Vittorio Emanuele Orlando
Vittorio Emanuele Orlando, född 19 maj 1860 i Palermo, död 1 december 1952 i Rom, var en italiensk politiker och jurist; konseljpresident 1917-1919.
| Vittorio Emanuele Orlando | |
 Vittorio Emanuele Orlando
| |
| Tid i befattningen 30 oktober 1917–23 juni 1919 | |
| Företrädare | Paolo Boselli |
|---|---|
| Efterträdare | Francesco Saverio Nitti |
Italiens kulturminister
| |
| Tid i befattningen 1903–1905 | |
| Premiärminister | Giovanni Giolitti |
Italiens justitieminister
| |
| Tid i befattningen 1907–1909 | |
| Premiärminister | Giovanni Giolitti |
Italiens justitieminister
| |
| Tid i befattningen 30 oktober 1914–20 juni 1916 | |
| Premiärminister | Antonio Salandra |
Italiens inrikesminister
| |
| Tid i befattningen 18 juni 1916–23 juni 1919 | |
| Premiärminister | Paolo Boselli och sig själv |
| Företrädare | Antonio Salandra |
| Efterträdare | Francesco Saverio Nitti |
Ledamot i Italiens deputeradekammare
| |
| Tid i befattningen 5 april 1897–21 januari 1929 | |
President i Italiens deputeradekammare
| |
| Tid i befattningen 15 juli 1944–25 juni 1946 | |
| Företrädare | Dino Grandi |
| Efterträdare | Giuseppe Saragat |
President i Italiens deputeradekammare
| |
| Tid i befattningen 1 december 1919–25 juni 1920 | |
| Företrädare | Giuseppe Marcora |
| Efterträdare | Enrico De Nicola |
| Född | 19 maj 1860 Palermo,  Bägge Sicilierna
|
| Död | 1 december 1952 (92 år) Rom,  Italien
|
| Nationalitet | Italienare |
| Politiskt parti | 1897–1913 Sinistra Storica 1913–1919 Unione Liberale 1919–1926 Partito Liberale Democratico 1926–1952 Italiens liberala parti |
| Alma mater | Universitetet i Palermo |
| Yrke | Jurist |
| Religion | Romersk-katolska kyrkan |
Orlando blev professor 1885 i Modena, 1886 i Messina och 1888 i Palermo. År 1897 valdes han av vänstern till ledamot av deputeradekammaren och var i Giovanni Giolittis ministär kulturminister 1903–05 samt därefter professor i offentlig rätt vid Roms universitet. Han var justitieminister i Giolittis ministär 1907–09 och i Antonio Salandras 30 oktober 1914 – 20 juni 1916. I den därpå följande ministären Paolo Boselli ingick han som inrikesminister. Ehuru han skarpt klandrades för efterlåtenhet mot fredspropagandan, blev han likväl konseljpresident, när Boselli i oktober 1917 avgick efter det italienska nederlaget vid Caporetto.
Jämte sin utrikesminister, Sidney Sonnino, var Orlando italiensk delegerad vid Pariskonferensen 1919 och tillhörde där, utan att dock utöva nämnvärt inflytande, "de fyras råd". I Fiumefrågan lyckades han ej åstadkomma någon för italiensk folkopinion acceptabel uppgörelse och nödgades därför avgå 29 juli 1919. Han var november 1919 till juni 1920 deputeradekammarens president. Efter fascistregimens införande 1922 intog Orlando, liksom de flesta liberaler, en tämligen undanskjuten plats inom det politiska livet. Efter Mussolinis fall blev han för en tid aktiv igen, men nu som konservativ.
Orlando utgav åtskilliga kända arbeten i statsrätt, bland annat Principii di diritto costituzionale (tredje upplagan 1890), Di diritto amministrativo (andra upplagan 1892). År 1890 började han utge "Archivio di diritto pubblico". Han var ordförande i föreningen för tillvaratagande av utlandsitalienarnas intressen ("Lega italiana per la tutela degli interessi nazionali all'estero").
Källor redigera
- Orlando, Vittorio Emanuele i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)
- Orlando, V.E. i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.