Wikipedia

Tapakuler

familj av fåglar bland tättingarna

Tapakuler (Rhinocryptidae) är en familj med små suboscina tättingar som främst förekommer i Sydamerika där den största mångfalden finns i Anderna. Tre arter – chocótapakul (Scytalopus chocoensis), tacarcunatapakul (S. panamensis) och gråvattrad tapakul (S. argentifrons) – förekommer i södra Centralamerika.

Tapakuler
Pärltapakul (Acropternis orthonyx)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
UnderordningTyranni
FamiljTapakuler (men se text)
Rhinocryptidae
Wetmore, 1930
Utbredning
Släkten
Synonymer
  • Sångsmygar
  • Ralltrastar

    • Utseende och levnadssätt redigera

    Tapakulerna är små till medelstora fåglar, med en längd mellan 10 och 24 cm. De är markbundna fåglar och dåliga flygare som har korta vingar. Istället har de kraftfulla ben som är väl anpassade till deras biotop som består av gräsmark eller skogens undervegetation. Stjärten är uppåtriktad och pekar mot huvudet. Merparten av arterna är små svarta eller bruna fåglar men det finns även några större och mer färggranna arter. De uppmärksammas främst genom sina läten och arterna inom släktet Scytalopus identifieras utifrån läten.

    De har en spetsig näbb och lever av insekter, frön och andra mjuka växtdelar, och skrapar upp föda från marken likt vissa hönsfåglar som fasaner. De flesta arter lägger två ägg på en skyddad plats som en jordhåla, en trädhåla eller ett sfäriskt rede.

    Status och hot redigera

    Vissa arter av tapakulerna har mycket lokala utbredningsområden och eftersom de är dåliga flygare så kan de lätt isoleras i mindre populationer vilket leder till fragmentarisering. Idag (2022) kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN bahiaborstpanna (Merulaxis stresemanni) som akut hotad (CR) samt de sju arterna bahiatapakul (Eleoscytalopus psychopompus), kärrtapakul (Scytalopus iraiensis), brasiliatapakul (S. novacapitalis), diamantinatapakul (S. diamantinensis), magdalenatapakul (S. rodriguezi), ecuadortapakulo (S. robbinsi) och paramillotapakul (S. canus) som starkt hotade (EN).

    Taxonomi redigera

    Tapakulerna placeras traditionellt i den distinkta familjen Rhinocryptidae.[1] Tidigare inkluderades även månbrösten, numera i den egna familjen Conopophagidae. Molekylära studier i början av 2000-talet indikerade att en stor del av tapakulerna kanske bäst borde beskrivas som en tribus eller en underfamilj inom familjen myrtrastar (Formicariidae), däribland typarten tofstapakul (Rhinocrypta lanceolata) och släktena Pteroptochos, Scytalopus och Liosceles.[2][3] Det fanns också förslag att andra släkten kanske borde flyttas till Conopophagidae, och då främst Teledromas.[2] Senare studier bekräftar dock att alla släkten traditionellt klassificerade som tapakuler, utom månbrösten, faktiskt ingår i familjen.[4][5][6]

    Artgränserna inom släktet Scytalopus är bland de mest komplexa problemen inom neotropisk ornitologi. De har mycket kryptiska fjäderdräkter och identifiering utifrån visuella karaktärer är ofta omöjligt. Studier av läten och DNA behövs oftast för att utröna en specifik populations taxonomiska status. Flera nya arter för vetenskapen har beskrivit under 2000-talet, däribland antioquiatapakul (Scytalopus stilesi) och magdalenatapakul (S. rodriguezi) från Colombia. Utöver detta finns det ett antal kända arter som fortfarande inte beskrivits taxonomiskt, som exempelvis de två peruanska taxonen som än så länge kallas "Apurimac Tapaculo" och "Millpo Tapaculo", medan andra redan beskrivna taxon kanske omfattar flera arter. Den bästa illustrationen av osäkerheten kring detta släkte är att det bara fanns tio beskrivna arter 1970 och att den siffran idag är nästan fem gånger så hög.[7]

    Släkten och arter redigera

     
    Tofstapakul (Rhinocrypta lanceolata). Familjens typart.

