Norsk lundehund
Norsk lundehund är en hundras från Norge. Den hör till de nordiska jaktspetsarna, men eftersom jakten på lunnefågel sedan länge upphört är den framförallt sällskapshund, lämplig för olika hundsporter.
| Norsk lundehund | |
 | |
| Rasgrupp (FCI) | Grupp 5, sektion 2 Nordliga jaktspetsar |
|---|---|
| Rasgrupp (SKK) | Grupp 5 Spetsar och urhundar |
| Ursprungsland |  Norge |
| Rasklubb | Svenska Lundehundsällskapet |
| Specialklubb | Svenska Spets- och Urhundklubben |
| Rasstandard | FCI 265  PDF |
| Vikt | |
| Hund | cirka 7 kg |
| Tik | cirka 6 kg |
| Mankhöjd | |
| Hund | 32–38 cm |
| Tik | 32–35 cm |
Historia redigera
Rasen är också omskriven sedan 1500-talet. 1665 beskrevs den av den italienske prästen och reseskildraren Francesco Negri (1623-1698): "Lunnehunden är en för ändamålet upplärd hund, som de sänder in i de hålor som är för krokiga för att en arm skall kunna nå in och gripa tag i fågeln. Men hundarna för den ena efter den andra till sin herre."
Rasen levde länge isolerat på nordvästra Norges kust, där den användes för fångst av lunnefågel. Efter andra världskriget fanns endast några få individer kvar, de flesta på Værøy i Lofoten. Ett målinriktat och vetenskapligt avelsprogram har medfört att beståndet har ökat, så nu finns det omkring 550 lundehundar i Norge, och lika många utanför landets gränser. Rasen är emellertid inte helt säkrad, så Norsk Lundehund Klubb i Norge och liknande organisationer i andra länder arbetar för rasens bevarande.
Egenskaper redigera
Lundehunden är vaksam, intelligent och livlig. Den har lätt till skall och är en glad familjehund som är oerhört flockkär.
Utseende redigera
Rasen har flera särdrag. Den har minst sex tår på varje tass och en mycket flexibel skulderled som gör att den kan sträcka frambenen rakt ut åt sidorna, från kroppen. Överrörlighet gör att den kan böja huvudet bakåt över nacken. Muskelsystemet i tår och tassar gör att hunden svänger på ett karakteristiskt sätt med frambenen när den går. Hunden har god rörlighet i öronen och kan därigenom till exempel stänga hörselgången. Rasen har en tand mindre än alla andra hundraser. Dessa fysiska särdrag har utvecklats för den speciella jakten på lunnefågel, genetiska förändringar som med säkerhet tagit hundratals år.
Källor redigera
- Ingvild Espelien: Lundehundboka, Vigmostad Bjørke 2012, ISBN 9788241908637
- Renée Willes: All världens hundraser, Bromma 2003, ISBN 91-89090-79-9
- Carl-Johan Adlercreutz: Hundar i världen, Västerås 2006, ISBN 91-534-2870-6
- Bo Bengtson: All världens hundar, Stockholm 1995, ISBN 91-86448-34-X
- Ivan Swedrup: Våra hundar i färg, Stockholm 1974, ISBN 91-20-03355-9
- Malcolm Wallerstedt (red): Stora nordiska hundboken, Malmö 1966
- Carl-Reinhold von Essen (red): Hundboken, Stockholm 1955-1956
- Jytte Nysom: En unik fuglejæger, Hunden nr 9 2009, Dansk Kennel Klub (DKK)
PDF - Norske hunderaser: Norsk lundehund, Norsk Kennelklubb (NKK) (läst 2011-04-06)
Externa länkar redigera
- Rasspecifik Avelsstrategi (RAS), Svenska Lundehundsällskapet PDF
- Norsk Lundehund Klubb
- Svenska Lundehundsällskapet