Michail Bakunin
Michail Aleksandrovitj Bakunin (ryska: Михаил Александрович Бакунин, Michel Bakunin på gravstenen i Bern), född 30 maj (18 maj enligt gamla stilen) 1814 i Prjamuchino nära Torzjok i guvernementet Tver, död 1 juli 1876 i Bern, Schweiz, var en rysk revolutionär, arbetskritiker och agitator. Han är en av anarkismens förgrundsgestalter. Han var även den som översatte Karl Marx och Friedrich Engels verk Kommunistiska manifestet till ryska.
| Michail Bakunin | |
 | |
| Född | 30 maj 1814[1][2] Prjamukhino[3], Ryssland |
|---|---|
| Död | 1 juli 1876[3][2] (62 år) Bern[3], Schweiz |
| Begravd | Bremgartenfriedhof |
| Medborgare i | Kejsardömet Ryssland |
| Utbildad vid | Humboldt-Universität zu Berlin Mikhailovskij Artilleri Skole,  |
| Sysselsättning | Filosof, politiker, författare, anarkist |
| Maka | Antonia Kwiatkowska |
| Barn | Giulia Sofia Bakunin (f. 1870) Maria Bakunin (f. 1873) |
| Föräldrar | Aleksandr Bakunin Varvara Muravjova |
| Namnteckning | |
.svg){kind=small} | |
| Redigera Wikidata | |
Biografi redigera
Uppväxt redigera
Bakunin föddes 1814 på fädernegodset Prjamuchino[4] i det ryska guvernementet Tver utanför Moskva. Bakunin tillhörde den ryska överklassen och han var den äldste sonen i en gammal adelsfamilj. Han började sin bana i en kadettskola som han snart övergav.
År 1840 flyttade han från Moskva till Berlin. Bakunins första artikel "Reaktionen i Tyskland" (ur "Brev till en fransman") publicerades 1842 med den beryktade (och ofta missuppfattade) avslutningen "Lusten till förstörelse är också en skapande lust!" Han var nu i sina vänsterhegelianska kretsar klar över att det är negationen av det bestående som driver utvecklingen framåt.[5] Bakunin bosatte sig i Paris där han stiftade bekantskap med två andra revolutionära intellektuella: Pierre-Joseph Proudhon och Karl Marx. I Paris deltog han också i gatustriderna mellan februari och mars under revolten 1848[6] och han stod för förspelet till Pariskommunen 1871 när han året innan ockuperade stadshuset i Lyon.
Fångenskap och flykten från Sibirien redigera
År 1849 dömdes Bakunin till inte mindre än två på varandra följande dödsstraff – med benådning. Efter deltagande i en lång rad uppror blev han gripen och inspärrad i den ökända Peter-Paulfästningen i Sankt Petersburg och uppmanad av tsaren att "bekänna sina synder". Denna bikt utvecklades snabbt till ett häftigt angrepp på tsaren, som grymtade och sade "Det blir nog bäst att han får sitta där han sitter".[7] Den långa fängelsevistelsen försämrade hans hälsa men inte hans psykiska stabilitet.
Fängelset byttes så mot deportering till Sibirien.[8] Där gifte han sig 5 oktober 1858 med den 18-åriga Antonia Kwiatkowska. I juni 1861 rymde han från sin förvisningsort, något som de flesta misslyckats med. Till fots i ödemarken, med tsarens polis i hälarna och med en diet på bär och rötter, nådde han Nikolavsk vid nordöstkusten, seglade på skeppet Strelok till Kastri där han bordade ett amerikanskt handelsskepp, Vickery, som gick till Hakodate i Japan. Därefter tog han sig till Yokohama, och i oktober avseglade han till San Francisco. I november reste han österut till New York, och den 27 december 1861 dök han upp i London, där Alexander Herzen och andra gamla kamrater hälsade honom med förvåning och förtjusning.