    Enligt International Ornithological Congress (IOC).[8]

    Taxa som tidigare fördes till familjen redigera

    Familj Melanopareiidae (månbröst)

    Referenser redigera

    Noter redigera

    1. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
    2. ^ [a b] Irestedt et al., 2002
    3. ^ Rice, 2005a,b
    4. ^ Maurício, G.N., H. Mata, M.R. Bornschein, C.D. Cadena, H. Alvarenga, S.L. Bonatto (2008), Hidden generic diversity in Neotropical birds: molecular and anatomical data support a new genus for the “Scytalopus” indigoticus species-group (Aves: Rhinocryptidae), Mol. Phylogenet. Evol. 49, 125-135.
    5. ^ Moyle, R.G., R.T. Chesser, R.T. Brumfield, J.G. Tello, D.J. Marchese, and J. Cracraft (2009b), Phylogeny and phylogenetic classification of the antbirds, ovenbirds, woodcreepers, and allies (Aves: Passeriformes: infraorder Furnariides), Cladistics 25, 386-405.
    6. ^ Ericson, P.G.P., S.L. Olson, M. Irestedt, H. Alvarenga, and J. Fjeldså (2010), Circumscription of a monophyletic family for the tapaculos (Aves: Rhinocryptidae): Psiloramphus in and Melanopareia out, J. Ornithol. 151, 337-345.
    7. ^ Krabbe & Schulenberg, 2003
    8. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2022. IOC World Bird List (v12.2). doi :  10.14344/IOC.ML.12.2.

    Källor redigera

    • Correa A., Mpodozis, J. & M. Sallaberry (2014): Chilean Rhinocryptidae (Avian):speciation. Impressum/Imprint OmniScriptum GmbH & CoKG. Verlag/publisher: LAP Lambert Academic Publishing. Printed in Germany. All right reserved. Saarbrücken. ISBN 978-3-659-55015-7.
    • Correa Rueda, Alejandro and Mpodozis, Jorge.(2008).Speciation of Chilean Rhinocryptidae (Avian) based on their behaviour. Nature Precedings.<http://dx.doi.org/10.1038/npre.2008.1597.2>
    • Correa Rueda, Alejandro; Mpodozis, Jorge and Sallaberry, Michel.(2008). Differences of morphological and ecological characters among lineages of Chilean Rhinocryptidae in relation an sister lineage of Furnariidae. Available from Nature Precedings <http://dx.doi.org/10.1038/npre.2008.1606.2>.
    • Irestedt, Martin; Fjeldså, Jon; Johansson, Ulf S. & Ericson, Per G.P. (2002): Systematic relationships and biogeography of the tracheophone suboscines (Aves: Passeriformes). Molecular Phylogenetics and Evolution 23(3): 499–512. doi:10.1016/S1055-7903(02)00034-9 (HTML sammanfattning)
    • Krabbe, N, and Schulenberg, T. (2003). Family Rhinocryptidae (Tapaculos). pp. 748–787 in: del Hoyo, J., Elliott, A., and Christie, D. eds. (2003). Handbook of Birds of the World. Vol. 8. Broadbills to Tapaculos. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-50-4
    • Maurício, G, (2005). Taxonomy of the southern population in the Scytalopus speluncae group, with the description of a new species and remarks on the systematics and biogeography of the complex (Passeriformes: Rhinocryptidae). Ararajuba. 13(1): 7-28.
    • Raposo, M., Stopiglia, R., Loskit, V., and Kirwin, G. (2006). The correct use of the name Scytalopus speluncae (Ménétriés, 1835), and the description of a new species of Brazilian tapaculo (Aves: Passeriformers: Rhinocryptidae). Zootaxa 1271: 37-56.
    • Rice, Nathan H. (2005a): Phylogenetic relationships of antpitta genera (Passeriformes: Formicariidae). Auk 122(2): 673-683. [Engelsk text med spansk sammanfattning] DOI:10.1642/0004-8038(2005)122[0673:PROAGP]2.0.CO;2 PDF fulltext
    • Rice, Nathan H. (2005b): Further Evidence for Paraphyly of the Formicariidae (Passeriformes). Condor 107(4): 910-915. [Engelsk text med spansk sammanfattning] doi:10.1650/7696.1 PDF fulltext
    • Status of the members of Rhinocryptidae BirdLife International (2007).

    Externa länkar redigera

    Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Tapakuler&oldid=54225642”