Svalin

Svalin (fornisländska: Svalinn, ”svalkaren, den kylande”) är enligt nordisk mytologi den sköld som på solens vagn står framför solen för att den inte ska förbränna allt på jorden.

Skölden nämns i Grímnismál 38 i Poetiska Eddan.

Svalin han står

framför solen ständigt,

en sköld för skinande gud:

brinna skulle ju

berg och vågor,

ifall han fölle ifrån.

Övers. Björn Collinder, 1957^[1]

Svalinn hęitir,

hann stęndr sólu fyrir,

skjǫldr skínanda goði;

bjǫrg ok brim

vęitk at brinna skulu,

ef hann fęllr í frá.

Finnur Jónssons utgåva 1932

Det är den för oss synliga solskivan som här uppfattas som en rundsköld framför den ”verkliga” solen.^[2] Om skölden inte hade funnits skulle hettan bli så stor att bergen skulle brinna och haven förångas.

Se även redigera

Källor redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Svalin, 1904–1926.

^ Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 64.
^ Finnur Jónsson, 1932, De gamle Eddadigte, København, sid 70.

[1] Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 64.

[2] Finnur Jónsson, 1932, De gamle Eddadigte, København, sid 70.

[1]

[2]