Åkianer (åkeaner) var en separatistisk sekt inom Älmeboda socken i Småland, som uppkom 1784 under ledning av bonden Åke Svensson i Östergöl, efter vilken sekten fick sitt namn. Denna rörelse stod troligen i något, om också ej omedelbart och direkt, sammanhang med den religiösa väckelse, som i dessa trakter uppstått genom Peter Murbeck i Fridlevstads socken och Anders Elfving i Vissefjärda socken.

Rörelsen började så att Åke Svensson efter en inre väckelse kände ett behov att hålla uppbyggelsesammankomster med sina närmaste, vilka sammankomster snart besöktes även av främmande åhörare. Anledningen till separationen från Svenska kyrkan var att församlingens prästerskap nekade Åke och hans vänner att varje vecka, såsom de begärde, få gå till nattvarden. Åke tog då själv hand om sakramentets förvaltning bland sina anhängare och utträdde jämte dem ur kyrkan. Egendomsgemenskap infördes efter föredömet av den äldsta församlingen i Jerusalem; äktenskapets band lossades i så måtto, att ett äktenskap ingånget i det oomvända tillståndet ej ansågs bindande för kontrahenterna, sedan de blivit omvända, och de jordiska kallelseplikterna åsidosattes.

Åkianerna trodde på möjligheten att förverkliga en fullkomlig tingens ordning redan här i tiden, en övertygelse som sammanföll med kiliastiska förväntningar. Rörelsen hade föga utbredning och räknade få anhängare, av vilka de flesta tillhörde Åkes släkt. Emellertid grep domkapitlet in, höll förhör med sektens medlemmar och överlämnade därpå saken åt Göta hovrätt, som den 12 december 1785 förklarade åtta av de anklagade vara "alldeles fallna i galenskap och från deras förnufts rätta bruk", varför de dömdes att i Danviks dårhus "tills vidare undergå den skötsel och vård, som deras tillstånd fordrade". På grund av denna dom avfördes de till Danviken, där Åke själv jämte två andra ej långt därefter avled. De övriga utskrevs efter några år som friska och återvände hem, utom två kvinnor, som frivilligt kvarstannade som sköterskor och på sin ålderdom fick pension av anstalten. Den åkianska rörelsen upphörde småningom, sedan ledarna avförts till dårhuset.

Vilhelm Moberg låter i romanen Utvandrarna rörelsen återuppstå på 1840-talet.

Källor redigera