Édouard Marie Vaillant, född 26 januari 1840 i Vierzon, död 18 december 1915 i Paris, var en fransk politiker och kommunard.

Édouard Vaillant
Édouard Vaillant, 1908.
Född29 januari 1840[1][2]
Vierzon, Frankrike
Död18 december 1915[1][3][4] (75 år)
Paris tolfte arrondissement, Frankrike
BegravdVierzon begravningsplats[5][6]
Medborgare iFrankrike
Utbildad vidUniversitetet i Paris
École Centrale Paris
SysselsättningPolitiker, kommunard, författare, läkare
Befattning
Parlamentsledamot från Seine (1893–1915)
Politiskt parti
Franska sektionen av Arbetarinternationalen
Revolutionära socialistpartiet
Centrala revolutionskommittén
Redigera Wikidata

Vaillant studerade naturvetenskap, teknologi och medicin samt blev filosofie och medicine doktor och anslöt sig under en studievistelse i Heidelberg till Första internationalen, deltog i Lausannekongressen 1867, återvände vid fransk-tyska krigets utbrott 1870 till hemlandet och ingick i nationalgardet. Under Paris belägring spridde han ivrigt kommunismens läror bland befolkningen, blev 26 mars 1871 medlem av Pariskommunen och insattes den 30 mars i dess exekutivkommission. Han blev den 21 april Pariskommunens undervisningsminister.

Vaillant, som bland annat hade på sitt samvete ytterst våldsamma maningar i "L'Officiel" till "tyrannmord", flydde efter Pariskommunens fall i maj 1871 till London och dömdes 1872 in contumaciam till döden som medbrottslig i de mord på gisslan Pariskommunen förövat. Efter amnestin 1880 återkom han till Paris och återupptog där genast sin revolutionära propaganda, bland annat i den av honom och Louis Auguste Blanqui utgivna tidningen "Ni Dieu ni maître".

Vaillant valdes 1884 till ledamot av municipalrådet och föreslog där bland annat konfiskering av obebodda våningar för hemlösa medborgares räkning samt uppläggning av fonder för understöd åt arbetslösa. Han bekämpade livligt boulangismen, ledde från 1888 socialisttidningen "L'homme libre", sökte 1888 och 1889 förgäves bli vald till deputerad, men valdes 1893 i en Parisvalkrets, som han sedan representerade till sin död.

I parlamentet uppträdde Vaillant i allmänhet ganska moderat och tog mest till orda i frågor om hygien och arbetarskydd. Han vann en aktad ställning i de många utskott han tillhörde och var som kammarens äldste socialist flera gånger sitt partis demonstrationskandidat till posterna som kammarens och republikens president. Kammarpresidenten Paul Deschanel ägnade den 21 december 1915 den gamle kommunardens minne en varm hyllning för hans idealistiska övertygelsetrohet.

Referenser

redigera
  1. ^ [a b] Frankrikes nationalförsamling (red.), Sycomore, Edouard Vaillant, 7392, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Marie Édouard Vaillant.[källa från Wikidata]
  3. ^ SNAC, Édouard Vaillant, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Encyclopædia Britannica, Edouard-Marie Vaillant, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, www.landrucimetieres.fr .[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, vaillantitude.blogspot.com .[källa från Wikidata]

Vidare läsning

redigera
  • Branting, Hjalmar (1929). Tal och skrifter. 10, Stridskamrater och vänner. Stockholm: Tiden. sid. 230-234. Libris 7684