Mike Nichols

	Mike Nichols
	Mike Nichols 2010.
Född	Michael Igor Peschkowsky; 6 november 1931; Berlin, Tyskland
Död	19 november 2014 (83 år); New York, New York, USA
År som aktiv	1958–2014
Maka	Patricia Scott ; (1957–1960) ; Margo Callas ; (1963–1974); Annabel Davis-Goff (1975–1986) ; Diane Sawyer ; (1988–hans död 2014)
Betydande verk	Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966) ; Mandomsprovet (1967); Angels in America (2003)
Oscar
	Bästa regi; 1967 Mandomsprovet
Emmy Awards
	Bästa TV-film; 2001 Wit; Bästa regi; 2001 Wit; 2004 Angels in America; Bästa miniserie; 2004 Angels in America
Tony Awards
	Best Direction of a Play; 1964 Barefoot in the Park; 1965 Omaka par; 1968 Plaza Suite; 1972 The Prisoner of Second Avenue; 1984 The Real Thing; 2012 En handelsresandes död; Best Direction of a Musical; 2005 Spamalot; Best Musical; 1977 Annie; Best Play; 1984 The Real Thing
Golden Globe Awards
	Bästa regi; 1967 Mandomsprovet
BAFTA Awards
	Bästa film ; 1966 Vem är rädd för Virginia Woolf?; 1967 Mandomsprovet; Bästa regi; 1967 Mandomsprovet
	IMDb SFDb

Mike Nichols, född Michael Igor Peschkowsky den 6 november 1931 i Berlin i Tyskland, död 19 november 2014^[1] i New York, var en amerikansk film- och teaterregissör, producent och manusförfattare. Han är en av få personer som vunnit alla stora amerikanska nöjespriser: Oscar, Grammy Award, Emmy och Tony.^[1] Nichols vann även en Golden Globe Award. Nichols regisserade bland annat Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966), Mandomsprovet (1967) och TV-serien Angels in America (2003).^[1]

Biografi redigera

Mike Nichols föddes i Berlin som Mikhail Igor Peschkowsky.^[2] Hans far kom från en rysk-judisk familj som lämnat Ryssland efter revolutionen. Familjen bosatte sig i Tyskland kring 1920. Hans mamma Brigitte Landauer kom från en tysk-judisk familj, hans morfar var den anarkistiske teoretikern Gustav Landauer och hans mormor Hedwig Lachmann. När nazisterna började arrestera judar skickades han tillsammans med sin bror till USA där fadern redan befann sig. Mamma kunde senare fly till USA via Italien. I USA ändrade fadern familjens namn till Nichols. Fadern startade en läkarmottagning i New York. Mike Nichols studerade i Chicago och där började han arbeta på en radiostation som hallåa. Han fick sedan uppdrag att skapa ett program med folkmusik på lördagkvällar. Programmet som fortfarande sänds gav han namnet "The Midnight Special".

Han träffade Elaine May och de två bildades tillsammans komikerduon Nichols and May med premiär 1956. De framförde satiriska sketcher och släppte tre album som blev bästsäljare. 1960 följde en show på Broadway, An Evening With Mike Nichols and Elaine May, i regi av Arthur Penn. Duon splittrades 1961 men återförenades senare och arbetade i flera projekt tillsammans.^[3]

Karriär som regissör redigera

1963 fick Nichols i uppdrag att regissera Neil Simons pjäs Barefoot In The Park. Pjäsen blev början på en rad framgångsrika pjäser med Nichols som regissör. Han fick en Tony Award som regissör för Murray Schisgals pjäs Luv 1964. Han fick återigen en Tony för The Odd Couple. 1966 följde hans premiär som filmregissör då han fick i uppdrag av Warner Bros att regissera Vem är rädd för Virginia Woolf? med Elizabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna.^[4] Filmen blev en stor framgång och mottog fem Oscars och Nichols nominerades som bästa regissör. Nästa film blev Mandomsprovet som blev den mest inkomstbringande filmen 1967. Den nominerades till sju Oscar, bland annat bästa film och Nichols mottog Oscar som bästa regissör.^[5]

1970 följde filmatiseringen av Joseph Hellers Moment 22 och 1971 Köttets lust med Jack Nicholson, Ann-Margret, Art Garfunkel och Candice Bergen i rollerna. Nichols återvände sedan till Broadway och regisserade Neil Simons The Prisoner och en uppsättning av Onkel Vanja. 1973 återvände han till filmen och regisserade The Day of the Dolphin med George C. Scott i huvudrollen. Men filmen och även Nichols nästa film The Fortune från 1975 med Warren Beatty, Jack Nicholson och Stockard Channing i rollerna blev ekonomiska misslyckanden och Nichols regisserade inte på flera år efter det. På Broadway följde en ny stor framgång med musikalen Annie 1977–1983. 1983 följde comebacken i Hollywood med filmen Silkwood med Meryl Streep, Cher och Kurt Russell. 1988 följde en av hans mest framgångsrika filmer, Working Girl, med Melanie Griffith, Harrison Ford och Sigourney Weaver.