De hade trott att de sett Bakunin för sista gången, men som den överraskningarnas man han var gjorde han historiens längsta flykt till friheten och anlände med många historier att berätta, opåverkad av det reaktionära 1850-tal han varit isolerad från i tolv år. Han gick direkt från 1840-talets revolutioner in i det lika omvälvande 1860-talet med många nya upprorsplaner, där teori och praktik inte alltid var helt konsekventa. "Alliansen" (1868) var den av hans affinitetsgrupper som skulle få störst betydelse och som både direkt och indirekt banade vägen för den spanska revolutionen 1936.[9]
Bakunin och Antonia i Sverige redigera
Sverige besökte han två gånger, 1863 och 1864, och Aftonbladet intervjuade honom i Stockholm – nu återförenad med sin hustru Antonia – om hans deltagande i striderna i Dresden:
- Sedan jag nu en gång blivit invecklad i denna kamp, tog jag den på fullt allvar, och fann det helt naturligt att man brände upp teatern och några andra hus, vilkas uppoffrande var en nödvändighet för vårt försvar. /…/ Vi höllo stånd under en veckas tid emot de förenade preussiska och sachsiska trupperna. Anländ till Chemnitz om natten, blev jag där fången genom förräderi.[10]
Sedan kallades Bakunin till Helsingborg. I Malmö hamn hyllades Bakunin – som utbrast "Jag tackar det fria Sverige för Edra sympatier!"[11] - och ett inkommet skepp med polska frihetskämpar av Malmöborna. Svenske statsministern (på den tiden justitiestatsminister) Louis De Geer skrev anonyma insändare om Bakunin i Posttidningen.[12] Bakunin försvarade sig kraftfullt och både allmänheten – som ömmade för Polens frihet – och tidningarna, som imponerades av hans oförtröttliga frihetskamp, gav honom sina sympatier.[13]
Regeringen var orolig för att stöta sig med tsaren, men vågade inte avvisa honom av rädsla för allmänhetens reaktioner[13]. Generalbefälhavaren greve von Essen beordrades till Malmö för att hålla ögonen på Bakunin. En stor fest med 200 personer till bordet hölls för Bakunin i Stockholm 28 maj 1863 på Hotel Phoenix, där bland andra August Blanche hyllningstalade, deklamerade dikter och skålade för Bakunin.[13]
Bakunins person redigera
Den svenske radikalliberalen August Blanche skildrade ett möte med Bakunin på följande målande sätt. "Vid första anblicken är det som om man hade för sig ett gammalt lejon"[14] sade han och fortsatte:
- Denne man, för vars blotta namn ett stort kejsardöme darrar, är i sitt personliga umgänge en av de älskvärdaste vi någonsin mött. Man märker snart att man framför sig har en av vår tids mest upplysta och mångkunniga personer./…/ Det finnes knappast något moment av såväl det ena som det andra inom historia, statsrätt, filosofi, konst som han ej kan förklara eller giva sin sunda kritik.[15]
Marx och Bakunin i Första Internationalen redigera
I början av sin bekantskap kom Marx och Bakunin bra överens: Bakunin prisade Marx för hans analytiska förmåga och Marx kom med komplimanger bland annat om Bakunins militära begåvning.[16][17][18]Men de politiska skillnaderna var stora och blev snart oöverkomliga. Bakunin deltog i Första internationalen, men lämnade denna efter att ha brutit med Marx. Bakunin var motståndare till all form av auktoritet, antingen det kom från staten, kapitalet eller religionen.
Huvudanledningen till att Bakunin bröt med Marx var att de hade olika åsikter om statens och partiets roll och hur organiseringen av Internationalen skulle se ut. Bakunin, liksom Marx, predikade omstörtande av det styrande samhället och ingen av dem blundade för att detta skulle ske med våld. Bakunin såg dock som första mål att avskaffa staten. Han motsatte sig politisk kontroll och centralisering och ansåg att samhället skulle byggas nerifrån och upp, till skillnad från den "proletariatets diktatur" som Marx menade skulle leda till att arbetarklassen skulle ta makten över bourgeoisiens institutioner utan att ännu ha upphävt klasserna. Bakunin returnerade då Marx eget uttalande att "arbetarklassens frigörelse skall vara dess eget verk" till honom. Man kan säga att Bakunins linje stod närmare Internationalens ursprungliga intentioner än Marx'. Bakunisterna hade organisationer med uppemot en miljon medlemmar bakom sig, framförallt i Frankrike, Italien och Spanien, medan marxisterna hade störst inflytande i Tyskland och England.
Sent i livet redigera
En annan mindre lyckad bekantskap gjorde Bakunin 1869 i den unge ryssen Sergej Netjajev, som visade sig vara en farlig och fanatisk nihilist. Den ökända skriften "Revolutionärens Katekes” tillskrevs förr Bakunin men har sedermera visat sig ha Netjajev som författare.
Bakunin bröt snart denna förbindelse och tog avstånd från Nechajevs våldsromantik. Bakunin var även författare, bland annat till den aldrig avslutade skriften Gud och Staten som först utkom 1882, efter hans död. 1872 bosatte han sig med Antonia i en villa i Locarno. Bakunins högsta önskan mot slutet av livet var att bokstavligen få dö på barrikaderna, och han blev därför närmast besviken över att överleva upproret i Bologna i augusti 1874. I juli 1876 avled han i Bern.
Tänkande och inflytande redigera
I sin kritik av Marx hävdade Bakunin att uppbyggandet av det socialistiska samhället innan staten avskaffats, skulle leda till en enorm byråkratikoloss.[19] Marx blev själv – på grund av Pariskommunen 1871 – tvungen att omvärdera statens roll i Bakunins riktning, något som kan ses i förordet 1872 till Kommunistiska manifestet.[20] Enligt många anarkister besannades också Bakunins påstående i och med Sovjetunionens framväxt, efter Bakunins död. Visserligen finns det också vänsterkommunister, autonoma marxister och moderna kommunister som motsatt och motsätter sig Sovjetunionens karaktär. Men Bakunins kritik var tidigare och han gick mycket längre än så.
