Pansarhajar

Pansarhajar (Placodermi) är sedan länge utdöda fiskar, som var den dominerande gruppen rovlevande ryggradsdjur under devon. Pansarhajarna var en klass av upp till 10 meter långa bepansrade förhistoriska fiskar, med över 300 arter, endast kända från fossila fynd.

Pansarhajar Stratigrafisk utbredning: tidig silur – sen devon
Dunkleosteus som anfaller en Gorgonichthys
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Infrastam	Käkförsedda ryggradsdjur Gnathostomata
Klass	Pansarhajar Placodermi
Vetenskapligt namn
§ Placodermi
Auktor	McCoy, 1848
Ordningar
Antiarchi † Arthrodira † Brindabellaspida † Petalichthyida † Phyllolepida † Ptyctodontida † Rhenanida † Acanthothoraci † ?Pseudopetalichthyida † ?Stensioellida †
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Klassen omfattar ett tiotal ordningar, den största var ledpansarhajarna ("Arthrodira"), rovfiskar med en längd på upp till 6 meter som levde över i stort sett hela jorden och armpansarhajar ("Antiarchi"), bottenlevande fiskar med en längd på upp till en meter där pansaret även täckte bröstfenorna. Andra ordningar var petalichthyider, phyllolepider och rhenanider som alla var bottenlevande arter. Rhenaniderna hade sitt pansar indelat i en mängd små segment i stället för flera stora som hos övriga ordningar. Ordningen Ptyctodontida omfattar små pansarhajar, upp till några decimeter långa med tillbakabildat pansar.

De levde i världshaven från sen silur till slutet på devon. Deras huvud och bröstkorg var täckta av plattor och resten av kroppen var fjällig, eller slät hos vissa arter. Pansarhajarna var bland de första fiskarna försedda med käke.

De tidigaste identifierbara pansarhajarna dök upp under sen Silur och de fick en dramatisk nedgång under det devonska utdöendet, så att klassen var helt utdöd vid devons slut. De äldsta kända fossilen har hittats i Kina.

Forskningsresultat

Fossil skalle av pansarhajen Eastmanosteus calliaspis

Louis Agassiz var den som publicerade de tidigaste studierna kring placodermer i sina fem band om fossila fiskar 1833–1843. På den tiden ansågs pansarhajar vara skalklädda käklösa fiskar besläktade med ostracodermer.

Erik Stensiös forskning som professor vid Naturhistoriska riksmuseet var inriktad på fiskar från tidsperioden Devon. Han var en av fyra i den så kallade Stockholmsskolan som använde sig av William Johnson Sollas slipsnittsmetod. Välbevarade fossil, främst skallen, slipas ned med täta intervall och varje slipyta fotograferas och avritas exakt. Fossilet blir då visserligen förstört, men från slipsnittsserien kan en tredimensionell modell av vax eller polystyren byggas i lämplig förstoring, som ger information om minsta detalj i anatomin. På detta sätt utforskade Stensiö kranier hos flera dåligt kända fossila fiskgrupper inklusive pansarhajar. Ur sådant material har man slutit sig till att deras käkar var en trolig utveckling av deras främre gälbåge, och initialt ha fungerat som vattenpump för bättre syreupptagning. Stensiös fortsatta anatomiska och taxonomiska studier av pansarhajar och pansarrundmunnar sammanfattades i tre omfattande franska handboksartiklar (1958–1969).

Placodermer utvecklade aldrig tänder, utan de använde skarpa självslipande benskivor i stället. Nyare rön pekar mot att käkarna hos pansarhajar utvecklades oberoende av övriga käkmunnar.

Hos det mest välbevarade 380 miljoner år gamla fossilet, av en art funnen i Australien, har man lyckats identifiera ett foster och navelsträng, vilket därmed utgör det äldsta kända exemplet på förestående födsel av levande ungar och hur det gått till. Fiskfoster inuti en fiskmamma kan bara vara resultat av så kallad intern befruktning, vardagligare sagt: ”sex”.

Läge i utvecklingskedjan

Coccosteus.

Pansarhajarna har lämnat sparsamma spår under Silur, men uppträder sedan mirakulöst rikligt och diversifierat under devon. Detta har tolkats så att deras tidiga livsmiljö inte skapade goda villkor för fossilisering. Under Devon kom pansarhajarna att befästa och dominera nästan alla kända akvatiska ekosystem, såväl sötvatten som saltvatten, i stark kontrast mot Silur. Denna mångfald led dock till slut stora förluster under de inledande händelserna i de devonska utdöendena. De kvarvarande arterna dog sedan ut helt under övergången till Karbon; inte en enda art pansarhajar har befunnits överleva in i Karbon.

Taxonomi och fylogeni

Subfylum Vertebrata
├─(orankad) Gnathostomatomorpha
└─Infrafylum Gnathostomata
      ├─Klass Placodermi — utdöda (pansar”hajar”)
      └Mikrofylum Eugnathostomata (verkliga käkmunnar)
         ├─Klass Chondrichthyes (broskfiskar)
         └─(orankad) Teleostomi (Acanthodii & Osteichthyes)
             ├─Klass Acanthodii — utdöda pigghajar)
             └Överklass Osteichthyes (benfiskar)
                ├─Klass Actinopterygii (taggfeniga fiskar)
                └─Klass Sarcopterygii (lobfeniga fiskar)
                     └Överklass Tetrapoda
                         ├─Klass Amphibia (Groddjur)
                         └(orankad) Amniota (amnioter)
                             ├─Klass Sauropsida (reptiler eller kräldjur)
                             │  └─Klass Aves (fåglar)
                             └─Klass Synapsida
                                 └─Klass Mammalia (däggdjur)

  Not: linjerna pekar på evolutionära släktskap.

Se även

• Utförlig artlista från en.wiki

Referenser

Källförteckning

• Janvier, Philippe. Early Vertebrates Oxford, New York: Oxford University Press, 1998. ISBN 0-19-854047-7
• Long, John A. The Rise of Fishes: 500 Million Years of Evolution Baltimore: The Johns Hopkins University Press, 1996. ISBN 0-8018-5438-5

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Pansarhajar.
  Bilder & media
• Annetta Markussen-Brown, "Devonian Armoured Fish" 2000
• Introduction to the Placodermi Extinct armored fishes with jaws
• ”PALAEOZOIC FOSSILS UK”. Arkiverad från originalet den 17 oktober 2012. http://archive.is/vRY6. 
• Om gälbågarna: Meckel's Cartilage
• Placodermi: Overview
• BBC—report on Dunkleosteus terrelli