Wikipedia

Millwall FC

fotbollsklubb i London, England

Millwall Football Club är en engelsk professionell fotbollsklubb i Bermondsey, södra London, England. Man spelar sedan säsongen 2022/2023 i Championship, näst högsta divisionen i engelsk fotboll. Klubben grundades 1885 under namnet Millwall Rovers FC av arbetare från marmeladfabriken J.T. Morton i Millwall i Isle of Dogs. Fram till 1993 spelade klubben på det som nu kallas The Old Den i New Cross, innan man flyttade till sin nuvarande hemmaarena i närheten, kallad The Den. Det traditionella klubbmärket är ett lejon och hos fansen är klubben mest känd som The Lions ("Lejonen"). Millwalls traditionella hemmaställ består av mörkblåa tröjor, vita byxor och mörkblåa strumpor.

Millwall FC
Fotbollsklubb
Grundinformation
Grundad1885 (139 år sedan)
Fullständigt namnMillwall Football Club
Tidigare namnMillwall Rovers FC
Millwall Athletic FC
SmeknamnThe Lions
SerieEFL Championship
OrtStorbritannien London, England, Storbritannien
HemmaarenaThe New Den
(kapacitet: 20 146)
Klubbfärg(er)         
Nyckelpersoner
ÄgareEngland Millwall Holdings plc
OrdförandeUSA John Berylson
VDEngland Steve Kavanagh
SportchefEngland Steve Kavanagh
TränareEngland Gary Rowett
Ass. tränareEngland Adam Barrett
LagkaptenEngland Shaun Hutchinson
Ass. lagkaptenEngland Jake Cooper
Matchställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Division 2-mästare1 1987/88
Division 3-mästare3 1927/28 [South], 1937/38 [South], 2000/01
Division 4-mästare1 1961/62
Southern Football League-mästare2 1894/95, 1895/96
Western Football League-mästare2 1907/08, 1908/09
London League-mästare1 1903/04
United League-mästare2 1896/97, 1898/99
Football League Group Cup-mästare1 1982/83
Football League Third Division South Cup-mästare1 1936/37
Övrigt
Supporterklubb(ar)Millwall Supporters Club
Webbplatsmillwallfc.co.uk

Sedan Millwall gick med i English Football League 1920/21 har klubben kvalificerat sig elva gånger (fem gånger som mästare 1928, 1938, 1962, 1988 och 2001) och degraderats nio gånger. Millwall har tillbringat 88 av sina 94 säsonger i Englands andra- och tredje division. Klubben hade en kort period i Premier League (First Division) mellan 1988 och 1990, där man uppnådde sin hittills högsta ligaplacering då man hamnade på en tionde plats i första divisionen 1988/89. Millwall nådde FA Cup-finalen 2004 och kvalificerade sig därmed Europa-fotboll för första gången i sin historia och spelade i UEFA Europa League. Klubben har också vunnit två League One-slutspelsfinaler 2010 och 2017, Football League Group Cup 1983 och har varit i finalen i Football League Trophy 1999.

I media har Millwalls anhängare ofta förknippas med huliganism. Fansen har gjort sig ett namn med sin ökända sång: "No one likes us, we don't care". Millwall har en långvarig rivalitet med West Ham United. Det lokala derbyt mellan de två klubbarna har spelats nästan hundra gånger sedan 1899. Klubbens fans och Leeds Uniteds fans är även rivaler, och Millwall tävlar i South London-derbyt med de lokala rivalerna Crystal Palace och Charlton Athletic.

Historia redigera

Starten, södra ligan och omlokalisering: 1885–1919 redigera

 
Millwall Rovers första ställ, bärs här av klubbens sekreterare Jasper Sexton 1885.

Klubben grundades som Millwall Rovers Football Club av skotska arbetare i J.T. Mortons marmeladfabrik i Millwall-området på Isle of Dogs i London 1885. J.T. Morton grundades i den skotska staden Aberdeen 1849 för att förse segelfartyg med mat. Företaget öppnade sin första engelska konserverings- och livsmedelsbearbetningsanläggning vid Millwall dock 1872 och lockade därmed arbetskraft från hela landet, inklusive Skottlands östkust, främst Dundee. Klubbens sekreterare var 17-årige Jasper Sexton, son till hyresvärden för The Islander pub i Tooke Street där Millwall höll sina pubar. Millwall Rovers första match spelades på Glengall Road, den 3 oktober 1885 mot Fillebrook, ett lag som spelade i Leytonstone. Millwall förlorade med 5–0.

Rovers hittade en bättre spelplan för säsongen 1886/87, på baksidan av puben Lord Nelson, planen blev sedan känd som Lord Nelson Ground. I november 1886 bildades East End Football Association och Senior Cup-tävlingen. Millwall tog sig till finalen mot London Caledonians, som spelades på Leyton Cricket Ground. Matchen slutade 2–2 och lagen hade trofén i sex månader vardera. Millwall vann East London Senior Cup vid första försöket. Klubben vann också cupen de följande två åren och trofén blev deras för alltid.

I april 1889 togs ett beslut att Millwall skulle ta bort "Rovers" från sitt namn. Man började istället spela under namnet Millwall Athletic Football Club, vilket var inspirerat av flytten till den nya hemmaarenan The Athletic Grounds. Millwall var med och grundade den södra fotbollsligan, de vann den de första två åren och kom tvåa det tredje året. Tack vare sina framgångar blev man inbjuden att gå med i andra divisionen i det engelska fotbollssystemet, men kommittén avvisade detta, delvis på grund av den förväntade ökningen av resekostnader och delvis för att vara lojal mot den södra ligan. De tvingades flytta till en ny arena som kom att kallas North Greenwich 1901, eftersom Millwall Dock Company ville använda sin mark för att lägga upp timmer. Millwall Athletic nådde semifinalen i FA-cupen 1900 och 1903 och var också mästare i Western Football League 1908 och 1909. Den 10 oktober 1910 spelade Millwall sin sista match som en östra London-klubb mot Woolwich Arsenal i London Challenge Cup. Millwall vann matchen 1–0 inför 3 000 åskådare.

Millwall flyttade till en ny stadion med namnet The Den i New Cross i södra London 1910. Klubben hade tidigare spelat på fyra olika planer under de 25 första åren. Begränsat antal åskådarplatser på Isle of Dogs innebar att Millwall var tvungna att flytta för att få fler åskådare. Den beräknade kostnaden för The Den var 10 000 £ (cirka 117 000 kr). Den första matchen som spelades på den nya planen var den 22 oktober 1910 mot regerande Southern League-mästarna Brighton & Hove Albion, som även vann med 1–0.

 
Millwall Rovers 1887.

Kommer in i fotbollsligan: 1920–1939 redigera

Millwall, som nu också hade tagit bort "Athletic" från sitt namn, blev inbjudna att gå med i fotbollsligan 1920 under säsongen 1920/21, tillsammans med 22 andra klubbar, genom skapandet av den nya Football League tredje divisionen. Den Södra ligan slutade existera, då nästintill alla dess klubbar beslutade att lämna - även Millwall. Millwalls första fotbollsligamatch var den 28 augusti 1920 på The Den, och de vann med 2–0 mot Bristol Rovers.

Under säsongen 1925/26 spelade Millwall 11 matcher utan att släppt in ett enda mål, ett fotbollsligarekord som de delar med York City och Reading. Millwall blev känt som ett hårt kämpande Cup-lag, bland annat besegrade de den trefaldiga ligavinnare och regerande mästaren Huddersfield Town med 3–1 i den tredje omgången av FA-cupen 1926/27. Under säsongen 1927/28 vann Millwall tredje division Syd-titeln och gjorde 87 mål på hemmaplan i ligan, ett engelskt rekord som fortfarande inget lag har slagit.[1] Matcher mot Sunderland och Derby County blev folkfester då ungefär 48 000 åskådare såg matcherna under 1930- och 1940-talen. Millwall kom till semifinal i FA-cupen 1937 för tredje gången i klubbens historia. Det var även under denna FA-cup-säsongen som Millwall än idag har sitt publikrekord. I den femte omgången mot Derby såg 48 762 åskådare matchen. Millwall var det 11:e bäst supportade laget i England 1939, trots att man var i andra divisionen. Millwall var också en av de rikaste klubbarna i England. Klubben planerade att förbättra The Den och började även ta in internationella spelare. Millwall pressade på för uppflyttning till första divisionen mot slutet av decenniet, men en vecka in i säsongen 1939/40 bröt andra världskriget ut och Millwalls dröm om högsta divisionen dog.

