Paul Biya
Paul Biya, född 13 februari 1933 i Mvomeka'a i nuvarande Södra regionen i Kamerun, är partiledare för Kamerunska folkets demokratiska samling och Kameruns president sedan 1982.
| Paul Biya | |
 Paul Biya, 2014. | |
| Född | 13 februari 1933[1][2][3] (91 år) Mvomeka'a, Södra regionen, Kamerun |
|---|---|
| Medborgare i | Kamerun |
| Utbildad vid | École nationale d’administration Institut d'études politiques de Paris Universitetet i Paris  |
| Sysselsättning | Politiker |
| Befattning | |
| Kameruns premiärminister (1975–1982) Kameruns president (1982–) Ordförande för Organisationen för afrikansk enhet (1996–1997) | |
| Politiskt parti | |
| Kamerunska folkets demokratiska samling | |
| Maka | Jeanne-Irène Biya (g. 1961–1992, makas/makes död) Chantal Biya (g. 1994–) |
| Barn | Franck Biya (f. 1971) Brenda Biya (f. 1997) |
| Utmärkelser | |
| Storkorsriddare med kedja av Republiken Italiens förtjänstorden (2016)[4] Storkors av Hederslegionen Nigerias federala republikorden Republiken Serbiens orden Tunisiens republikorden Kameruns tapperhetsorden Senegals förtjänstorden Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - storkors av särskilda klassen Kameruns förtjänstorden Kedja av Piusorden Riddare med storkors av Sankt Mikaels och Sankt Georgsorden[5] | |
| Webbplats | prc.cm |
| Redigera Wikidata | |
Privatliv redigera
Biya tillhör Beti-Pahuin-folket och föddes i byn Mvomeka'a i Centre-South provinsen i vad som då var Franska Kamerun. Han studerade på Institut d'Etudes Politiques de Paris där han tog sin examen 1961 med diplom i Internationella relationer. Biya gifte sig med Jeanne-Irène Biya med vilken han fick sonen Franck Biya. Efter Jeanne-Irènes död 1992 gifte han om sig 1994 med Chantal Biya och har i detta äktenskap ytterligare två barn.
Politisk karriär redigera
Biya arbetade för förre presidenten Ahmadou Ahidjo och blev premiärminister 1975. När Ahidjo avgick 6 november 1982 blev Biya president då han var Ahidjos uvalde till detta uppdrag. Biya förkastade dock genast delar av Ahidjos politik, bytte ut de flesta i hans följe och tvingade slutligen den förre presidenten i exil.
1992 vann Biya det första flerpartivalet men fick bara 40% av rösterna vilket dessutom var relativt nära oppositionsledaren John Fru Ndi som fick 36%. 1997 vann han åter valet, denna gång med 92,6% av rösterna. Detta hade sin orsak i att huvudoppositionen bojkottade valet.[6] Han vann ännu en sju-årsperiod i valet 2004 med, enligt officiella siffror, 70,92% av rösterna. Oppositionen hävdade dock vidsträckt bedrägeri.[7]
Kritik redigera
Biya har av många kritiserats som en alltför auktoritär ledare, och anses ibland vara fjärran från sitt folk. Han har också kritiserats hårt av den engelskspråkiga minoriteten, som finns kvar i den del som tidigare tillhörde det brittiska kolonialväldet, för att marginalisera och förtrycka dessa. Det är också från denna region som Biya har sitt största motstånd.
Historikern David Wallechnisky jämför i sin bok Tyrants, the World's 20 Worst Living Dictators Biya med Robert Mugabe i Zimbabwe och kung Mswati III i Swaziland. Han beskriver valprocessen i Kamerun på detta sätt: "Every few years, Biya stages an election to justify his continuing reign, but these elections have no credibility. In fact, Biya is credited with a creative innovation in the world of phony elections. In 2004, annoyed by the criticisms of international vote-monitoring groups, he paid for his own set of international observers, six ex-U.S. congressmen, who certified his election as free and fair."[8] 2007, rankade tidningen Parade Biya som den nittonde värsta diktatorn i världen.[9]
Källor redigera
- ^ SNAC, Paul Biya, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Paul Biya.[källa från Wikidata]
- ^ Munzinger Personen, Paul Biya, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.quirinale.it.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, api.parliament.uk.[källa från Wikidata]
- ^ Elections in Cameroon, African Elections Database.
- ^ "Cameroon's Supreme Court confirms Biya's re-election" Agence France Presse, October 25, 2004.
- ^ David Wallechinsky, Tyrants: the World's 20 Worst Living Dictators, Regan Press, 2006, pp. 286-290
- ^ The World's Worst Dictators - 2007 Arkiverad 1 maj 2008 hämtat från the Wayback Machine.