De samtida skrivna källorna om vikingatidens religion och dess kult i Norden innan kristendomens införande är relativt få och mestadels influerade av kristna. I dessa framgår det till exempel att man utförde kulthandlingar på olika sätt och platser. Gutasagan berättar att man trodde ”på hult och hugar, vi och stavgårdar och på heden gud.” I flera dåtida skrifter omtalas också tempel eller heliga byggnader.

Uppåkratemplet. Överst Lundamodellen, nederst Foteviksmodellen.

Tempel i skriftliga källor redigera

Gamla Uppsala redigera

Huvudartikel: Uppsala tempel

Av vikingatidens tempel, eller gudahov, är det kanske mest berömda det tempel i Gamla Uppsala som beskrivs av Adam av Bremen runt 1070 efter troliga uppgifter från ögonvittnet, kungen Sven Estridsson:

I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej. Man säger att de har följande betydelser: Tor, säger man, härskar i luften och råder över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Oden, det vill säga raseriet, styr krigen och ger människan kraft att bekämpa sina fiender. Den tredje, Frej, skänker de dödliga fred och njutning. De förser också hans bildstod med en väldig stående manslem. Oden framställer de beväpnad, liksom våra landsmän Mars. Tor däremot med sin spira tycks likna Jupiter. De dyrkar också till gudar upphöjda människor, som de skänker odödlighet till tack för stora bedrifter. De har tilldelat alla sina gudar präster, som frambär folkets blot. Om en farsot eller hungersnöd hotar, offrar man till Tors bildstod, om ett krig förestår till Oden, om ett bröllop skall firas till Frej.

I ett tillägg till själva huvudtexten är infogat följande beskrivning:

En guldkedja omger templet. Den hänger över husets tak och strålar mot de ankommande på långt håll, därför att själva tempelområdet, beläget på slät mark, har berg placerade omkring sig liksom en teater.

Rethra redigera

Adam av Bremen beskriver också ett annat hednatempel, vilket var beläget på slaviskt område strax norr om våra dagars Berlin. Här härskade i slutet av vikingatiden folkslaget redarierna:

Deras mycket kända samhälle är Rethra, som är ett säte för avgudadyrkan. Där har uppförts ett stort tempel åt avgudarna, av vilka Radegast är den förnämste. Hans bildstod är gjord av guld och hans läger är prytt med ett purpurtäcke. Själva samhället har nio portar och det är på alla håll avgränsat med en djup sjö. En träbro leder över denna och där får endast de som offrar och söker orakelsvar passera.

Trots att denna helgedom först 1128 förstördes genom den sachsiske hertigen Lothar av Supplingens erövring känner vi tyvärr ingen annan beskrivning än den som Adam har nedtecknat.

Adam av Bremens källa är Sven Estridsson vilken som ung man mellan åren 1026 till 1038 tjänstgjorde hos den svenske kungen Anund Jakob. Även om Sven således haft möjlighet att själv se templet vet vi inte hur väl Adam återgett hans berättelse. Vilka syften hade Adam egentligen med sin bok? Ett av de stora problemet vid tolkningen av källor som omtalar den nordiska gudatron är att nästan alla bevarade manuskript är skrivna av kristna författare.

Arkona redigera

Ett tredje beskrivet tempel är det som stod på Kap Arkona på ön Rügens nordspets. Templet förstördes av biskop Absalon år 1169. Saxo Grammaticus har beskrivit detta:

Mitt i staden fanns en öppen plats där det stod ett mycket präktigt tempel av trä som hölls högt i ära, inte blott för att det var så praktfullt, utan också på grund av den avgudabild som var uppställd där. Utvändigt ståtade templet med olika bilder i omsorgsfullt utskurna, upphöjda arbeten som emellertid var grovt och fuskaktigt bemålade. Där fanns bara en dörr men själva templet var delat i två rum, av vilka det yttersta löpte längs med väggarna och hade ett rött tak, medan det innersta vilade på fyra pelare och i stället för väggar hade ”tjeldinger” och för övrigt inget annat gemensamt med det yttersta annat än taket och några få bjälkar.

Gudhem redigera

Ett fjärde tempel finns omskrivet som kortast i Jomsvikingasagan, där Gudhem omskrivs som Goðheimr. Där ska ett tempel ägnat åt Tor ha stått.

Arkeologiska fynd redigera

Uppåkra redigera

 
Överst interiör efter Foteviksmodellen. Underst planen som bland annat visar härden (rött) och fyndplatsen för bägaren och glasskålen (grönt).