 
Klubbens ligaplaceringar från och med 1920.

Krigstiden och nedflyttning till fjärde nivån: 1940–1965 redigera

Den 7 april 1945 deltog Millwall i en krigsfinal i fotbollsligan på Wembley Stadium mot Chelsea, men eftersom det var en final i krigstid noteras det inte i rekordböckerna. Under de de sista dagarna av kriget var antalet åskådare begränsat. Åskådarantalet var 90 000, den största publiken Millwall någonsin har spelat för, även kung George VI var där, som laget introducerades för innan kick-off.[2]

Förlusten av många unga män under andra världskriget gjorde det svårt för klubbarna att behålla sin tidigare status. Detta gällde särskilt för Millwall, som tycktes lida mer än de flesta. Från att vara en av landets största klubbar före kriget reducerades Millwall till en av de minsta efteråt. Hemmaplanen The Den drabbades av allvarliga bombskador den 19 april 1943, och en vecka senare förstörde en brand, troligen på grund av en slängd cigarett, en hel läktare. Klubben accepterade erbjudanden från grannarna Charlton Athletic, Crystal Palace och West Ham United om att spela sina matcher på deras plan så länge. Den 24 februari 1944 återvände Millwall till The Den.

Millwalls framgångar varierade efter krigsåren, de förflyttades till Division Three South 1948 och var tvungna att ansöka om omval till ligan 1950. Millwall slutade på 5:e plats, därefter 4:e, och tog sedan steget upp i Division Three South under säsongen 1952/53; men eftersom endast ettan kvalificerade sig uppåt, fastnade Millwall i den tredje nivån trots att det i genomsnitt var över 20 000 på deras hemmamatcher, vilket var en stor siffra på den tiden. Millwall hamnade sedan i den nedre delen av tabellen. En höjdpunkt under perioden var när man skrällde i den fjärde omgången av FA-cupen 1956/57 den 26 januari 1957, och slog Newcastle United med 2–1 inför en publik på 45 646.[3] Millwall var en av de grundade klubbarna av en liga som kom att hette Division Four 1958. De vann Division Four 1962 med hjälp av 23 mål av Peter Burridge och 22 av Dave Jones. De degraderades dock igen under säsongen 1963–1964, men återkom sedan till Division Three. Detta var den senaste gången Millwall spelade i Division Four.

 
Millwallsupportrar på The Den under en FA-cupmatch mot Crystal Palace den 1 februari 1922.

Obesegrat hemmarekord och "The Class of '71" 1966–1987 redigera

Millwall hade ett rekord på 59 hemmamatcher utan förlust (43 segrar och 16 oavgjorda) från 22 augusti 1964 till 14 januari 1967. Under denna period spelade Millwall mot 55 olika lag, höll 35 nollor, gjorde 112 mål och släppte in 33.[4] Detta var till stor del tack vare huvudtränare Billy Gray, som lade grunden, och Benny Fenton, en tidigare spelare. Alla spelare, inklusive kantspelaren Barry Rowan, målvakten Alex Stepney och anfallarna Hugh Curran och Len Julians, fick som minne en guldcigarettändare av fotbollsförbundet. Rekordet slogs så småningom av Liverpool, som var obesegrat i 63 hemmamatcher mellan 1978 och 1981.[4]

I början av 1970-talet inkluderade Millwall många minnesvärda spelare, den tiden minns vissa fans som "The Class of '71". Laget inkluderade då målvakten Bryan King, försvararen Harry Cripps, målskytten och mittfältare Derek Possee, Eamon Dunphy och Barry Kitchener. Millwall missade dock att kvalificera sig till Division One med en poäng. Genom att förbli obesegrade hemma i division två under säsongen 1971/72 blev Millwall den enda klubben som gick igenom en hel säsong utan att förlora en enda hemmamatch i fyra olika divisioner, 1927/28 Division Three South, 1964/65 Division Four, 1965/66 Division Three och 1971/72 Division Two. 1974 var Millwall värd för den första engelska matchen som spelats på en söndag, mot Fulham. Millwall nådde kvartsfinalen i ligacupen 1974 och igen 1977.[5]

Uppflyttning till högsta ligan, ny arena och administration: 1988–2000 redigera

 
Under sina tre säsonger tillsammans hos Millwall gjorde Tony Cascarino och Teddy Sheringham 99 mål sammanlagt.

Grahams ersättare var John Docherty från Glasgow. Under hans andra säsong som manager vann Millwall andra divisionen och blev uppflyttade till den högsta ligan för första gången i klubbens historia. I början av säsongen 1988/89 toppade Millwall ligan den 1 oktober 1988 efter att ha spelat sex matcher (vunnit fyra och spelat oavgjort två) och ramlade ner från topp fem före jul. Framgången berodde främst på Tony Cascarino och Teddy Sheringham, som gjorde totalt 99 mål av Millwalls mål de senaste tre säsongerna. Millwalls första säsong i högsta divisionen slutade med en tiondeplats, vilket var den lägsta platsen som klubben var på under hela säsongen. Följande säsong ledde Millwall ligan under en kväll, i september 1989, efter att man slagit Coventry City med 4–1. Millwall vann bara ytterligare två matcher under hela säsongen och degraderades från högsta ligan i och med att man slutat på en 20:e plats i slutet av säsongen 1989/90. Millwall har sedan dess aldrig spelat i den engelska högsta ligan.

Strax innan nedflyttningen sparkades Docherty och ersattes av före detta Middlesbrough-tränaren Bruce Rioch. Forwarden Teddy Sheringham, som senare spelade för England var den högst poängsatta spelaren i hela fotbollsEngland säsongen 1990/91. Sheringham såldes till Nottingham Forest för 2 miljoner pund (cirka 23 miljoner kr) efter att Millwall förlorat med 6–2 mot Brighton & Hove Albion i andra divisionens slutspel. Tränaren Rioch lämnade Millwall 1992 för att efterträdas av den irländska försvararen Mick McCarthy. McCarthy ledde Millwall till en tredje plats i den nya Division One i slutet av säsongen 1993/94. Detta var Millwalls första säsong på en nya arena, som kom att hette The New Den, men för hemmafansen och i folkmun kallades arenan helt enkelt för The Den. Arenan öppnades av Labour-partiledaren John Smith den 4 augusti 1993. Den nya arenan var den första i England som bestod av endast sittplatser efter Taylor-rapporten om Hillsborougholyckan. Millwall slog Arsenal ut ur FA-cupen 1994/95 i en returmatch i den tredje omgången och slog dem med 2–0 på Highbury. De nådde också kvartsfinalen i ligacupen 1995. Millwall förlorade med totalt 5–1 mot Derby County i semifinalen i slutspelet säsong 1994/95. McCarthy avgick för att ta över Irlands landslag den 5 februari 1996, strax efter att Millwall förlorat med 6–0 mot Sunderland.

Arena redigera

Historia redigera

 
Millwalls gamla arena.

Millwall började på Isle of Dogs och hade fyra olika matchplaner under klubbens första 25 år. Deras första hemmaplan var en bit mark som hette Glengall Road, där de bara stannade ett år. Från 1886 till 1890 spelade Millwall bakom The Lord Nelson pub på East Ferry Road, som var känd som Lord Nelson Ground. Klubben tvingades lämna planen eftersom ägaren ville använda marken till annat än fotboll.

