Zeises salt

Zeises salt eller kaliumtriklor(eten)platinat(II) är en kemisk förening med formeln K[PtCl₃(C₂H₄)]·H₂O, och är ett gult ämne som är stabillt i luft. Anjonen är ett koordinationskomplex som innehåller en η²-eten ligand och en platinaatom med kvadratisk planär geometri. Detta salt är av historisk betydelse inom metallorganisk kemi som ett av de första exemplen på ett alkenkomplex.

Historik redigera

Zeises salt var en av de första metallorganiska föreningar som beskrevs.^[1] Upptäckare var den danske kemisten William Christopher Zeise, som framställde föreningen på 1820-talet när han undersökte reaktionen mellan platina(IV)klorid (PtCl₄) och etanol, och föreslog att föreningen som skapades innehöll eten. Justus von Liebig, som var mycket inflytelserik inom kemin vid denna tid, kritiserade vid upprepade tillfällen Zeises idé om föreningens struktur, men Zeises teorier fick slutligt stöd 1868 när Birnbaum framställde komplexförenigen genom att använda eten.^[2]^[3]

Zeises salt fick en hel del uppmärksamhet under 1800-talets andra halva eftersom dåtidens kemister inte kunde beskriva dess molekylära struktur på ett rimligt sätt. Denna frågeställning förblev olöst till röntgendiffraktion började användas för strukturstudier på 1900-talet.^[4]

Zeises salt stimulerade omfattande forskning inom metallorganisk kemi, som ledde till att nya koncept såsom hapticitet infördes. Dewar-Chatt-Duncansonmodellen förklarar hur metallatomen koordineras till dubbelbindningen i eten.

Källor redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

^ Zeise, W. C. (1831). ”Von der Wirkung zwischen Platinchlorid und Alkohol, und von den dabei entstehenden neuen Substanzen”. Annalen der Physik und Chemie 97 (4): sid. 497. doi:10.1002/andp.18310970402. Bibcode: 1831AnP....97..497Z.
^ R. A. Love, T. F. Koetzle, G. J. B. Williams, L. C. Andrews, R. Bau (1975). ”Neutron diffraction study of the structure of Zeise's salt, KPtCl₃•C₂H₄•H₂O”. Inorganic Chemistry 14 (11): sid. 2653–2657. doi:10.1021/ic50153a012.
^ L. B. Hunt (1984). ”The First Organometallic Compounds: WILLIAM CHRISTOPHER ZEISE AND HIS PLATINUM COMPLEXES”. Platinum Metals Review 28 (2): sid. 76–83. http://www.platinummetalsreview.com/pdf/pmr-v28-i2-076-083.pdf. Arkiverad 24 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924074325/http://www.platinummetalsreview.com/pdf/pmr-v28-i2-076-083.pdf. Läst 13 januari 2014.
^ M. Black, R. H. B. Mais and P. G. Owston (1969). ”The crystal and molecular structure of Zeise's salt, KPtCl₃•C₂H₄•H₂O”. Acta Crystallographica Section B B25 (9): sid. 1753–1759. doi:10.1107/S0567740869004699.

[1] Zeise, W. C. (1831). ”Von der Wirkung zwischen Platinchlorid und Alkohol, und von den dabei entstehenden neuen Substanzen”. Annalen der Physik und Chemie 97 (4): sid. 497. doi:10.1002/andp.18310970402. Bibcode: 1831AnP....97..497Z.

[2] R. A. Love, T. F. Koetzle, G. J. B. Williams, L. C. Andrews, R. Bau (1975). ”Neutron diffraction study of the structure of Zeise's salt, KPtCl₃•C₂H₄•H₂O”. Inorganic Chemistry 14 (11): sid. 2653–2657. doi:10.1021/ic50153a012.

[3] L. B. Hunt (1984). ”The First Organometallic Compounds: WILLIAM CHRISTOPHER ZEISE AND HIS PLATINUM COMPLEXES”. Platinum Metals Review 28 (2): sid. 76–83. http://www.platinummetalsreview.com/pdf/pmr-v28-i2-076-083.pdf. Arkiverad 24 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924074325/http://www.platinummetalsreview.com/pdf/pmr-v28-i2-076-083.pdf. Läst 13 januari 2014.

[4] M. Black, R. H. B. Mais and P. G. Owston (1969). ”The crystal and molecular structure of Zeise's salt, KPtCl₃•C₂H₄•H₂O”. Acta Crystallographica Section B B25 (9): sid. 1753–1759. doi:10.1107/S0567740869004699.

[1]

[2]

[3]

[4]