Wikipedia

Svartörn

asiatisk fågelart bland hökfåglarna

Svartörn[2] (Ictinaetus malaiensis) är en asiatisk rovfågel i familjen hökar som förekommer i tropiska Asien.[3][4]

Svartörn
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteIctinaetus
Blyth, 1843
ArtSvartörn
I. malaiensis
Vetenskapligt namn
§ Ictinaetus malaiensis
Auktor(Temminck, 1822)
Synonymer
Ictinaetus malayensis

Utseende redigera

Svartörnen är en rätt stor (65–80 cm) och mörk örn, med karakteristiskt breda paddelformade vingar, lång stjärt, litet huvud och liten näbb med stort gap. Den flyger med vingarna resta i ett V, med handpennorna uppsvepta. På sittande fågel syns att vingarna når ända ut till stjärtspetsen.[5][6]

Adult svartörn är brunsvart med påtagligt gula fötter och bar hud vid näbbroten. I flykten uppvisar den vitaktig bandning på övre stjärttäckarna och svag gråaktig bandning på stjärt och undersidan av vingen. Ungfågeln är mörkstreckat beige på huvud, undersida och undre vingtäckare.[6]

 
Svartörn i flykten med den karakteristiska avsmalnade vingbasen.

Utbredning och systematik redigera

Arten delas upp i två underarter med följande utbredning:[3]

Svartörnen anses vara stannfågel, men fynd i Pakistan antyder att den möjligen företar sig längre rörelser.[5]

Släktskap redigera

Svartörnen placeras som ensam art i släktet Ictinaetus. Genetiska studier visar att den är närmast släkt med skrikörnarna som numera placeras i släktet Clanga. Dessa är i sin tur systergrupp med afrikanska tofsörnen (Lophaetus occipitalis).[7]

Levnadssätt redigera

Habitat och föda redigera

Svartörnen förekommer i beskogade kullar och bergstrakter från havsnivån till 330 meters höjd, men vanligen mellan 300 och 2 000 meter. Den livnär sig av däggdjur som bland annat fladdermöss[8] och ekorrar, men även fåglar och deras ägg, ödlor, grodor och stora insekter.[5] Ekorrar, makaker och många fågelarter varnar när de ser svartörnar sväva över skogen. Indiska jätteekorren utgör ett bytesdjur[9] liksom unga hattapor.[10] Fågelns krökta klor och breda gap gör att den med lätthet kan plocka upp ägg från fågelbon och salanganer i grottor.[11][8] Jämte svalstjärtsgladan har den en unik vana att bära iväg hela fågelbon med klorna för att sedan äta från en sittplats.[12]

Häckning redigera

Svartörnens häckningstid varierar geografiskt: mellan november och januari i söda Indien, senare i norra, mellan oktober och april i Bhutan, november till februari i Sri Lanka och april till augusti på Java.[5] Under spelflykten dyker den med ihopfällda vingar för att svepa upp i en U-form och bromsa in.[13] Den bygger sin boplattform på ett högt träd med överblick över en djup dal. Däri lägger den ett eller två brun- och malvafläckade ägg.[14][15][16] Boet kan återanvändas år efter år.[17]

Status och hot redigera

Arten har med cirka 10 000 individer en relativt liten världspopulation som dessutom tros minska i antal på grund av avskogning, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Namn redigera

Svartörnens vetenskapliga artnamn stavas traditionellt malayensis, men stavningen på ett nyligen upptäckt omslag är istället malaiensis och har visat sig ha prioritet.[18]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Ictinaetus malaiensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.1). doi :  10.14344/IOC.ML.14.1.
  5. ^ [a b c d] Clark, W.S., Marks, J.S., Kirwan, G.M. & Boesman, P. (2018). Black Eagle (Ictinaetus malaiensis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53153 27 december 2018).
  6. ^ [a b] Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  7. ^ Helbig, A.J.; Kocum, A.; Seibold, I.; Braun, M.J. (2005). ”A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level”. Molecular Phylogenetics & Evolution 35 (1): sid. 147–164. doi:10.1016/j.ympev.2004.10.003. PMID 15737588. https://repository.si.edu/bitstream/handle/10088/6276/2005B_Helbig_et_al.pdf?sequence=1&isAllowed=y. 
  8. ^ [a b] Smythies, Bertram (1968). The Birds of Borneo (2nd edn).. Oliver and Boyd: Edinburgh. ISBN 9780050015308. 
  9. ^ Borges, Renee (1986). ”Predation attempt by Black Eagle (Ictinaetus malayensis perniger) on Indian Giant Squirrel (Ratufa indica elphinstonii)”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 83: sid. 203. https://biodiversitylibrary.org/page/48772393. 
  10. ^ Ali, Rauf (1986). ”Feeding ecology of the Bonnet Macaque at the Mundanthurai Sanctuary, Tamil Nadu”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 83 (1): sid. 98–110. https://biodiversitylibrary.org/page/48761050. 
  11. ^ Nijman, V (2004). ”Seasonal variation in naturally occurring mobbing behavior of drongos (Dicruridae) towards two avian predators” (PDF). Ethology Ecology & Evolution 16: sid. 25–32. doi:10.1080/08927014.2004.9522651. Arkiverad från originalet den 2011-10-01. https://web.archive.org/web/20111001015852/http://ejour-fup.unifi.it/index.php/eee/article/view/981/927. Läst 28 december 2018.  Arkiverad 1 oktober 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111001015852/http://ejour-fup.unifi.it/index.php/eee/article/view/981/927. Läst 28 december 2018. 
  12. ^ Coulson, Jennifer O. (2001). ”Swallow-tailed Kites Carry Passerine Nests Containing Nestlings to Their Own Nests”. The Wilson Bulletin 113 (3): sid. 340–342. doi:10.1676/0043-5643(2001)113[0340:STKCPN]2.0.CO;2. 
  13. ^ Rasmussen, P.C. & J.C. Anderton (2005). Birds of South Asia: The Ripley Guide. Vol. 2.. Smithsonian Institution & Lynx Edicions. Sid. 104. 
  14. ^ Buchanan, Kenneth (1899). ”Nesting of the Black Eagle”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 12 (4): sid. 776–777. https://biodiversitylibrary.org/page/7148525. 
  15. ^ Daly, W Mahon (1899). ”Nesting of the Black Eagle”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 12 (3): sid. 589. https://biodiversitylibrary.org/page/7148314. 
  16. ^ Baker, ECS (1918). ”Notes on the nidification of some Indian Falconidae. III. the genera Ictinaetus and Microhierax”. Ibis 60 (1): sid. 51–68. doi:10.1111/j.1474-919X.1918.tb00770.x. BHL
  17. ^ Ali S & SD Ripley (1978). Handbook of the birds of India and Pakistan. "1" (2nd). Oxford University Press. Sid. 283–285. 
  18. ^ Lebossé, A. & Bour, R. (2011) The first twenty livraisons of “Les Planches Coloriées d’Oiseaux” of Temminck & Laugier (1820–1839): I. The ten wrappers now known. Zool. Bibl. 1(4): 141–150.

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svartörn&oldid=54545035”