De flyttade till sin tredje hemmaplan, The Athletic Grounds, den 6 september 1890. Detta var deras första specialbyggda plan, med en tribun med plats för 600 sittande åskådare och en total kapacitet på mellan 10 000 och 15 000. Klubben tvingades dock gå vidare igen, den här gången av Millwall Dock Company som ville använda den för att lagra timmer. De flyttade 1901 till en plats som blev känd som North Greenwich. De förblev därmed en östra London-klubb i ytterligare nio år. Den sista matchen som spelades på Isle of Dogs var den 8 oktober 1910 mot Portsmouth, som Millwall vann med 3–1.

Den 22 oktober 1910 korsade Millwall floden till södra London och flyttade till Cold Blow Lane i New Cross. Klubbens femte hemmaplan kom att heta The Den. Bygget av The Den kostade £10 000 (cirka 117 000 kr) och arenan ritades av den kända fotbollsarkitekten Archibald Leitch. Den första matchen som spelades på The Den var mot Brighton & Hove Albion, som Brighton vann med 1–0. Millwall stannade på arenan i hela 83 år, tills man flyttade till sin sjätte och nuvarande arena den 4 augusti 1993, känd som The New Den men som senare bara kallades för The Den. Arenan har en sittande kapacitet på 20 146 åskådare. Den första matchen på The Den spelades mellan Millwall och Sporting Lissabon, som Millwall förlorade med 2–1.

 


 
En panoramautsikt över The Den bakom spelartunneln i det nedre Barry Kitchener Stand.


Färger, ställ och smeknamn redigera

Ställ redigera

 
Millwalls tröjor 1898, här buren av Joseph Gettins.

Millwalls traditionella ställ har huvudsakligen bestått av mörkblåa tröjor, vita shorts och mörkblåa strumpor genom hela sin 125-åriga historia. Under de första 50 åren, fram till 1936, spelade de i en traditionell marinblå dress, liknande färgerna på Skottlands landslag. Denna färg valdes eftersom den hyllade klubbens skotska rötter, med kärnan i den första Millwall Rovers-truppen från Dundee. År 1936 valde den nyutnämnda Millwall-tränaren Charlie Hewitt att ändra färgen från marinblå till en ljusare kungsblå, och laget har spelat i denna färg till största delen i 74 år, med undantag av 1968–1975 och 1999–2001, då laget spelade i helvitt. Inför säsongen 2010/11 firade klubbens 125-årsjubileum, med att spela i mörkare marinblå. Klubben har behållit denna färg sedan dess. När det gäller att byta färger har vita tröjor och blå byxor eller gula tröjor och svarta byxor varit Millwalls primära bortafärger. De har också spelat i röda och svarta ränder, eller helgrått, helorange, hel rött och gröna och vita ränder. Millwall hade på sig en speciell engångskamouflage för att fira hundraårsdagen av första världskriget mot Brentford den 8 november 2014. Det såldes till fans, och intäkterna gick till Headley Court, ett rehabiliteringscenter för skadade medlemmar av de brittiska väpnade styrkorna.

Klubbmärke redigera

Klubbmärket har varit ett lejon sedan 1936, och introducerades av Charlie Hewitt. Det har funnits många variationer av lejonet; den första var ett enda rött lejon, som ofta felaktigt sägs vara valt på grund av klubbens skotska rötter. Lejonet hade en slående likhet med skyltar som används av pubar som heter The Red Lion. Från 1956 till 1974 var Millwalls klubbmärke två hoppande röda lejon mot varandra. Tidigare ordförande Theo Paphitis tog tillbaka märket 1999, där det användes i ytterligare åtta år. Det nuvarande märket är ett hoppande lejon, som först dök upp på ett Millwall-ställ 1979. Klubbmaskoten är ett jättelejon som heter Zampa, uppkallat efter Zampa Road, vägen som leder till The Den.

The Lions redigera

The Lions (svenska: "Lejonen") är klubbens smeknamn. Man har även sedan tidigare kallats för The Dockers (svenska: "hamnarbetarna"). Det ursprungliga Dockersnamnet uppstod då många av klubbens anhängare i början av 1900-talet arbetade i hamnen. Klubben tyckte inte om det namnet och bytte till "Lions of the South", efter att ha slagit fotbollsligaledarna Aston Villa ut ur FA-cupen 1899–1900. Millwall gick vidare till semifinalen. Klubben antog mottot: We Fear No Foe Where E'er We Go. På 2000-talet började klubben åter erkänna sin länk till Londons hamnar genom att introducera Dockers 'Days, som samlar tidigare framgångsrika Millwall-lag som paraderar på planen vid halvtid. År 2011 utsåg Millwall officiellt den östra delen av The Den till 'Dockers Stand' för att hedra klubbens tidigare smeknamn.

 
The Lions.

Kit sponsorer och tillverkare redigera

År Tillverkare tröjor Huvudsponsor, tröjor Sekundär sponsor (er)
1975–80 Bukta Ingen
1980–83 Osca
1983–85 LDDC
1985–86 Gimer London Docklands
1986–87 Spall
1987–89 Lewisham Council
1989–90 Millwall
1990–91 Lewisham Council
1991–92 Fairview Homes PLC
1992–93 Bukta Fairview
1993–94 Captain Morgan
1994–96 ASICS
1996–97 South London Press
1997–99 L!VE TV
1999–2001 Strikeforce Giorgio
2001–03 24 Seven
2003–04 Ryman
2004–05 Beko
2005–06 Lonsdale
2006–07 Oppida
2007–08 Bukta K&T Heating Services Ltd
2008–10 CYC Oppida
2010–11 Macron Matchbet
2011–12 Racing+ Sasco Sauces
2012–13 BestPay
2013–14 Prostate Cancer UK Wallis Teagan
2014–15 Euroferries
2015–16 Wallis Teagan
2016–17 Erreà
2017–18 TW Drainage & EnergyBet DCS Roofing
2018–21 Macron
2019–24 Huski Chocolate

Rivaler redigera

Huvudartikel: Rivaliteten mellan Millwall FC och West Ham United FC
 
Millwall och West Ham skakar hand före en match, september 2011.

Millwall listades som åttonde av 92 fotbollsligaklubbar med flest rivaler, där bland andra West Ham United, Leeds United, Crystal Palace och Charlton Athletic var rivaler. Av dessa fyra klubbar är Leeds det enda laget som inte är från London. Portsmouth, Everton och Gillingham delar också mindre rivaliteter med Millwall, med huliganism mellan sina fans som sträcker sig tillbaka till 1970-talet.

Stor rivalitet med West Ham United redigera

Millwalls allra största rivaler är den närliggande klubben West Ham United. Matcherna mellan de två klubbarna har rankats som en av de mest passionerade i världsfotbollen. De två klubbarna har sällan mötts de senaste åren på grund av att de spelar i olika ligor; majoriteten av deras möten skedde före första världskriget, med cirka 60 möten mellan 1899 och 1915. Klubbarna har spelat mot varandra 99 gånger sedan den första matchen 1899. Millwall har vunnit 38, spelat oavgjort 27 och förlorat 34. På grund av våld mellan de två klubbarnas anhängarna har det tidigare uppmanats att matcherna skulle spelas utan publik. Trots detta spelades det senaste derbyt med publik säsongen 2011/12, som West Ham vann med 2–1.

Millwall har flest vinster genom historien mot West Ham, 38 stycken. Men West Ham är inte långt därefter med sina 34 segrar. 28 matcher har slutat oavgjort. Millwalls Alf Twigg är den fotbollsspelaren som gjort flest mål, då han nätade mot West Ham tio gånger mellan 1905 och 1910. Den största vinsten står Millwall för när man slog West Ham borta med 7–1 den 2 april 1903.

Rivalitet med Leeds United redigera

Millwall är även rivaler med Leeds United. Rivaliteten mellan lagen började av båda klubbarnas passionerade fans och anknytning till fotbollshuliganism. Klubbarnas två huliganfirmor Leeds United Service Crew och Millwall Bushwackers var ökända på 1970- och 1980-talen för sitt våld och Leeds började kallas för "smutsiga Leeds" i folkmun. Från 1920 till 2003 möttes klubbarna endast 12 gånger eftersom man för det mesta spelat i olika divisioner. Sedan Leeds degraderades från Premier League 2004 har lagen mötts 28 gånger på 16 år. Rivaliteten började i League One under säsongen 2007/08, med oordning och våldsamma sammanstötningar mellan fansen och polisen vid Elland Road. Det fortsatte under säsongen 2008/09 där lagen tävlade om uppflyttning till Championship, som kulminerade i att Millwall slog ut Leeds ur League One-slutspelet i semifinalen. Klubbarna har spelat mot varandra 40 gånger, Millwall har vunnit 18, Leeds 17 och fem gånger har man spelat oavgjort.

