Vattennäbbmus (Neomys fodiens) är en art i släktet vattennäbbmöss som tillhör ordningen äkta insektsätare. Den lever vid kanten av vattenansamlingar över stora delar av Palearktis.

Vattennäbbmus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningÄkta insektsätare
Eulipotyphla
FamiljNäbbmöss
Soricidae
UnderfamiljSoricinae
SläkteVattennäbbmöss
Neomys
ArtVattennäbbmus
N. fodiens
Vetenskapligt namn
§ Neomys fodiens
AuktorPennant, 1771
Utbredning
Utbredningsområde
Neomys fodiens
Neomys fodiens
Hitta fler artiklar om djur med

Kännetecken redigera

Djuret är den största näbbmusen som förekommer i Europa. Den har en kroppslängd mellan 70 och 95 millimeter och därtill kommer en 47 till 77 millimeter lång svans. Vikten ligger vanligen mellan 15 och 20 gram, sällan 25 gram. Pälsens färg är på ovansidan svart och på undersidan variabel. Där kan den vara vitaktig eller svartbrun med rödbrun skugga. Med sin täta päls är arten väl anpassad till livet i vatten. Dessutom har den borst vid svansens undersida och vid sina bakre extremiteter som används för att styra i vattnet.[2] Vid ögonen finns ofta en grå fläck och öronen är gömda i pälsen.[3]

Vattennäbbmusen är ett av de få giftiga däggdjuren i Europa.[1] Giftkörtlarna sitter under tungan och med giftet kan den fälla bytesdjur till husmusens storlek.

Utbredning och habitat redigera

Artens utbredningsområde sträcker sig från Storbritannien och nordvästra Spanien i väst till Amurfloden och halvön Sachalin i öst. Vattennäbbmusens nordligaste utbredning ligger i norra Norge och söderut förekommer arten till mellersta Italien och norra Grekland.

Arten saknas på Island och Irland, på södra delen av Iberiska halvön (söder om Pyrenéerna) och på alla Medelhavsöar. Vid Medelhavet och i Sydösteuropa lever arten bara i bergstrakter.

Habitatet utgörs främst av strandlinjer vid olika slags vattenansamlingar (däribland även kustlinjer). Vattennäbbmusen förekommer även i träskmark, i fuktiga skogar och ängar. I norra delen av utbredningsområdet vistas den även på odlade fält. Arten lever i slättlandet och i bergsregioner upp till 2 500 meter över havet.[1]

Levnadssätt redigera

Vattennäbbmusen har bra förmåga att simma och dyka. Födan utgörs främst av vattenlevande insekter och deras larver samt av kräftdjur, snäckor, groddjur och fiskar. Varje individ lever ensam och reagerar utanför parningstiden aggressiv mot artfränder. De har inga särskilda aktivitetstider och håller ingen vinterdvala.[4]

Bon grävs antingen själv eller övertas från andra däggdjur. En av bons utgånger ligger mot vattnet. Vattennäbbmusen har olika läten, till exempel ett som påminner om fåglarnas kvitter.[3]

Honan kan para sig två till tre gånger mellan april och september. Per kull föds 3 till 15 ungar efter 14 till 21 dagars dräktighet. De blinda ungarna väger vid födelsen 0,6 gram och öppnar ögonen efter 20 till 24 dagar. De dias 38 till 40 dagar. I naturen blir vattennäbbmusen upp till 19 månader gammal.[2]

Hot redigera

Arten hotas när vattenansamlingar förlorar sitt naturliga utseende. Den förtecknas därför i röda listan av olika centraleuropeiska stater. IUCN klassar djuret som livskraftigt.[1]

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 24 februari 2009.

Noter redigera

  1. ^ [a b c d] Hutterer, R., Meinig, H., Bertolino, S., Kryštufek, B., Sheftel, B., Stubbe, M., Samiya, R., Ariunbold, J., Buuveibaatar, V., Dorjderem, S., Monkhzul, Ts., Otgonbaatar, M. & Tsogbadrakh, M. 2016 Neomys fodiens . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 18 augusti 2019.
  2. ^ [a b] Water shrew Arkiverad 10 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine. på ARKive.org (engelska), läst 10 augusti 2011.
  3. ^ [a b] Görner & Hackethal (1988) s. 63-66
  4. ^ Fahey, B. 1999 Neomys fodiens på Animal Diversity Web (engelska), besökt 23 februari 2011.

Tryckta källor redigera

  • A. J. Mitchell-Jones, G. Amori, W. Bogdanowicz, B. Krystufek, P. J. H. Reijnders, F. Spitzenberger, M. Stubbe, J. B. M. Thissen, V. Vohralik, J. Zima: The Atlas of European Mammals. Poyser, London, 1999. ISBN 0-85661-130-1: S. 60-61
  • Erwin Stresemann (auktor), K. Senglaub (utgivare): Exkursionsfauna von Deutschland. Band 3, Wirbeltiere. 12. Auflage, 1995 ISBN 3-334-60951-0: S. 371-372
  • Görner, M. & Hackethal, H., red (1988) (på tyska). Säugetiere Europas. Leipzig. ISBN 3-7402-0025-1 

Externa länkar redigera