Vid utgrävningar i Uppåkra strax söder om Lund har man funnit rester efter ett tempel från järnåldern, som stått där i flera hundra år före nedläggningen i slutet av 900-talet. Den äldsta tempelbyggnaden på platsen beräknas vara äldre än vikingatiden. Då hela byggnadens yta kunnat grävas fram och då platsen inte är skadad av senare bebyggelse eller annan grävning, har för första gången ett fornnordiskt tempel kunnat studeras i sin helhet rent arkeologiskt. Utgrävningar har också funnit föremål i templet, såväl bägare och glasskål som många guldgubbar.

Rester efter själva byggnaden består av nedgrävningar till de stolpar och träväggar som en gång funnits på platsen. Olika golvlager har också kunnat identifieras och man har också kunnat fastslå att templet under århundradena varit utsatt för nödvändiga ombyggnader samt minst en gång brunnit. Materialet har varit trä som stått nedgrävt i marken.

Ranheim redigera

År 2011 upptäcktes resterna av ett tempel eller kultplats som daterats till 400-talet som sedan övergivits och altare som täckts med jord och mossa under 900-talet. Resterna upptäcktes i Ranheim, utanför Trondheim. En 15-25 meter lång stig tycks ha varit utmarkerad med stenar, vilket tolkats som en processionsväg från närliggande byggnader. Ortnamnet ger även en anknytning till en asakult, gudinnan Ran. Resterna av templet förstördes efter att utgrävningen avslutats för att ge plats åt bostäder.[1]

Tissø redigera

Vid Tissø i Danmark fann man vid utgrävning en mindre byggnad som tycks ha haft ett enda rum med ett högt tak, uppburet av höga pelare. En mängd föremål som frankiskt glas, djurben, smycken och amuletter med motiv ur den nordisk mytologin ger starka intryck av en kultbyggnad. I sjön har även en mängd vapen funnits vilket tyder på att vapen offrats i sjön.[2][3]

Hofstaðir redigera

På gården Hofstaðir på Island har man i omgångar gjort utgrävningar 1908, 1965, 1991 och sedan 2002 en pågående utgrävning. Man har funnit resterna efter ett 42 meter långt och 8 meter brett långhus.[4]

Byggnaden verkar ha haft ett antal sektioner; i den norra och södra sidan tycks det ha funnits två mindre "rum" medan huvuddelen utgjordes av en hall i mitten. Var del av byggnaden hade haft en egen eldstad. I huvuddelen fann man ett stort antal djurben samt ett av de mindre "rummen". Byggnadens placering skulle gjort den synlig och lättillgänglig. Av de djurben man funnit var det 23 skallar efter kor och tjurar som var av särskilt intresse. Dessa ska ha slaktats med ett slag mellan ögonen och hugg mot nacken, vilket skulle skiljt huvudet från resten av kroppen. Den specialiserade och opraktiska slaktmetoden ger intryck av rituell slakt. Detta tyder på att tjurarna och korna har offrats i dramatiska ritualer där slaktmetodens syfte var att skapa stora flöden av blod. Skallarna ska sedan ha stått uppvisade utomhus i åratal, vilket stämmer in på Al-Tartusis beskrivning av offer i Hedeby där skallarna av offrade djur ska ha visats upp utanför hemmet. De sista djuren tycks ha slaktats kring år 1000 efter Kristus, alltså i samband med kristnandet av Island.[5]

Lunda redigera

I Lunda socken finns det tydliga spår av en hednisk kult, möjligen en fruktbarhetskult. Bland annat vittnar gårdsnamn som Thorstadha (Torstad) och Fröberga om detta, samt den berömda Rällingefiguren som anses föreställa Frej.[6][7] På gården Lunda, från vilken socknen tar sitt namn, har man grävt ut en mindre byggnad som legat jämsides med ett långhus, liksom andra platser i Skandinavien. Bland föremålen funna i den fanns tre små figurer, gjutna i brons och helt eller delvis förgyllda.[8] Liksom Rällingefiguren hade de tydlig fallos. En helig lund tycks också ha funnits på gården, då man funnit pärlor, knivblad, pilspetsar och ben ifrån olika djur, främst grisar och får, som bränts och krossats och tycks ha placerats i marken.[9]