South London derbyn redigera

Millwall närmaste grannklubb är Charlton Athletic, där The Den och The Valley är mindre än 6 km från varandra. Millwall och Charlton möttes senast i juli 2020, där Millwall vann med 1–0 på The Valley. Sedan deras första tävlingsmatch 1921 har Millwall vunnit 37, spelat lika 26 och förlorat 12. Millwall är obesegrade under sina senaste tolv matcher mot Charlton, som sträcker sig över 24 år, där de har vunnit sju och spelat oavgjort fem. Charltons senaste seger kom i mars 1996 på hemmaplan.

Även matcherna mot södra Londonklubben Crystal Palace är ett hett derby i England. Millwall och Crystal Palace mötes två gånger under säsongen 2012/13 när båda lagen var i samma division. På The Den slutade matchen 0–0 och 2–2 på Selhurst Park. Under nästan 100 tävlingsmatcher mellan de två klubbarna sedan 1906 har Millwall vunnit 39, spelat oavgjort 29 och förlorat 29. Från och med säsongen 2020/21 spelar Crystal Palace i Premier League, Millwall i Championship och Charlton i League One.

Spelare redigera

Spelartrupp redigera

Senast uppdaterad: 18 september 2023.[6]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
20   Matija Sarkic 23 juli 1997 (26 år)   Wolverhampton Wanderers (-23)
27   Connal Trueman 26 mars 1996 (28 år)   Birmingham City (-22)
33   Bartosz Białkowski 6 juli 1987 (36 år)   Ipswich Town (-19)

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2   Danny McNamara 27 december 1998 (25 år)   Millwall FC
3   Murray Wallace 10 januari 1993 (31 år)   Scunthorpe United (-18)
4   Shaun Hutchinson 23 november 1990 (33 år)   Fulham (-16)
5   Jake Cooper 3 februari 1995 (29 år)   Reading (-17)
15   Joe Bryan 17 september 1993 (30 år)   Fulham (-23)
17   Brooke Norton-Cuffy 12 januari 2004 (20 år)   Arsenal (-23)
45   Wes Harding 20 oktober 1996 (27 år)   Rotherham United (-23)

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
8   Billy Mitchell 7 april 2001 (23 år)   Millwall FC
10   Zian Flemming 1 augusti 1998 (25 år)   Fortuna Sittard (-22)
11   Ryan Longman 6 november 2000 (23 år)   Hull City (-23)
14   Allan Campbell 4 juli 1998 (25 år)   Luton Town (-23)
18   Ryan Leonard 24 maj 1992 (31 år)   Sheffield United (-18)
23   George Saville 1 juni 1993 (30 år)   Middlesbrough (-21)
24   Casper De Norre 7 februari 1997 (27 år)   OH Leuven (-23)
25   Romain Esse 13 maj 2005 (18 år)   Millwall FC
39   George Honeyman 8 september 1994 (29 år)   Hull City (-22)

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
7   Kevin Nisbet 8 mars 1997 (27 år)   Hibernian (-23)
9   Tom Bradshaw 27 juli 1992 (31 år)   Barnsley (-18)
19   Duncan Watmore 8 mars 1994 (30 år)   Middlesbrough (-23)
22   Aidomo Emakhu 26 oktober 2003 (20 år)   Shamrock Rovers (-23)

Not: Spelare i kursiv stil är inlånade.

 
Millwall laddar upp för avspark, oktober 2010.

Årets spelare redigera

Framröstade av Millwalls supporterklubb och årskortsinnehavare.

År Vinnare
1971   Barry Bridges
1972   Bryan King
1973   Alf Wood
1974   Alf Wood
1975   Phil Summerill
1976   Barry Kitchener
1977   Terry Brisley
1978   Phil Walker
1979   Barry Kitchener
1980   John Lyons
1981   Paul Roberts
1982   Dean Horrix
1983   Dean Neal

År Vinnare
1984   Anton Otulakowski
1985   Paul Sansome
1986   Alan McLeary
1987   Brian Horne
1988   Danis Salman
1989   Terry Hurlock
1990   Ian Dawes
1991   Teddy Sheringham
1992   Aidan Davison
1993   Kasey Keller
1994   Keith Stevens
1995   Andy Roberts
1996   Ben Thatcher

År Vinnare
1997   Lucas Neill
1998   Paul Shaw
1999   Neil Harris
2000   Stuart Nethercott
2001   Matt Lawrence
2002   Steve Claridge
2003   Tony Warner
2004   Darren Ward
2005   Darren Ward
2006   David Livermore
2007   Richard Shaw
2008   Paul Robinson
2009   Andy Frampton

År Vinnare
2010   Alan Dunne
2011   Tamika Mkandawire
2012   Jimmy Abdou
2013   Danny Shittu
2014   David Forde
2015   Jimmy Abdou
2016   Jordan Archer
2017   Steve Morison
2018   Shaun Hutchinson
2019   Lee Gregory
2020   Bartosz Białkowski
2021   Bartosz Białkowski

Noterbara tidigare spelare redigera

Detta är en lista över noterbara fotbollsspelare som har spelat för Millwall, inklusive spelare som har blivit hedrade i Millwalls Hall of Fame, internationella spelare som har representerat sitt land när de spelade för Millwall, spelare som har varit i klubben 10 år eller längre, spelare som har gjort över 100 matcher eller gjort 50 mål och även de som grundade klubben 1885.[7][8][9][10]

Algeriet
Australien
Barbados
Kanada
Komorerna
Tjeckien
England
    
Jamaica
Nya Zeeland
Nigeria
Nordirland
Irland
Saint Kitts och Nevis
  
Ryssland
Skottland
Trinidad och Tobago
USA
Wales

Not: Spelare som spelar i Millwall just nu: Jón Daði Böðvarsson, Shane Ferguson och Mahlon Romeo har alla representerat sitt landslag när de spelat för Millwall, och kommer att bli tillagda i listan när de lämnar klubben.

Tränare redigera

Millwall har haft 34 permanenta och 15 tillfälliga tränare sedan utnämningen av klubbens första professionella huvudtränare, Bert Lipsham den 4 maj 1911. Från 1890 till 1910 var Millwall-direktörerna Kidd, Stopher och Saunders tränare och arbetade också som klubbsekreterare. Bob Hunter var chef i Millwall under 15 års tid. Han var även klubbens officiella tränare i 21 år. Han dog när han fortfarande var aktiv i klubben 1933 efter att ha tjänat Millwall i totalt 36 år. Steve Claridge har rekordet som kortast tiden hos klubben, efter att ha varit tillfällig tränare under 36 dagar. Alla tränare har kommit från Storbritannien eller Irland.

