Tangierkrisen
Tangierkrisen, även kallad första marockanska krisen var en stormaktskonflikt mellan 1905 och 1906 om Marockos framtida statsrättsliga status som inbegrep Frankrike och Tyskland.
| Tangierkrisen | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Tyskland Österrike-Ungern
|
 Storbritannien Frankrike Ryssland Italien Spanien
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| Bernhard von Bülow Vilhelm II |
Maurice Rouvier Théophile Delcassé | ||||||
Historia redigera
Vilhelm II ville inte finna sig i Frankrikes "fredliga penetration" av Marocko i början av 1900-talet. Han besökte helt oväntat sultanen i Tanger, uttalade sig i ett tal den 31 mars 1905 högröstat för marockansk självständighet och anslog hotfulla tongångar mot den franske ministern. Affären väckte bestörtning, och den franske utrikesministern Théophile Delcassé ville driva en hård linje mot Tyskland, men eftersom regeringen inte ville ha krig och armén inte var beredd blev Delcassé tvungen att avgå. Vilhelm II betraktade detta som en seger. Stormakterna beslöt att försöka bilägga tvisten genom en konferens.
Under Algeciraskonferensen 1906 om den marockanska frågan fick Tyskland bara stöd av Österrike, "Tysklands enda vän", och eftersom varken kejsare Vilhelm II eller Bernhard von Bülow ville ha krig nu, led Tyskland ett diplomatiskt nederlag. Visserligen fastslogs "den öppna dörrens politik" för alla nationer i Marocko, men detta minskade inte fransmännens inflytande. Ententen hade verkat för Frankrikes fördel. Tyskland isolerades.
Litteratur redigera
- Petersen, Kai, När hände vad? Världshistorisk uppslagsbok 1500–2002 (2003)