Umbriel är en av Uranus månar. Den är den tredje största och har en diameter som är ungefär en tredjedel av jordens måne. Den upptäcktes 1851 av William Lassell.

Umbriel
Upptäckt[1]
UpptäckareWilliam Lassell
Upptäcktsdatum24 oktober 1851
Beteckningar
AlternativnamnUranus II
Uppkallad efterUmbriel
Omloppsbana
Halv storaxel266000 km
Excentricitet0,0039
Siderisk omloppstid4,144 d
Medelomloppshastighet4,67 km/s (beräknat)
Inklination0,128° (till Uranus ekvator)
Måne tillUranus
Fysikaliska data
Medelradie584,7 ± 2,8 km (0,092 R)[2]
Area4296000 km2 (0,008 A)[a]
Volym837300000 km3 (0,0008 V)[b]
Massa(1,172 ± 0,135) × 1021 kg (2 × 10−4 M)[3]
Medeldensitet1,39 ± 0,16 g/cm3[3]
Ytgravitation (ekvatorn)0,2 m/s2 (≈ 0,023 g)[c]
Flykthastighet0,52 km/s[d]
RotationsperiodSynkron (förutsagt)[4]
Axellutning0[4]
Albedo0,26 (geometrisk)
0,1 (bunden)[5]
YttemperaturMin: ?
Medel: ≈ 75 K
Max: 85 K
Skenbar magnitud14,5 (V-band, opposition)[7]
Atmosfär
Yttryck0

Omloppsbana och rotation redigera

Umbriel kretsar kring Uranus på 266 000 kilometers avstånd på 4,144 dygn. Omloppsbanan har en excentricitet på 0,0039 med en inklination på 0,205° i jämförelse till Uranus ekvator. Dess rotation är synkroniserad.

Fysiska egenskaper redigera

 
En albedokarta över Umbriels yta.

De hittills enda närbilderna av Umbriel togs av Voyager 2 då den passerade förbi månen under sin förbiflygning av Uranus i januari 1986. Vid tidpunkten för förbiflygningen var den södra hemisfären riktad mot solen, så endast den blev studerad.

Fastän dess inre struktur är okänd har man tagit fram en modell som visar att Umbriel består av ungefär 50 % is, 30 % silikater och 20 % organiskt material, huvudsakligen metan. Umbriels starkt bekratrade yta har antagligen varit stabil sedan den skapades. Den har många fler och större kratrar än Ariel och Titania. Umbriel är väldigt mörk, den reflekterar endast hälften så mycket ljus som Ariel och är Uranus ljussvagaste satellit.

Umbriels mest framträdande signatur är Wunda, en stor ring av ljust material nära Umbriels ekvator (se bilden; man ser bilden nästan från en av polerna). Wunda är troligtvis någon slags krater men dess exakta natur förblir okänd. Nära terminatorn ligger kratern Skynd, vilken har en ljus ring med en ljus centraltopp.

Se även redigera

Kommentarer redigera

  1. ^ Arean är härledd från radien r :  .
  2. ^ Volymen v är härledd från radien r :  .
  3. ^ Ytgravitationen är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r :  .
  4. ^ Flykthastigheten är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r :  .

Källor redigera

  1. ^ ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters”. Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. 
  2. ^ Thomas, P. C. (1988-03-01). ”Radii, shapes, and topography of the satellites of Uranus from limb coordinates” (på engelska). Icarus 73 (3): sid. 427–441. doi:10.1016/0019-1035(88)90054-1. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/0019103588900541. Läst 9 september 2022. 
  3. ^ [a b] Jacobson, R. A.; Campbell, J. K.; Taylor, A. H.; Synnott, S. P. (1992-06-01). ”The Masses of Uranus and its Major Satellites From Voyager Tracking Data and Earth-Based Uranian Satellite Data”. The Astronomical Journal 103: sid. 2068. doi:10.1086/116211. ISSN 0004-6256. https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/1992AJ....103.2068J. Läst 9 september 2022. 
  4. ^ [a b] Smith, B. A.; Soderblom, L. A.; Beebe, R.; Bliss, D.; Boyce, J. M.; Brahic, A. (1986-07-04). ”Voyager 2 in the Uranian System: Imaging Science Results” (på engelska). Science 233 (4759): sid. 43–64. doi:10.1126/science.233.4759.43. ISSN 0036-8075. https://www.science.org/doi/10.1126/science.233.4759.43. Läst 9 september 2022. 
  5. ^ Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 31 augusti 2022. 
  6. ^ Grundy, W. M.; Young, L. A.; Spencer, J. R.; Johnson, R. E.; Young, E. F.; Buie, M. W. (2006-10-01). ”Distributions of H2O and CO2 ices on Ariel, Umbriel, Titania, and Oberon from IRTF/SpeX observations” (på engelska). Icarus 184 (2): sid. 543–555. doi:10.1016/j.icarus.2006.04.016. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103506001564. Läst 9 september 2022. 
  7. ^ ”Planetary Satellite Physical Parameters”. NASA/JPL. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 6 juni 2010. 

Externa länkar redigera