År Namn
1890–1899   Fred Kidd(s)
1899–1900   Edward Stopher(s)
1900–1910   George Saunders(s)
1911–1918   Bert Lipsham
1918–1933   Bob Hunter
1933–1936   Bill McCracken
1936–1940   Charlie Hewitt
1940–1944   William Voisey
1944–1948   Jack Cock
1948–1956   Charlie Hewitt
1956–1958   Ron Gray
1958–1959   Jimmy Seed
1959–1961   Reg 'J.R.' Smith
1961–1963   Ron Gray
1963–1966   Billy Gray
1966–1974   Benny Fenton
1974   Theo Foley(t)
År Namn
1974–1977   Gordon Jago
1977   Theo Foley(t)
1978–1980   George Petchey
1980   Terry Long(t)
1980–1982   Peter Anderson
1982   Barry Kitchener(t)
1982–1986   George Graham
1986–1990   John Docherty
1990   Bob Pearson(t)
1990–1992   Bruce Rioch
1992–1996   Mick McCarthy
1996   Ian Evans(t)
1996–1997   Jimmy Nicholl
1997   John Docherty
1997–1998   Billy Bonds
1998–1999   Keith Stevens
1999–2000   Keith Stevens och Alan McLeary

År Namn
2000   Steve Gritt och Ray Harford(t)
2000–2003   Mark McGhee
2003–2005   Dennis Wise
2005   Steve Claridge
2005–2006   Colin Lee
2006   Dave Tuttle
2006   Tony Burns och Alan McLeary(t)
2006   Nigel Spackman
2006–2007   Willie Donachie
2007   Richard Shaw och Colin West(t)
2007–2013   Kenny Jackett
2013   Steve Lomas
2013–2014   Neil Harris och Scott Fitzgerald(t)
2014–2015   Ian Holloway
2015–2019   Neil Harris
2019   Adam Barrett(t)
2019–   Gary Rowett

(s) = sekreterare (t)= tillfällig

Millwall i Europa-fotboll redigera

Den 22 maj 2004 spelade Millwall mot Manchester United i FA-cup-finalen och förlorade med 3–0. Eftersom United redan hade kvalificerat sig för Champions League fick Millwall en plats i Europa League. Millwall spelade i den första omgången och förlorade med 4–2 (1–1) på två matcher mot ungerska Ferencváros. Detta var den första och än så länge enda gången Millwall spelat Europa-fotboll.

Uefa Europa League redigera

Säsong Turnering Omgång Motståndare Första matchen Andra matchen Totalt
2004/05[11] Europa League Första omgången   Ferencváros 1–1 1–3 2–4

Supportrar redigera

Se även: Millwall Bushwackers
 
"No one likes us, we don't care" (filinformation)
Den ökända ramsan, sjungen av Millwallsupportrar — No one likes us, we don't care[12]


Millwall har i genomsnitt haft cirka 12 000 åskådare per hemmamatch över deras 93 säsonger i den engelska ligafotbollen. Detta trots att klubben har tillbringat majoriteten av sin existens som en Jojo-klubb mellan den andra och tredje divisionen.[13][14] Millwall är ursprungligen baserad i East End i London men klubben flyttade över Themsen 1910 till sydöstra London och stöd hämtas från de omgivande områdena. [15] Klubben och fansen har en ökänd historisk med huliganism, som kom till prevalens på 1970- och 1980-talet med ett företag som ursprungligen kallades F-Troop, och så småningom blev mer allmänt känt som Millwall Bushwackers, som var en av de största huliganfirman i England. Vid fem tillfällen stängdes The Den av FA och klubben har fått många böter för folkmassa.[16] BBC-dokumentären Panorama bjöds av Millwall 1977 för att visa att huliganryktena om klubben var en myt. Istället porträttade BBC huliganismen som djupt rotad i Millwall och försökte länka dem till högerpolitik. Showen blev sedan extremt skadlig för klubben, och dess rykte om våld fortsatte.[15] Millwalls tidigare ordförande Reg Burr kommenterade en gång: "Millwall är en bekväm plats för fotboll att hänga sina sociala problem på",[17] ett exempel är rapportering av en dömd mördare Gavin Grant. Även om han hade spelat för åtta olika klubbar och endast representerat Millwall i fyra matcher, samt spelade för Bradford City vid den tidpunkten, använde BBC rubriken "Tidigare Millwall-anfallare Gavin Grant skyldig till mord".[18]

Det stigma av våld som är knutet till Millwall kan spåras tillbaka över 100 år. Då Millwall spelade mot lokala rivalen West Ham United på Upton Park den 17 september 1906 i ett Western League-match. Båda anhängarna bestod huvudsakligen av hamnarbetare, som bodde och arbetade på samma ort i östra London. Många var rivaler som arbetade för motsatta företag och tävlade om samma verksamhet. En lokal tidning, East Ham Echo, rapporterade att, "Från den första sparken på bollen sågs det troligtvis vara några problem, men stormen bröt när Dean och Jarvis kom i kollision (Millwall fick två spelare avvisade under matchen. Detta väckte avsevärd spänning bland åskådarna. Folkmassorna på banken hade fått feber, fria slagsmål var ett faktum. Folk hoppade in i folkmassan och anhängare slogs medvetslösa. Upton Park stängdes i två veckor 1934 efter folkmassa störningar efter besöket av Bradford Park Avenue. Planinvasioner resulterade i ytterligare en nedläggning 1947 och 1950 fick klubben böter efter att en domare och linjeman blev utsatta för ett bakhåll utanför utanför planen.

 
Millwallsupportrar invaderar planen efter man kvalificerat sig till Championship, maj 2017.[19]

På 1960-talet började det rapporteras mer och mer om huliganism i England. Den 6 november 1965 slog Millwall väst London-klubben Brentford med 2–1 borta på Griffin Park och under matchen kastades en handgranat in på planen från Millwall-läktaren. Brentfords målvakt Chic Brodie plockade upp den, inspekterade den och kastade den i sitt mål. Den hämtades senare av polisen och var fast besluten om att den var ofarlig. Det kämpades i och utanför planen under matchen mellan båda klubbarnas av supportrar, med en Millwall-fan som fick trasig käke. På Sun-tidningen morgonen efter löpte rubriken "Soccer Marches to War!" Problemen fortsatte att rapporteras men denna gång på Loftus Road den 26 mars 1966 under en match mellan Queens Park Rangers och Millwall, vid en tidpunkt då båda lagen var nära toppen av ligatabellen, samt pushade för uppflyttning till Division Two, men Londonderbyt vann av QPR med 6–1. Under andra halvlek kastades ett mynt från terrasserna som slog huvudet på Millwall-spelaren Len Julians, som började blöda. Stadionannonsören varnade för att matchen skulle avbrytas om det fanns fler störningar från publiken, vilket fick några Millwall-fans att invadera planen i ett misslyckat försök att få matchen bruten.[20] När Millwalls obesegrade hemmarekord på 59 matcher slutade mot Plymouth Argyle 1967 krossades bortalagets tränares fönster. Samma år attackerades en domare och FA beordrade klubben att sätta upp staket runt The Dens terrasser. Den 11 mars 1978 bröt ett upplopp ut i The Den under en FA-kvartsfinal mellan Millwall och Ipswich Town, där hemmalaget förlorade stort med 6–1. Striderna började på terrasserna och fortsatte ut på planen; dussintals fans skadades. Bobby Robson, dåvarande tränare för Ipswich, sa efteråt om Millwall-fansen, "De (polisen) borde ha vänt eldkastare mot dem". 1982 hotade Millwalls ordförande Alan Thorne att stänga klubben på grund av våld som orsakades efter man förlorat en FA-cupen-match mot non-League-laget Slough Town.

1985-upploppet i Kenilworth Road, efter en FA-match i sjätte omgången mellan Luton Town och Millwall den 13 mars 1985, blev en av de värsta och mest rapporterade händelserna med fotbollshuliganism någonsin. Den kvällen trängde sig ungefär 20 000 människor in på arenan som då vanligtvis bara rymde hälften av det antalet för att se Luton slå Millwall med 1–0. Många planstormningar, strider på läktaren och missilkastning inträffade, varav ett sådant objekt träffade Lutons målvakt Les Sealey. Det ledde till att Luton förbjöds att ha bortanhängare på deras arena i fyra år framåt. Matchen sköts upp och Luton erbjöd Millwall att spela matchen på onsdagskvällen, men detta ignorerades. FA fastställde en utredning som drog slutsatsen att de var "inte nöjd med att Millwall F.C. vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder i enlighet med kraven i FA-regel 31 (A) (II)." Millwall fick böter på £7 500 (cirka 87 000 kr). Millwall överklagade dock straffet och beslutet drogs sedan tillbaka.[21]

