Monroedoktrinen (engelska: Monroe Doctrine) utfärdades den 2 december 1823 av USA:s president James Monroe. Monroedoktrinen fastslog att europeisk inblandning i Nya världen var oacceptabel, och att USA inte skulle ingripa i konflikter mellan europeiska stater.

President James Monroe.
Mynt som hugfäster 100-årsminnet av Monroedoktrinen.

Doktrinen grundade sig i flera europeiska staters planer på att ingripa i de latinamerikanska självständighetskrigen till förmån för Spanien, dels i Rysslands besittningstagande av Alaska, samtidigt som det fanns en bred folkopinion i USA för att ingripa på Greklands sida i grekiska frihetskriget.[1]

Efter överläggningar mellan dåvarande amerikanske utrikesministern John Quincy Adams och George Canning och därefter mellan John Quincy Adams och James Monroe utfärdades doktrinen den 2 december 1823.[1]

Monroedoktrinen slog fast att europeisk kolonisation eller försök att blanda sig i politiken i Nya världen var oacceptabel. Däremot skulle alla existerande europeiska kolonier accepteras. USA skulle i gengäld inte ingripa i konflikter mellan europeiska stater rörande europeiska frågor.[1]

Doktrinen har dock under senare tid omtolkats för att rättfärdiga USA:s interventioner i syd- och centralamerikanska länder.

I ett tillägg av Theodore Roosevelt 1904, i det så kallade Rooseveltkorollariet (The Roosevelt Corollary), fastslogs att USA har rätt att ingripa som "internationell polis" (international police power) om stater i Karibien och Centralamerika uppträder "ociviliserat". Det tillägget åberopades flitigt som stöd för USA:s inblandning i Latinamerika under kalla kriget.

På begäran av Woodrow Wilson förklarades Monroedoktrinen vara i överensstämmelse med Nationernas Förbunds principer.[1]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 51 

Externa länkar redigera