Resiliens
Resiliens är den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas.
Definition redigera
Resiliens betyder ordagrant förmågan att återhämta sig eller motstå olika störningar.[1]
Ekologisk resiliens redigera
För ett ekosystem, såsom en skog, kan detta innebära att klara av stormar, bränder och föroreningar, medan det för ett samhälle kan innebära förmåga till återhämtning efter till exempel en naturkatastrof eller politiska oroligheter. Minskad resiliens kan leda till oönskade förändringar i ett system, med exempel som savanner som förvandlas till busköknar, korallrev som förvandlas till algtäckta grushögar och sjöar som blir övergödda och hamnar i ett tillstånd med blomningar av giftiga alger och fiskdöd.
Resultatet tenderar att bli ekosystem med låg biologisk mångfald som är känsliga för förändringar och genererar färre av de ekosystemtjänster som mänskliga samhällen är beroende av. Ökad kunskap om hur vi kan stärka resiliensen i sammankopplade social-ekologiska system blir allt viktigare i och med klimatförändringar och annan miljöpåverkan. Att investera i resiliens kan därför ses som en försäkring. Genom att skydda kritiska resurser ökar chanserna att klara av chocker – som till exempel översvämningar och stormar. Detta är av stor betydelse med tanke på framtida osäkerhet och begränsad förståelse av den ökade sårbarhet som människans påverkan orsakat.
I grund och botten säger resiliensteorin[2] att kärnan i många av de allvarliga, återkommande problemen med naturresurshushållning är en bristande förståelse av att ekosystem och sociala system är föränderliga och helt sammanvävda. Dessa störningar kan innefatta allt ifrån chock och stress till hur en skog återhämtar sig efter storm, bränder och föroreningar.
I ekologiska sammanhang uppmärksammades resiliensen 1973 av ekologen C.S. Holling.[3] Hans arbete resulterade 2002 i boken "Panarchy: understanding transformations in human and natural systems"[4]. Resiliens är idag en viktig del av det vidare begreppet hållbar utveckling.
Biologisk mångfald är en förutsättning för ekosystemens resiliens eftersom det innebär en spridning av riskerna och större möjlighet till omorganisation efter en störning. Biologisk resiliens innebär att om en art utrotas kan dess utrymme i ekosystemet övertas av en annan art med liknande funktion. En minskad biologisk resiliens kan leda till en plötslig och oväntad ekologisk kollaps - en liten förändring i ett känsligt system kan vara tillräckligt för att nå bortom systemets tröskelnivå. En sådan förändring är ofta praktiskt taget irreversibel.
Social resiliens redigera
Social resiliens är ett samhälles förmåga till återhämtning efter till exempel en naturkatastrof eller politiska oroligheter. Ekologiska och sociala system är ömsesidigt beroende av varandra och samverkar dynamiskt.[5][6] Resiliens handlar i sådana sammanvävda sammanhang om ett systems förmåga att hantera påverkan utan att övergå i ett mindre önskvärt tillstånd men också dess förmåga till självorganisation och kompetenser vad gäller att lära och anpassa sig.[7]
Organisatorisk resiliens redigera
Inom affärsvärlden definieras resiliens som förmågan hos ett system eller ett företag att klara konsekvenserna av en katastrofsituation såsom ett strömavbrott, en brand eller en bomb.
Resiliens i barn- och ungdomspsykologi redigera
Inom barn- och ungdomspsykologi handlar resiliens om barns förmåga att klara en svår uppväxt. I boken Resiliens, risk och sund utveckling, skriven av Anne Inger Helmen Borge presenteras ett citat av Michael Rutter som beskriver begreppet resiliens.
"Resiliens är processer som gör att utvecklingen når ett tillfredsställande resultat, trots att barnet har haft erfarenheter av situationer som innebär en relativt stor risk att utveckla problem eller avvikelse." [8]
Pseudoresiliens redigera
En del barn har mer konstnärliga anlag än andra barn. Pseudoresiliens beskriver hur kreativitet och konstnärlig förmåga kan vara ett sätt för barn med en svår barndom att utveckla resiliens.[8]
Vidare läsning redigera
- Borge, Anne Inger Helmen; Larsson Per (2011). Resiliens: risk och sund utveckling (2., rev., uppdaterade och utök. uppl, första utgåva 2005). Lund: Studentlitteratur. Libris 12427064. ISBN 978-91-44-07538-9
- Comfort Louise K., Boin Arjen, Demchak Chris C., red (2010) (på engelska). Designing resilience: preparing for extreme events. Pittsburgh, Pa.: University of Pittsburgh Press. Libris 13500727. ISBN 9780822960614
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Comfort, Louise K., Boin, Arjen & Demchak, Chris C. (red.), Designing resilience: preparing for extreme events, University of Pittsburgh Press, Pittsburgh, Pa., 2010 s. 13
- ^ ”Vad är resiliens? - En introduktion till forskning om social-ekologiska system”. Stockholm Resilience Centre - Sustainability Science for Biosphere Stewardship. http://www.stockholmresilience.org/download/18.10119fc11455d3c557d6d20/1459560242138/SU_SRC_vadarresiliens_sidaApril2014.pdf. Läst 14 januari 2018.
- ^ Holling, C.S. (1973). ”Resilience and stability of ecological systems” (på engelska). Annual Review of Ecology and Systematics 4: sid. 1–23. doi:.
- ^ Panarchy : understanding transformations in human and natural systems. Island Press. 2002. ISBN 1559638567. OCLC 48390912. https://www.worldcat.org/oclc/48390912
- ^ Folke, C., Carpenter,S., Elmqvist, T., Gunderson, L., Holling C.S., Walker, B. (2002). ”Resilience and Sustainable Development: Building Adaptive Capacity in a World of Transformations” (på engelska). Ambio 31 (5): sid. 437–440. doi:. PMID 12374053.
- ^ Folke, C., Carpenter, S., Walker, B., Scheffer, M., Elmqvist, T., Gunderson, L., Holling, C.S. (2004). ”Regime Shifts, Resilience, and Biodiversity in Ecosystem Management” (på engelska). Annual Review of Ecology, Evolution, and Systematics 35: sid. 557–581. doi:.
- ^ ”Ecological Resilience — In Theory and Application” (på engelska). Annual Review of Ecology & Systematics 31: sid. 425. 2000. doi:.
- ^ [a b] Dalgaard, Niels (1989-01-01). ”Mikael Gilljam, Svenska folket och löntagarfonderna, Lund: Studentlitteratur, 1988, 267 s.”. Politica 21 (2): sid. 222. doi:. ISSN 2246-042X. http://dx.doi.org/10.7146/politica.v21i2.69109. Läst 22 mars 2021.