alla utom föräldralösa barn, gamla och fysiskt och psykiskt arbetsoförmögna förlorade all rätt till hjälp från samhället och deras rätt att överklaga fattigvårdsstyrelsens beslut avskaffades. Grunderna för 1847 års fattigvårdförordning bestod dock även i 1871 års förordning, och det var inte förrän med 1918 års fattigvårdslag som en verklig förändring av socialvårdsystemet infördes.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Sven Ulric Palme: Hundra år under kommunalförfattningarna 1862-1962: en minnesskrift utgiven av Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet [och] Svenska stadsförbundet, Trykt hos Godvil, 1962

Övriga källorRedigera

  • Hadenius, Stig, Nilsson, Torbjörn & Åselius, Gunnar, Sveriges historia: vad varje svensk bör veta, Bonnier Alba, Stockholm, 1996
  • Elisabeth Engberg, I fattiga omständigheter. Fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå socken under 1800-talet. [In poor circumstances. Poor relief policy and paupers in Skellefteå parish, Sweden, in the nineteenth century] Umeå 2005, 368 pp. Monograph.