I maj 2002 anslöt hundratals huliganer till Millwall och gjorde det oordning runt fotbollsplanen, efter att laget förlorat en slutspelsmatch mot Birmingham City. Det beskrevs av BBC som ett av de värsta fallen av civil oro som sett i Storbritannien på senare tid. En polis taleskvinna sa att 47 poliser och 24 polishästar skadades, och Metropolitan Police övervägde att stämma klubben efter händelserna. Dåvarande ordförande Theo Paphitis svarade att Millwall inte kunde skyllas för handlingarna från en tanklös minoritet som knyter sig till klubben. ”Problemet med mobbvåld är inte bara ett Millwall-problem, det är inte ett fotbollsproblem, det är ett problem som plågar hela vårt samhälle”, sade han. Paphitis introducerade senare ett medlemsschema där endast fans som skulle vara beredda att gå med och bära medlemskort tillåts till The Den. Scotland Yard drog tillbaka sitt hot mot stämning och sade: "I ljuset av de ansträngningar som gjorts och en donation till en välgörenhetsorganisation som hjälper skadade poliser har Metropolitan Police Service beslutat att inte fortsätta rättsliga åtgärder mot Millwall FC i samband med störningen". Vissa juridiska experter sa att det skulle ha varit svårt att hålla en fotbollsklubb ansvarig för något som inträffade borta från dess hemmaplan och involverade människor som inte deltog i matchen. Det system som infördes av Paphitis gäller nu endast för upplevda högriskbortspel. Många fans skyller på planen för att minska Millwalls borta-stöd, till exempel i Leeds United där fans får ut kuponger som sedan byts ut mot biljetter vid en bestämd punkt som West Yorkshire Police väljer på matchdagen. Även tidiga starttider arrangerade av polisen leder ofta till att bara några hundra fans kan gör resan till bortamatch.

Millwallsupportrar firar efter att Shane Lowry suttit en frispark från 32 meter mot Charlton Athletic på The Valley, 16 mars 2013[22]

I januari 2009 fick hundratals Millwall-fans som betraktades som "högriskindivider" tillgång till en FA-cup-match i fjärde omgången borta mot Hull City. Matchen vanns av Hull med 2–0, detta ledde till att sittplatser, mynt och plastflaskor kastades av några borta-supportrar. Det fanns motstridiga rapporter i media om huruvida missiler ursprungligen kastades av Hull-anhängare efter sjungande och skirkande av Millwall-fans mot Hulls Jimmy Bullard (en före detta West Ham-spelare) strax före matchstart.[23] Den 25 augusti 2009 spelade Millwall mot West Ham United i fotbollsligacupen och förlorade 3–1 efter förlängning. En Millwall-supporter knivhöggs under sammandrabbningar mellan de två klubbarnas fans utanför planen. Hundratals West Ham-fans invadera planen vid tre tillfällen, vilket tvingade matchen att tillfälligt avbrytas en gång. Polisen sa senare att våldet på grund av dess omfattning organiserades i förväg. Efter matchen överlämnades Millwall tre anklagelser av FA, men gick fri från alla av dem. West Ham fick fyra anklagelser och fann sig skyldiga på två punkter: våldsamt, hotfullt, obscent och provocerande beteende och att gå in på spelområdet. West Ham fick böter på 115 000 pund (cirka 1,3 miljoner kr).

Efter en match mot Queens Park Rangers på Loftus Road i september 2010 sa tränaren Kenny Jackett att Millwalls huliganproblem till viss del var överdrivna av mediesensationalism. "Jag ser det som orättvist. Vi är en lätt klubb att kritisera och under min tid i klubben har man sett att det rapporteras orättvist mycket om oss", sa han. Han menade då att det sker extremt mycket våld inom andra fotbollsklubbar också, men att det inte rapporteras om det lika mycket, som när det händer Millwall något. Under en match mellan Millwall och Huddersfield Town rapporterade The Observer att en Huddersfield Town-fan hade kastat ett mynt på en linjeman och att några Millwall-fans hade ingripit och överlämnat den skyldige till polisen. News of the World hade emellertid rubriken: "Millwall Thugs Deck Linesman With Concrete". Detta har lett till en belägringsmentalitet bland klubbens anhängare, vilket gav upphov till Millwall-fansens berömda och ökända sång: No one likes us, we don't care, (svenska: Ingen gillar oss, vi bryr oss inte), att sjungas i trotsigt försvar av sig själva och deras lag. I april 2013 mötte Millwall Wigan Athletic i en semifinal i FA-cupen. Millwall förlorade matchen med 2–0. Mot slutet av matchen bröt våld ut i en del av läktarna med Millwallfans, som slogs inbördes och mot polisen. det resulterade i 14 arresteringar, varav två var Wigan-anhängare. I januari 2014 slet ett Millwall-fan en linjeman flagga efter att ett hörn inte gavs till Millwalls sida under en match mot Leicester City; Millwall förlorade dessutom med 1–3. Den 29 maj 2016 spelade Millwall i Final League-slutspelet i finalen mot Barnsley på Wembley Stadium, men mot slutet av matchen, med Barnsley som vann 3–1, bröt en grupp Millwall-supportrar sig genom en säkerhetsbarriär och attackerade Barnsleyanhängare, av vilka några tvingades lämna arenan för att undvika våldet. Det kastades också föremål mot Barnsley-spelarna och Barnsley-supportrarna under matchen. Striderna och våldet fördömdes av fotbollsförbundet. Den 26 januari 2019 slog Millwall Premier League-laget Everton med 3–2 i FA-cupen. De två klubbarnas supportrar kolliderade på The Den före matchen, med ett Everton-fan som blev knivskuren i ansiktet. En ledande polisofficer i Metropolitan sa att det var "något av det mest chockerande fotbollsvåldet som ses under en tid". Under matchen ska även rasistiska sånger sjungits av vissa supportrar.

Den 5 december 2020 spelade Millwall mot Derby County i den första matchen då fans var tillåtna på arenan efter att Covid-19 brutit ut. Några av de 2 000 närvarande fansen buade när spelarna satte ner ett knä och lyfte knytnäven före matchen till stöd för Black Lives Matter (BLM).[24] Fansens agerande fördömdes av FA, EFL, Kick it Out och andra medier. Kabinettsminister George Eustice vägrade att fördöma Millwall-fansen och sa att den politiska rörelsen Black Lives Matter var emot vad de flesta brittiska trodde på och fans borde vara fria att uttrycka sina åsikter. Ledaren för Brexitpartiet Nigel Farage kallade BLM för ett marxistiskt parti som hade blivit "sussed" av Millwall-fans och krävde att knäböjandet skulle avslutas. I nästa match på The Den mot QPR den 8 december 2020 applåderade Millwall-fansen när QPR och Millwall-spelare lyfte upp en anti-rasism-banner om ojämlikhet i fotboll. De 2 000 Millwall-fansen jublade också QPR-spelarna som tog knäet. Ingen Millwall-spelare knäböjde. Före matchen fick alla fans ett brev från klubben som sa: "Världens ögon är riktade mot den här fotbollsklubben ikväll - din klubb - och de vill att vi ska misslyckas. Tillsammans som en kommer vi inte att låta det hända." Några Millwall-anhängare hade sagt att deras agerande under derby-matchen inte hade rasistiska avsikter, utan istället var emot politiseringen av Black Lives Matter-rörelsen i Storbritannien.[25]

Millwall brick redigera

 
Millwall brick.

En "Millwall brick" är ett improviserat vapen av en papperstidning som används som en slags miniklubba. Namnet har den fått från Millwall FC efter att dess huligansupportrar uppfann den i slutet av 1960-talet. Millwall brick användes som ett smygvapen vid fotbollsmatcher i England under 1960- och 1970-talen. Vapnets popularitet då verkar ha berott på den stora tillgången på tidningar. Det var svårt för polisen och andra vakter att både hitta och begränsa att tidningar skulle medföras in på fotbollsarenan.

I slutet av 1960-talet - då fotbollshuliganismen var som störst i England - började polisen att kontrollera och beslagta alla föremål som kunde användas som vapen, dessa var bland annat: stålkammar, pennor, öl mattor, häst mässingar, polomynt, skosnören och stövlar. Men supportrarna fick fortfarande ta med sig tidningar. Större tidningar fungerade bäst för att kunna skapa en Millwall brick. Polisen började titta med misstänksamhet på en viss supportergrupp som alltid hade större tidningar än andra. Tabloidtidningar hade ett mer "oskyldigt utseende" än andra tidningar, därför började man även använda sig av dessa.

