Grönmaskad skarv

fågelart
(Omdirigerad från Pittskarv)

Grönmaskad skarv[2] (Phalacrocorax featherstoni) är en utrotningshotad fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar, enbart förekommande i ögruppen Chathamöarna utanför Nya Zeeland.[3]

Grönmaskad skarv
Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläktePhalacrocorax
ArtGrönmaskad skarv
P. featherstoni
Vetenskapligt namn
§ Phalacrocorax featherstoni
AuktorBuller, 1873
Synonymer
  • Pittskarv

Utseende redigera

Grönmaskad skarv är en medelstor gråsvart skarv med en kroppslängd på 63 centimeter. I häckningsdräkt har den svart huvud, övergump, stjärt och lår, mörkgrå ovansida med små svarta fläckar och grå undersida. I ansiktet syns äppelgrön bar hud och på huvudet två tofsar. Utanför häckningstid saknar den tofsar, ansiktshuden är gul och undersidan blekare.[1]

Utbredning och systematik redigera

Fågeln förekommer enbart i Chathamöarna utanför Nya Zeeland.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Skarvarnas släktskap redigera

Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[4] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[3]

Levnadssätt redigera

Fågeln häcker i små kolonier på klippiga kuster och öar, bestående av mellan ett och 44 par.[5] Den lever huvudsakligen av småfisk, kompletterat med havslevande ryggradslösa djur,[6] som den fångar på grunt vatten, i genomsnitt 6,6 meters djup men i nio fall av tio under 13 meter.[7]

Status och hot redigera

Grönmaskad skarv har ett litet utbredningsområde samt en liten världspopulation som dessutom minskat och tros kommer minska kraftigt. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som starkt hotad.[1] Populationsuppskattningar från 2011-2012 visar på 434 häckande par.[1] Från 1997 till 2011 minskade arten med 40%.[5] Vad som orsakar att arten minskar i antal är inte helt tydligt. Invasiva predatorer kan ligga bakom, även om fåglarna ofta häckar på otillgängliga platser.[7][8] Tjuvjakt förekommer[6][8] och även fiske kan ha bidragit, där 40-80 fåglar kan fångas årligen som bifångst vid kräftfiske,[9] även om ändrade fiskemetoder kan ha förbättrat läget[10]. Förändringar i den marina miljön som påverkar födotillgången är också en möjlig faktor.[11]

Namn redigera

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Isaac Earl Featherston (1813-1876), skotsk-nyzeeländsk statsman som bosatte sig i Wellington 1840.[12]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Phalacrocorax featherstoni Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  5. ^ [a b] Debski, I, Bell, M., Palmer, D. 2012. Chatham Island and Pitt Island shag census 2011. MCSPOP2010-02 Final Report, Department of Conservation, Wellington.
  6. ^ [a b] Heather, B. D. and Robertson, H. A. 1997. The field guide to the birds of New Zealand. Oxford University Press, Oxford, UK.
  7. ^ [a b] Bell, M. 2015. Foraging ecology and dive behaviour of Pitt Island shags (Stictocarbo featherstoni). Notornis 62(2): 76-84.
  8. ^ [a b] Taylor, G. A. 2000. Action plan for seabird conservation in New Zealand. Department of Conservation, Wellington.
  9. ^ Bell, M.; Bell, D. 2000. Census of the three shag species in the Chatham Islands. Notornis 47: 148-153.
  10. ^ Bell, M. 2012. Shag interactions with commercial rock lobster pot and trap fishing methods in the Chatham Islands. Report prepared by Wildlife Management International Ltd for Department of Conservation, Wellington.
  11. ^ Bester, A.J.; Charteris, M. 2005. The second census of Chatham Island shag and Pitt Island shag - are numbers declining? Notornis 52: 6-10.
  12. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar redigera