Det var som propagandist, organisatör och revolutionär aktivist han gjorde sin främsta insats, och hans inflytande kan märkas än idag.[21] Inte bara spanska revolutionen 1936–1939 utan också stora delar av den moderna anarkiströrelsen och flera av de andra nya sociala rörelserna i vår egen tid har inspirerats av Michail Bakunin.
Total frihet och total kärlek, det är vårt mål![22]
Gud och staten, liksom ytterligare politiska skrifter av honom, brändes av nazister under de landsomfattande bokbålen i Nazityskland 1933. Sommaren 2014, 200 år efter Bakunins födelse, hölls en internationell Bakuninkonferens på fädernegodset Premukhino utanför Moskva.
Bibliografi på svenska redigera
- Gud och staten. Stockholm: Federativs förlag. 1977. ISBN 91-85016-40-3
- Centralism eller självförvaltning?. Stockholm: Federativs förlag. 1980. ISBN 91-85016-57-8
- Marx – socialismens Bismarck. Stockholm: Libertad. 1968
Biografier redigera
- Björklund, C.J. (1915). Bakunin, tänkaren och kämpen. Stockholm: Axel Holmströms förlag. Libris 1633652
- Nettlau, Max (1896). Michael Bakunin – eine Biographie. London (Kopia av handskrivet manuskript i folioformat på KB Sthlm. Den seriösaste biografin - om man kan tyda Nettlaus handskrivna tyska).
- Nettlau, Max (1978). Writings on Bakunin. London: Slienger (Bland annat polemik mot E.H.Carr.)
- Carr, E.H. (1937). Michael Bakunin. N.Y.: Vintage (Mycket utförligt om Bakunins hela levnadslopp men också direkt fientlig.)
- Leier, Mark (2006). Bakunin: The creative passion. New York: St Martins Press (Ny biografi med tonvikt på Bakunins och samtidens politiska och filosofiska diskurs.)
- Bakunin Reference Archive [1]
- Anarchisms' Greatest Hit [2]
- Jacek Uglik, Michała Bakunina filozofia negacji, Varsovie, 2007.
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Pjotr Nikolajev (red.), Русские писатели 1800—1917: Биографический словарь (русский), vol. 1, Stora ryska encyklopedin, 1989.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] Краткая литературная энциклопедия, Stora ryska encyklopedin, 1962, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Godset finns kvar och renoveras så sakteliga varje sommar sedan 1998 av unga anarkister, pacifister och antikapitalister, berättar Sergej Kornilov, direktör för Bakuninstiftelsen, i DN 9 september 2003.
- ^ Hela citatet lyder: "Låt oss därför hysa tillit till den evige ande som förstör endast därför att den är den outgrundliga och evigt skapande källan till allt liv. Lusten till förstörelse är samtidigt en skapande lust!" Reaktionen i Tyskland,1842.
- ^ Michail Bakunin:Centralism eller självförvaltning? Red: Ingemar E Nilsson, Federativs 1980. s. 151
- ^ Centralism eller självförvaltning aa, s. 152
- ^ En ingående skildring av deportationerna till Sibirien och dess taiga på Bakunins tid finns i George Kennan: Siberia and the Exile System. Century Company, N.Y. 1891.
- ^ Genom sin utsände medarbetare Giuseppi Fanelli. Jmf: Centralism eller självförvaltning aa, s. 108.
- ^ Björklund, s. 22
- ^ Björklund, s. 44
- ^ "Jag skrev en anonym artikel i Posttidningen." De Geer, Louis. Minnen. Del 1. sid. 244
- ^ [a b c] Jmf: Björklund, s. 37ff
- ^ Erik Thyselius: Karl XV och vår tid. Sthlm 1910. kap. VIII: ”Folkets pulsar i brand.”
- ^ Björklund aa, s. 67.
- ^ Jmf: Centralism eller självförvaltning aa, s. 104.
- ^ Guillaume, James: Michail Bakunin - A Biographical Sketch, 1907.
- ^ Karl Marx: Revolution and Counter Revolution in Germany. New York Daily Tribune, October 2, 1852
- ^ Michail Bakunin i brev till Herzen och Ogarev, 19 juli 1866.
- ^ "Särskilt har Pariskommunen bevisat, att arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål".Kommunistiska Manifestet, 1872.
- ^ Centralism eller Självförvaltning aa, sid. 25-26.
- ^ Michail Bakunin i brev till sina systrar 10 augusti 1836.
Externa länkar redigera
Wikiquote har citat av eller om Michail Bakunin.
Wikimedia Commons har media som rör Michail Bakunin.- ”Bakunins flykt från Sibirien 1861” på Konst&Politik