Borg redigera

I Borgs socken i Östergötland har man funnit rester av ett 6 x 7,5 m stort kulthus. Huset låg på gården Borg, varifrån socknen tar sitt namn. Runt huset fanns en 1000 kvadratmeter stor stenlagd gårdsplan där fynd av 98 amulettringar och 75 kilo ben gjorts. Dessa ben var ifrån svin, hästar och hundar, vilket går ihop med andra fynd förbundna vid platser för sakral verksamhet. De flesta av svinfynden är skallar vilket tolkats som att efter att djuren offrats har deltagarna i ceremonin ätit djuret medan huvudet har hängts upp utanför kulthuset, liksom på Hofstaðir. Inne i huset fanns några flata stenar som kan ha varit del av ett altare. Borg ligger vid Motala ström, som är en bra kommunikationsväg från Östergötland till Östersjön.[10][11]

Helgö redigera

Helgö, som möjligtvis betyder helig ö, finns spår av förkristen kult. Per Vikstrand har tolkat namnet som att platsen kan ha fungerat som någon slags gränsmarkör mellan människors värld och gudarnas.[12] Liksom i Lunda har offer förekommit utomhus. Kulthuset tycks ha varit aktivt i omkring 600 år, från romersk järnålder till vikingatid, precis som fallet med Uppåkra. Guldgubbar från 700-talet och 63 kilo djurben har funnits på området. Återigen är majoriteten av benen skallben och andra köttfattiga delar av djuren. De djur man funnit ben ifrån var häst, hund, räv och höns. Ett utmärkande fynd är även spåren av bröd från 200-talet. Detta skulle vara de äldsta beläggen för brödbak i Sverige. Brödresterna fanns tillsammans med djurbenen, vilket kan betyda att man offrade bröd. Här finns också amulettringar som kommit att förknippas med sakrala platser.[13]

Se även redigera

Källor redigera

Noter redigera

  1. ^ ”Rapport över utgrävningen i Ranheim”. Arkiverad från originalet den 24 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140824160850/http://www.transpersonlig.no/ranheim.pdf. Läst 31 augusti 2016. 
  2. ^ Old Norse Religion in Long-Term Perspectives: Origins, Changes, and Interactions: an international conference in Lund, Sweden, June 3–7, 2004, Lund: Nordic Academic Press, 2006, ISBN 91-89116-81-X, pp. 26-32,
  3. ^ Hvad foregik der i stormandens hal?, Stormandsslægten ved Tissø, National Museum of Denmark, hämtad 18 september, 2016 (Danska).
  4. ^ Gavin Lucas and Thomas McGovern, "Bloody Slaughter: Ritual Decapitation and Display at the Viking Settlement of Hofstaðir, Iceland," European Journal of Archaeology 10.1 (2007)
  5. ^ Lucas and McGovern, pp. 8, 10-14; läs även Thomas H. McGovern, "Report of Cattle and Sheep Skulls Recovered from Hofstaðir, Mývatnssveit N Iceland", draft, North Atlantic Biocultural Organization (NABO) NORSEC Laboratory Report No. 5, July 14, 2002 (pdf).
  6. ^ Fornlämningar, Statens historiska museum: Vikingatida tempelbyggnader
  7. ^ Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet: Vikingatida tempelbyggnader Fornminnen i socknen erhålls på kartan genom att skriva in sockennamn (utan "socken") i "Ange geografiskt område"
  8. ^ http://kulturarvsdata.se/raa/dokumentation/85672fd3-240f-464d-980f-92283bcdef0a
  9. ^ Andrén et al., Old Norse Religion in Long-Term Perspectives
  10. ^ Nielsen, A-L. (1996) Hedniska kult- och offerhandlingar i Borg – Ett uttryck för gårdens centrala betydelse under yngre järnålder. Ingår i: Engdahl K. & Kaliff A. (red.) RELIGION från stenålder till medeltid – Artiklar baserade på Religionsarkeologiska nätverksgruppens konferens på Lövstadbruk de 1-3 december 1995, sid. 89-104. Linköping: Riksantikvarieämbetet
  11. ^ http://historiska.se/upptack-historien/artikel/kult-och-ritualer/
  12. ^ Vikstrand, P. (2001) Gudarnas platser – förkristna sakrala ortnamn i mälarlandskapen. Uppsala: Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
  13. ^ http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=2540928&fileOId=2540929

Litteratur redigera

  • Sven Rosborn: Den skånska historien. Vikingarna. Malmö 2004.
  • Lars Larsson: Till ära för människor och gudar! Ett trätempel från Uppåkra. Tidskriften Ale 2006:1.
  • Per Vikstrand: Gudarnas platser – förkristna sakrala ortnamn i mälarlandskapen. Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2001

Externa länkar redigera