En Millwall brick är ofta konstruerad av flera tidningsark staplade och väl vikta på längden. Det resulterande röret böjs sedan på hälften för att skapa ett handtag och ett rundat huvud vid vikningen.[26]

Noterbara supportrar redigera

Meriter redigera

Liga redigera

Cup redigera

Damlaget redigera

Huvudartikel: Millwall LFC
Se även: London City Lionesses

Millwall Lionesses Football Club heter klubbens damsektion. Laget har sin bas i Rotherhithe, London. Laget bildades 1972 och spelar i Eastern Region Women's League, femte divisionen. Hemmamatcherna spelas på St Paul's Sports Ground som tar cirka 1 000 åskådare.[60] Eftersom herrlaget går under smeknamnet "The Lions" valde damlaget att kalla sig för "Lionesses" (svenska: lejoninnor). Damlaget har nått stora framgångar, bland annat två vinster FA Women's Cup, 1991 och 1997.

 
Millwall Lionesses möter Arsenal WFC på The Den, mars 2015.

I maj 2019 tillkännagavs att en grupp i Lionesses skulle dela sig från Millwall FC, strax efter avslutningen av FA Women's Championship 2018/19. Gruppen valde då att bilda en ny klubb som heter London City Lionesses. Klubben fick ta över Millwall LFC:s plats i FA Women's Championship. Lionesses spelar idag på Princes Park som tar cirka 4 100 åskådare.

Millwall Lionesses är idag alltså ingen professionell fotbollsklubb, vilket London City är.

