Taklök (Sempervivum tectorum) är art i familjen fetbladsväxter från centrala Europa till Balkan.

Taklök
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningStenbräckeordningen
Saxifragales
FamiljFetbladsväxter
Crassulaceae
SläkteTaklökssläktet
Sempervivum
ArtTaklök
S. tectorum
Vetenskapligt namn
§ Sempervivum tectorum
AuktorLinné

Som odlad är taklök lättskött, tål torka och passar bra i stenpartier. Det finns olika sorter som ser ut som små bollar, kottar eller kronärtskockor.

Etymologi redigera

Etymologin är förvirrande.

Under medeltiden fanns en växt på latin kallad Barba Jovis (Himmelens gud Jupiters skägg). Överfört på Tor, åskans gud i nordisk mytologi har detta blivit Tore-skägg, vilket i folkmun i Närke och södra Dalarna använts för taklök, Sempervirum tectorum. [1]. Numera återfinns kopplingen till Jupiters skägg genom ett annat släkte av taklökar Jovibarba sp. , på svenska Hammarbytaklökssläktet.

Carl von Linné har dock med Jupiters skägg avsett Anthyllis Barba Jovis, en ärtväxt.

Den tyska motsvarigheten Jupters-Bart avser också Anthyllis Barba Jovis liksom namnet Jupiter's Beard på brittisk engelska.

På amerikansk engelska har man med Jupiter's Beard avsett Centranthus ruber.

Användning redigera

Taklöken har sedan medeltiden med människans hjälp spritts över Europa. I Sverige finns den dokumenterad första gången 1662 och fanns då både i Varberg och på Gotland. Numera förekommer den förvildad i närheten av gamla torpplatser.[2]

I svensk folktro trodde man att taklöken skänkte huset lycka och gav skydd mot vådeld. Inom svensk folkmedicin användes taklöken som medel mot vårtor och liktornar.[3]

Källor redigera

  1. ^ Thore-skägg i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  2. ^ Brandgul lilja i allmogens trädgårdar, artikel av Ingvar Svanberg i årsboken Uppland 2004
  3. ^ Ebbe Schön: Folktrons ABC (Carlsson Bokförlag, Stockholm 2004), s. 270.

Externa länkar redigera