Murbräcka

belägringsvapen under antiken och medeltiden
För växten, se myrbräcka.

En murbräcka är ett belägringsvapen som under antiken och medeltiden, innan eldvapen fanns, användes för att göra hål i fästningsmurar. Den utgörs av en lång och grov ekbjälke, som i främre ändan är försedd med en metallskoning, vanligen i form av ett gumshuvud (latin aries). Bjälken är upphängd i starka kedjor under ett rörligt skjul täckt med hudar, kallat sköldpadda (latin testudo), som förs fram till muren[1]. Där försätts murbräckan i en svängande rörelse fram och tillbaka, varigenom den oupphörligt stöts mot muren, tills denna faller eller åtminstone ett hål bildas, genom vilket de anfallande kan tränga in i fästningen. Skjulets funktion är att skydda mot fiendens pilar, stenar och kokande olja.

Antik murbräcka med skjul

Murbräcka var under 1500-talet också benämningen på tunga artilleripjäser.

Moderna varianter av murbräckor används av polis och militär för att öppna låsta dörrar.

Bilder redigera

Källhänvisningar redigera

  1. ^ Testudo i Nordisk familjebok (första upplagan, 1892)