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ ”The Football League | Stats | Records | Records - League | Goals | Goals”. web.archive.org. 20 mars 2012. Arkiverad från originalet den 20 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120320021001/http://www.football-league.co.uk/page/Goals/0,,10794~634862,00.html. Läst 25 maj 2021. 
  2. ^ ”Soccer - FA Cup Final (South) - Chelsea v Millwall - Wembley. Millwall FC, FA Cup moments, Millwall FC”. web.archive.org. 28 februari 2011. Arkiverad från originalet den 28 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110228113828/http://www.millwallprints.com/pictures_3461541/soccer-fa-cup-final-south-chelsea-v-millwall-wembley.html. Läst 25 maj 2021. 
  3. ^ ”Millwall Book” (på brittisk engelska). Historic Newspapers. https://www.historic-newspapers.co.uk/gifts/sports-books/personalised-football-books/millwall-football-book/. Läst 25 maj 2021. 
  4. ^ [a b] ”Anatomy of Unbeaten Record”. www.millwall-history.org.uk. http://www.millwall-history.org.uk/Origins-8.htm. Läst 25 maj 2021. 
  5. ^ ”England League Cup Full Results 1960-1996”. www.rsssf.com. http://www.rsssf.com/tablese/engleagcuphistfull.html. Läst 25 maj 2021. 
  6. ^ ”First Team”. Millwall FC. https://www.millwallfc.co.uk/teams/first-team/. Läst 24 mars 2020. 
  7. ^ ”Internationally Capped Millwall players”. EU Football. http://www.eu-football.info/_club.php?id=553. 
  8. ^ ”The men who've shaped Millwall: 1880s”. Vital Football. http://www.millwall.vitalfootball.co.uk/sitepage.asp?a=520497.  Arkiverad 15 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 september 2015. https://web.archive.org/web/20150915094508/http://www.millwall.vitalfootball.co.uk/sitepage.asp?a=520497. Läst 26 maj 2021. 
  9. ^ ”The Millwall Hall of Fame”. The Millwall Hall of Fame. Millwall Football Club. 20 September 2012. http://www.millwallfc.co.uk/club/hall-of-fame-a-to-e.aspx. 
  10. ^ ”The men who've shaped Millwall: 1890s”. Vital Football. http://www.millwall.vitalfootball.co.uk/sitepage.asp?a=520504.  Arkiverad 18 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 september 2015. https://web.archive.org/web/20150918172052/http://www.millwall.vitalfootball.co.uk/sitepage.asp?a=520504. Läst 26 maj 2021. 
  11. ^ UEFA Europa League 2004/05 – History – Millwall. UEFA. uefa.com/
  12. ^ ”No one likes us – but we don't care”. The Journal, Newcastle. http://www.thefreelibrary.com/No+one+likes+us+-+but+we+don%27t+care%3B+Fab+not+worried+that+his+Eagles...-a0225220752. 
  13. ^ ”Attendances”. Attendances. Millwall Football Club. http://www.millwallfc.co.uk/page/Attendance/. 
  14. ^ ”Millwall Stat Zone”. The Millwall History Files. http://www.millwall-history.co.uk/Millwall-Stats.htm. 
  15. ^ [a b] ”Panorama”. BBC's Panorama. http://www.footballspotter.com/panorama-1977-millwall-hooligans/.  Arkiverad 22 juni 2010 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 22 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100622011137/http://www.footballspotter.com/panorama-1977-millwall-hooligans/. Läst 25 maj 2021. 
  16. ^ Nick Hart (1 October 2010). ”The First 125 Years”. South London Press: s. 46. 
  17. ^ pr: Norma Spence. No One Likes Us – We Don't Care. [VHS] 
  18. ^ ”Former Millwall striker Gavin Grant guilty of murder”. BBC Sport. 23 July 2010. https://www.bbc.co.uk/news/uk-england-london-10744897. 
  19. ^ ”Millwall chairman John Berylson absolves pitch invaders after Wembley's £250,000 security failed to contain them”. The Mirror. https://www.mirror.co.uk/sport/football/news/millwall-chairman-john-berylson-absolves-10467515. 
  20. ^ ”Millwall versus the mob”. www.millwall-history.org.uk. http://www.millwall-history.org.uk/Millwallversusthemob.htm. Läst 25 maj 2021. 
  21. ^ Armstrong, Gary (2001). Fear and loathing in world football. Oxford, UK ; New York : Berg. ISBN 978-1-85973-458-2. http://archive.org/details/fearloathingworl00arms_440. Läst 25 maj 2021 
  22. ^ ”Millwall ran out comfortable 2–0 victors over Charlton in the Championship”. Sky Sports. 16 March 2013. http://www.skysports.com/football/charlton-vs-millwall/262505. 
  23. ^ ”Hull to bill Millwall for damage to stand” (på engelska). The Independent. 22 oktober 2011. https://www.independent.co.uk/sport/football/fa-league-cups/hull-bill-millwall-damage-stand-1515786.html. Läst 25 maj 2021. 
  24. ^ ”Millwall fans boo as players take the knee in support of Black Lives Matter movement” (på engelska). Sky News. https://news.sky.com/story/millwall-fans-boo-as-players-take-the-knee-in-support-of-black-lives-matter-movement-12152275. Läst 15 februari 2022. 
  25. ^ ”Opinion: It’s not just Millwall – some fans are still reluctant for football to be a force for good” (på engelska). The Independent. 7 december 2020. https://www.independent.co.uk/voices/millwall-black-lives-matter-racism-b1767465.html. Läst 15 februari 2022. 
  26. ^ ”Stickgrappler's MMA page - Unofficial Underground forum archives - Fifty rules of fighting page”. web.archive.org. 13 november 2006. Arkiverad från originalet den 13 november 2006. https://web.archive.org/web/20061113042812/http://stickgrappler.tripod.com/ug/50rules.html. Läst 26 maj 2021. 
  27. ^ ”Millwall fan Danny Baker and West Ham United supporter Ray Winstone swap 'Shirts of Hurt' for Sport Relief”. Goal. http://www.goal.com/en-gb/news/2557/news/2010/03/15/1834130/millwall-fan-danny-baker-and-west-ham-united-supporter-ray. 
  28. ^ MrBarrymore (30 October 2015). ”Im a Millwall supporter, what the hell do I know?”. Im a Millwall supporter, what the hell do I know?. https://twitter.com/MrBarrymore/status/660239517480329220. 
  29. ^ ”An All Star display”. Sky Sports. 23 August 2008. https://www.skysports.com/more-sports/news/13873/4037070/an-all-star-display. 
  30. ^ bignarstie (6 August 2015). ”No one likes us but we don't care it's super #bdl @MillwallFC from da den #base”. No one likes us but we don't care it's super #bdl @MillwallFC from da den #base. https://twitter.com/bignarstie/status/629302624098091008. 
  31. ^ Cawley, Richard (29 October 2018). ”New British champion Ted Cheeseman will be at Millwall's Den to show off title on November 24”. https://londonnewsonline.co.uk/new-british-champion-ted-cheeseman-will-be-at-millwalls-den-to-show-off-title-on-november-24/. 
  32. ^ CMPunk (29 March 2012). ”“@booze87: @CMPunk why Millwall? If there are much better teams, Barcelona, ac Milan, Manchester city?” No one likes us. We don't care.”. “@booze87: @CMPunk why Millwall? If there are much better teams, Barcelona, ac Milan, Manchester city?” No one likes us. We don't care.. https://twitter.com/CMPunk/status/185236751047077889. 
  33. ^ ”Bob Crow”. The Socialist Worker. http://www.socialistworker.co.uk/art.php?id=13044.  Arkiverad 24 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924103251/http://www.socialistworker.co.uk/art.php?id=13044. Läst 25 maj 2021. 
  34. ^ Sullivan, Chris (1 February 2008). ”How Daniel Day-Lewis' notoriously rigorous role preparation has yielded another Oscar contender”. The Independent. https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/features/how-daniel-daylewis-notoriously-rigorous-role-preparation-has-yielded-another-oscar-contender-776563.html. 
  35. ^ maddiedugx (9 August 2011). ”Gotta love millwall . Always come together when needed don't see no other football team pulling there weight x”. Gotta love millwall . Always come together when needed don't see no other football team pulling there weight x. https://twitter.com/maddiedugx/status/101067840391610369. 
  36. ^ ”I often get asked by folks in the UK/IRE if I follow an FC...”. Twitpic (own work by Mr. Estevez). http://twitpic.com/7sg0kk. 
  37. ^ ”About Andy”. Official Andy Fordham site. http://www.andyfordham.co.uk/about.shtml.  Arkiverad 4 juni 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  38. ^ ”On the Phone with Rancid's Lars Frederiksen”. MLS Insider. 19 November 2009. http://vimeo.com/7697796. 
  39. ^ ”Lions Live has some knockout guests lined up”. Millwall F.C.. 22 September 2016. https://www.millwallfc.co.uk/news/2016/september/lions-live-has-some-knockout-guests-lined-up/. 
  40. ^ ”Steve Harley relishing Bermondsey homecoming”. Southwark News. 1 July 2015. https://www.southwarknews.co.uk/news/steve-harley-relishing-bermondsey-homecoming/. 
  41. ^ Hyde, John (19 July 2008). ”Millwall fans back 'home' on the Isle of Dogs”. Docklands 24. http://www.docklands24.co.uk/content/docklands/news/story.aspx?brand=Docklands&category=news&tBrand=docklands&tCategory=znews&itemid=WeED19+Jul+2010+17%3A31%3A56%3A803. 
  42. ^ ”In between teams”. Soccer AM. http://www.socceram.com/story/0,21644,13873_5620345,00.html. 
  43. ^ ”Tamer Hassan interview”. talkSport. http://www.talksport.co.uk/magazine/interviews/2010-09-10/tamer-hassan-interview.  Arkiverad 25 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 25 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110725160141/http://www.talksport.co.uk/magazine/interviews/2010-09-10/tamer-hassan-interview. Läst 25 maj 2021. 
  44. ^ Coles, Bill (7 November 2009). ”David V Goliath”. The Express. http://www.express.co.uk/posts/view/138754/David-v-Goliath-David-v-Goliath-David-v-Goliath-David-v-Goliath-David-v-Goliath-David-v-Goliath-David-v-Goliath-. 
  45. ^ Robinson, James (22 January 2010). ”Rod Liddle defends quip about Auschwitz on Millwall fans' forum”. The Guardian. https://www.theguardian.com/media/2010/jan/22/rod-liddle-quip-auschwitz-millwall. 
  46. ^ ”Kick It Out defends Lord Ouseley comments on Millwall alleged racist chanting”. Sky Sports. https://www.skysports.com/football/news/11735/11644537/kick-it-out-defends-lord-ouseley-comments-on-millwall-alleged-racist-chanting. 
  47. ^ Philip, Robert (29 March 2004). ”Maloney's FA Cup vote goes firmly to Millwall”. The Telegraph. https://www.telegraph.co.uk/sport/othersports/boxingandmma/2375809/Maloneys-FA-Cup-vote-goes-firmly-to-Millwall.html. 
  48. ^ ”Film stars back move for harris stand at den”. Southwark Weekender. http://www.southwarkweekender.co.uk/00,news,15701,440,00.htm. [död länk]
  49. ^ ”A baptism of fire on three counts for Louie McCarthy-Scarsbrook”. St Helen Star. 19 February 2011. http://www.sthelensstar.co.uk/saints/news/8842418.A_baptism_of_fire_on_three_counts_for_Louie_McCarthy_Scarsbrook/?ref=rss. 
  50. ^ ”Graham's garter be joking....”. Millwall FC. 17 November 2004. http://www.millwallfc.co.uk/page/NewsDetail/0,,10367~341225,00.html. 
  51. ^ ”Only Fools and Horses, Where are they now?”. The Telegraph. 9 November 2011. https://www.telegraph.co.uk/culture/tvandradio/8874802/Only-Fools-and-Horses-Where-are-they-now.html. 
  52. ^ White, Jim (6 October 2008). ”Morrissey plumps for Millwall game”. The Telegraph. https://www.telegraph.co.uk/sport/football/3147461/Morrissey-plumps-for-Millwall-game-E.ON-struggling-to-keep-clean-sheet-Football.html. 
  53. ^ ”Lawro's predictions” (på engelska). BBC. 15 september 2011. https://www.bbc.com/sport/football/14935203. Läst 28 februari 2022. 
  54. ^ Power, Helen; Leroux, Marcus (1 January 2010). ”Will Theo Paphitis come in with £1 to save La Senza, the lingerie firm he sold for £100m?”. The Times. http://business.timesonline.co.uk/tol/business/industry_sectors/retailing/article6973058.ece. 
  55. ^ ”Get better united”. Soccer AM. http://www.socceram.com/story/0,21644,13873_6041908,00.html. 
  56. ^ Alexander, Harriet (17 April 2011). ”Timo Soini: The Finnish bear mauling the EU's bailout plans”. The Telegraph. https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/finland/8456051/Timo-Soini-The-Finnish-bear-mauling-the-EUs-bailout-plans.html. 
  57. ^ Kimpton-Nye, Andy (22 May 2008). ”Gregg Wallace Zoo Magazine”. The Express. http://www.zootoday.com/lateststuff/archive/2008/08/29/the-zoo-q-a--gregg-wallace.htm.  Arkiverad 10 maj 2015 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 10 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150510053656/http://www.zootoday.com/lateststuff/archive/2008/08/29/the-zoo-q-a--gregg-wallace.htm. Läst 25 maj 2021. 
  58. ^ ”Denzel Washington on being Millwall not Man Utd”. BBC Radio 5 live. http://www.bbc.co.uk/programmes/p00cbzqr. 
  59. ^ ”All Wright!”. All Wright!. Millwall Football Club. 12 August 2009. http://www.millwallfc.co.uk/page/NewsDetail/0,,10367~1751967,00.html. 
  60. ^ ”St Paul's Sports Stadium, home to Fisher, London City Lionesses, Millwall Lionesses - Football Ground Map”. www.footballgroundmap.com. https://www.footballgroundmap.com/ground/st-pauls-stadium/fisher. Läst 25 maj 2021. 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Millwall_FC&oldid=54170601”