Vanlig pungekorre eller ringsvansopossum (Pseudocheirus peregrinus[2]) är ett pungdjur i familjen ringsvanspungråttor.[2]

Vanlig pungekorre
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Pseudocheirus peregrinus
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningFåframtandade pungdjur
Diprotodontia
FamiljRingsvanspungråttor
Pseudocheiridae
SläktePseudocheirus
ArtVanlig pungekorre
P. peregrinus
Vetenskapligt namn
§ Pseudocheirus peregrinus
AuktorBoddaert, 1785
Utbredning
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Djuret listades fram till 2014 som enda art i släktet Pseudocheirus och sedan 2014 godkänns den västra populationen åter som Pseudocheirus occidentalis.[1]

Kännetecken redigera

Djuret är en av de mindre arterna i familjen. Vanlig pungekorre når en kroppslängd mellan 28 och 35 centimeter (utan svans) samt en vikt mellan 700 och 1100 gram. Själva svansen är 28 till 36 centimeter lång och används som gripverktyg.[3] Pälsens färg varierar mycket mellan grå och rödbrun. Buken är vanligen ljusare eller helt vit. Påfallande är tofsar på öronen och den vita svansspetsen. Liksom andra arter i familjen har den ett litet huvud med korta öron. Vid de främre extremiteterna är två fingrar motsättliga.[3]

Utbredning och habitat redigera

Arten är vanlig längs Australiens östra kustlinje, utbredningsområdet sträcker sig från Queensland till östra South Australia. Dessutom finns arten på Tasmanien. Habitatet utgörs främst av skogar, till exempel regnskogar eller skogar med träd av eukalyptussläktet, men vissa individer lever i buskland. Torra regioner undviks oftast.[1]

Population vid Western Australias sydvästra spets listas sedan 2014 som Pseudocheirus occidentalis.[1]

Levnadssätt redigera

Vanlig pungekorre är aktiv på natten. På dagen sover den i bon av blad, bark och ormbunkar eller i trädens håligheter som fodras med löv. Den vistas sällan på marken och tillbringar nästan hela livet i träd. I motsats till de andra medlemmarna i samma familj lever arten vanligen i mindre grupper. Gruppen består av en hanne, en eller två honor och deras ungdjur. När individerna lever ensamma är de aggressiva mot artfränder.[3]

Födan utgörs främst av blad, dessutom äter djuret blommor, knopp, nektar och frukter.[3]

Fortplantning redigera

Honor har en bra utvecklad pung med fyra spenar. De kan para sig en eller två gånger om året (mycket sällan tre gånger) och sedan föds efter ungefär 28 dagars dräktighet en till tre ungar.[3] Ungarna lever sina första fyra månader i pungen. Efter 6 till 7 månader slutar honan att ge di och efter cirka ett år är ungarna könsmogna. Individerna blir i naturen sällan äldre än tre till fyra år. I fångenskap blir de upp till åtta år gamla.[3]

Hot redigera

Fram till 1950-talet jagades arten på Tasmanien för pälsens skull.[3] Djuret vistas ibland i förorter till stora städer. I motsats till pungrävar undviker de människans sällskap och de anses därför inte som en plåga. Många individer dör i trafiken eller de dödas av katter. I vissa regioner, som Western Australia och Victoria, har de blivit sällsynta på grund av förstöring av levnadsområdet. Allmänt betraktas arten som livskraftig.[1]

Systematik redigera

Artens närmaste släktingar finns i släktet Pseudochirulus. Vissa zoologer räknar dessa djur till samma släkte. Tidigare räknades även arterna från släktet Pseudochirops till släktet Pseudocheirus men efter nyare undersökningar bildar de ett eget släkte.

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 11 oktober 2009.

Noter redigera

  1. ^ [a b c d e] Pseudocheirus peregrinusIUCN:s rödlista, auktor: Winter, J., Menkhorst, P., Lunney, D. & van Weenen, J. 2008, besökt 18 oktober 2009.
  2. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (12 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  3. ^ [a b c d e f g] Nowak, R. M. (1999) s.133/34 Google books

Tryckta källor redigera

Externa länkar redigera