Artikulationssätt
Nasal
Klusil
Frikativa
Affrikata
Lateral
Approximant
Halvvokal
Likvida
Flapp
Tremulant
Ejektiva
Implosiva
Klickljud

Nasaler är samlingsnamnet på konsonanter som produceras genom att vägen till näshålan öppnas. Nasaler är av naturen nästan alltid tonande, men det finns språk där tonlösa nasaler såsom [m̥], [n̥] och [ŋ̊] etc. förekommer. Nasaler är relativt klangrika och kan därför ibland fungera som stavelsekärnor[1], bland annat i japanskan.

Nasaler i svenskan redigera

I svenskan används allmänt tre nasaler; [m], [n] och [ŋ]:

  • bilabial: [m]. Såsom m:et i "min pappa".
  • alveolar: [n]. Såsom n:et i "nål".
  • velar: [ŋ]. Såsom n:et i "min katt".

Men genom koartikulation uppstår åtminstone ett par till, varav den retroflexa bara används i rikssvenskan och de flesta svenska dialekter med tungspets-r (finlandssvenskan undantagen):

  • retroflex: [ɳ]. Såsom n:et i "en sked".
  • labiodental: [ɱ]. Såsom n:et i "en fisk", eller m:et i "emfas" och "komfort".
  • palatal: [ɲ] Såsom n:et i "min kjol". Denna nasal är ovanlig i rikssvenskan.

Se även redigera

Referenser redigera

  1. ^ Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, s. 137

Vidare läsning redigera

  • Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder. Lund: Studentlitteratur